"Min lust var med människors barn." (Ords. 8:31)

Det är vår stora huvudvillfarelse, ingjuten av ormen vid syndafallet, att vi icke hålla Gud för en Gud, en hjälpare och frälsare, utan för en hård domare, en herre, som blott fordrar vår tjänst.

Herren har ett annat sinne. Hans enda lust är att göra oss gott. Därför är det hans lust att bo när människors barn på jorden. Där har Han ett stort, oändligt sjukhus, fullt av elända, av jämmer och nöd — där är hans lust. Detta är min vila, säger Han, här vill jag bo, här behagar mig väl.

Då Jesus en dag var hungrig och skickade lärjungarna in i en stad att köpa mat, kom under tiden en arm kvinna ur staden, en syndbelastad hednakvinna. Jesus talar med henne. Hennes samvete väckes, hon förstod, "ho Han var, som sade: Giv mig dricka". Slagen i samvetet, men glad i hoppet, löper hon att kalla flera hedningar till Jesus. Nu komma lärjungarna med maten och säga: Rabbi, ät. Men nu behövde Han icke äta, hans hunger var stillad; Han hade funnit några arma syndare att frälsa, och då säger Han: "Jag har mat, där I icke av veten."

Se här Frälsarens hjärta! Se här, vad som är hans lust bland människors barn! Det är hans mat, hans vila, hans lust, att Han må göra dem gott. Därför är det hans lust att bo ibland människors barn.

Och att denna hans lust icke är något tillfälligt och övergående, utan en djupt grundad, evig böjelse i hans väsende för människosläktet, det har allt ifrån världens begynnelse det ena århundradet och årtusendet förkunnat det andra. Grunden är djup. Gud gjorde människan sig till ett beläte, Gud skapade henne till att vara hans barn, hans sällskap och hans lust. Och när Han skapade människan, denna jordens herre, skedde det icke såsom med de övriga kreaturen i hast, genom ett allsmäktigt: Varde! utan för människans skull blev Han en egentlig Skapare, bildade och formade med mycken flit och omsorg ur en jordklimp hennes kropp, inblåste sedan däri sitt eget heliga väsendes livsanda, "och så blev människan en levande själ".

Knappt äro nu menniskorna där, så är den käre Frälsaren ock mitt ibland dem och vandrar med dem under lustgårdens träd. Ja då, tänken I, gick det väl an. Det var icke något synnerligt. Men huru, om man nu sade eder, att det var först genom vårt fall, vår synd och vår nöd, som hans lust att bo ibland oss blev rätt stark och varm, skullen I väl kunna tro det? Och si, så är det verkligen. Nu började det eviga djupet av hans Gudabarmhärtighet emot oss att brusa i Honom. Hans "livs son" var fallen i fiendens händer. Det kunde hans hjärta icke fördraga. Gud är kärleken, och Han har lust till liv.

Företoge vi oss en vandring genom det gamla förbundets dagar, så hade vi att med ögonen skåda, huru den käre Frälsaren gått med sina fattiga syndare ut och in och byggt sig hyddor ibland stoft och aska. Vi skulle då gå till den öknen, där Han besöker Hagar, den egyptiska tjänstepigan från Abrahams hus, och talar så vänligt med henne. Vi skulle gå till Mamres lund, till Betel och därifrån till Peniel och till Horeb, där Herren visar sig i den brinnande busken. Sedan skulle vi ock beskåda den underbara moln- och eldstoden och även der skåda hans ansikte. Tänk blott, att i fyrtio år kläda sig om dagen i moln och om natten i en skinande eld, och det för att vara ett halsstarrigt folk till vägvisare och till betäckning emot solens hetta, och till en sköld och en lykta i mörkret — visst fordras därtill, att Han skall hava en stor lust till människors barn? Vi kunde gå vidare till Ofra, där Gideon ser den käre Frälsaren sitta under en ek, och sedan till Jerusalem och i templet, där Han bor över nådestolen. —

Men vartill en sådan lång resa? Vi hava Honom nu närmare. Gud är uppenbar vorden i köttet. Vad se vi om julen i krubban i Betlehem? "Ett barn." Ja väl, ett barn, och just detsamma, som har sagt: Min lust är med människors barn. Gud i köttet, Gud i krubban, Gud i linda, Gud vid en moders bröst: här stelna ens tankar, här bäva ens knän, här häpnar hjärtat, undret är för stort för svaga människor. Gott, att våra ögon äro dunkla, gott, att vi skåda det blott från fjärran, förstå knappt tusendelen därav! Det skulle eljest fråntaga oss livet, det skulle kväva oss, vi kunde icke fördraga det. Det sätt, på vilket Han var med Israel och umgicks med dem, var för Honom ännu icke ett rätt boende hos människobarnen, det var Honom ännu ett för främmande förhållande, en för kall vänskap. Han Gud, och de fattiga syndare — det svalget var ännu alltför vitt! Lika med lika förenar sig bättre. Då blev Han själv ett människobarn, vår blodsförvant, vår broder.

Detta kunna vi slå i vädret, såsom vore det ett intet, och seraferna, de sitta nu redan i två årtusenden på sina höjder och skåda ned i denna kärleksavgrund och kunna icke nå dess botten och kunna icke upphöra att i helig förundran häpna och taga ur denna djupa brunn ämnet till alla sina hallelujasånger. Ordet var när Gud, och Gud var Ordet, och Ordet vart kött och bodde ibland oss.

O, eviga nådesunder! Vad har nu drivit Honom därtill? Rentav intet annat, än att Han hade lust till människan och icke blott till änglar. "Min lust är med människors barn." Men varifrån har Han fått denna lust? Varifrån? Ur sitt eget hjärta. Och här äro vi vid änden, längre kunna vi icke skåda. Så älskade Gud världen. Han älskade — därför älskade Han. Vi komma icke längre.