torsdag 10 oktober 2013

"Kära bröder, jag kan icke säga att jag ännu själv har fattat det." (Fil. 3:13)

Här kunna vi skåda, vad det heter att vara frisk och sund till den invärtes människan! Hör här, vad den store aposteln Paulus säger, att han ännu icke själv fattat det!

Vad menar aposteln? Var han ännu icke kommen till tron, till den evangeliska friheten, till liv och salighet i Kristus? O, vi veta det, han skrev denna epistel, då han redan hade uppfyllt hela landet med sin lärdom.

När vi besinna detta och höra honom likväl här säga: "Icke att jag allaredan har fattat det", då förundras vi ännu mer och fråga: Huru hade aposteln det till sin invärtes människa? Eller kanske han talar i andras namn; kanske han uttrycker, huru en nybörjare i kristendomen har det — en människa, som ännu icke är viss om sitt nådestånd, eller en, som icke alls kommit genom den trånga porten?

Men nej! Han har i detta kapitel, v. 1—14, just berättat sin egen andliga historia, talat blott om sig själv och säger nu här uttryckligt: "Kära bröder, jag kan icke säga, att jag ännu själv har fattat det."

Dessa ord talar således en man, som icke är någon nybörjare i kristendomen, utan just står på en sådan höjd av det evangeliska troslivet, som visserligen ingen av oss. Sådana ord talar densamme apostel, som kunde säga: "Jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig!" — densamme troshjälten, som triumferande kunde utropa: "Vem skall skilja mig ifrån Kristi kärlek?" — densamme helige, i vilken Kristus hade vunnit en gestalt såsom i ingen annan efter honom, och som till Guds ära kunde med sanning utropa: "Varen mina efterföljare och sen på dem, som vandra så, som I haven oss för en efterdömelse" — den mannen bekänner här fritt och öppet, att även han icke ännu helt fattat det eller var fullkommen.

Här lär mången evangelisk kristen bland oss studsa och förundras. Det mån I ock med skäl göra, men tillika se till, att I fatten det rätt. Då Paulus här talar om ofullkomlighet, talar han icke om, vad han är i Kristus inför Gud. När han handlar därom, då för han sannerligen ett annat språk. Då heter det: "Vilken vill åklaga! Vilken vill fördöma?" "Vi äro vordna rättfärdiga av tron." "Med ett offer har Han evinnerligen fullkomnat oss". Här var Paulus "fullkomnad".

Men då han talar om ofullkomlighet, då talar han om sitt hjärtas tillstånd, om sin inre ställning till Herren, om sitt trosliv, och endast med blicken därpå tillstår han, att han ännu icke fattat det, ännu icke var kommen till målet för sitt strävande; han hade icke ännu det ljus i Kristi försonings hemlighet, som han åstundade, ännu icke den fasthet i tron och den tröst därav i sitt hjärta, som han sökte. —

"Ack ja", sägen I, "vad är då så underligt i denna ödmjuka bekännelse? Ty vilken skulle väl i avseende på sitt eget trosliv anse sig fullkomlig och redan stå vid målet!" —

Sägen icke det! Visst måste man anse sig fullkomlig eller befinna sig vid målet för sitt strävande, när man icke söker något mer, när man är nöjd med den punkt man uppnått i det andliga?

Tagen det icke illa, utan tagen det till självprövning, såsom inför Guds ansikte! Vi hava alla ett argt och illfundigt hjärta. Vi hava alla en fiende, som har svurit oss döden, och som tänker utföra det. När han icke längre kan behålla oss i uppenbar synd och otro, då vänder han saken på en annan sida och hjälper till att ingjuta i vårt falska hjärta en tröst och vila, som lika säkert leder till hans mål, nämligen denna tröst: Du är nu en upplyst och evangelisk kristen, du behöver nu intet mer, det är nu allt väl.

Och om han ock icke i så utredda tankar säger oss det, blåser han dock på själens öga sin sömngivande andedräkt, bringar henne till slummer och liknöjdhet, så att följden blir densamma, nämligen att själen är mätt och belåten med sin ståndpunkt och bekymras icke vidare om någon förnyelse och tillväxt i nåden och vår Herres Kristi kunskap.

Men den som verkligen använder evangelii lärdom, icke har den blott i förståndet och i munnen, utan vill hava dess kraft till tro, frid, fröjd, kärlek och gudaktighet, den skall aldrig bliva utlärd, utan blott mer och mer känna, huru mycket som fattas honom. Och här är just orsaken, varföre vi göra så stor affär av den andliga mättheten, nämligen att den vittnar om något — vittnar om ett stillastående, ett börjat utdöende av själva nådelivet.

Du för tilläventyrs en s. k.  kristlig vandel, du håller din gudstjänstliga dagordning med dina bestämda andaktsövningar och goda gärningar; du kan ock med sanning bekänna: Mina synder äro mig förlåtna, den och den tiden fick jag trons förvissning därom — och så är du nöjd, allt är väl, du är vid målet? —

 "Ja", säger du, "äro vi icke verkligen då vid målet? Är icke verkligen då allt väl?"

Jo, om du ock nu står i tron och lever i Kristus, då är visserligen allt väl med din rättfärdighet inför Gud! Märk, kära själ, inför Gud, uti Kristus, är du så fullkomnad, att du aldrig kan nog tro det! Gud give dig nåd att alltid kunna hålla den punkten skär!

Men även då, och just då, när det är rätt med ditt nådeliv och fullkomligt väl inför Gud, då måste du själv känna, att ännu beständigt något fattas dig; då måste du hava Pauli sinne, som säger: "Jag är icke ännu vid målet, jag far fast därefter" — då måste du känna de många bristerna i ditt nådeliv, din tro, din fröjd i Herren, din kärlek och gudaktighet; då måste du stå i en daglig hunger och törst efter rättfärdigheten, såsom du här ser det hos Paulus.

Jag lyckas aldrig helt förstå
hans kärlek, trofasthet,
och hur förtröstan på hans ord
mej skänkte salighet.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad, att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han har anförtrott åt mej.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar