Se nu här, vad Kristus säger om sina får: De höra min röst,
och de följa mig. Detta utgör de första och utmärkande frukterna av Kristi sanna kännedom. O, när ett armt förlorat får lär rätteligen
känna sin gode, trogne Herde, att Han låtit sitt liv för dess liv och nu
känner, älskar och sköter det så, som det betarvar, då blir det en lust
och ett livsbehov för det fåret att få följa en så god herde.
Det är
omöjligt, att man kan känna Honom och icke älska Honom; och
omöjligt, att man kan älska Honom och icke vilja följa Honom. Har Han
icke börjat intaga ditt hjärta, så att du gärna ville lämna allting för
att få vara hans vän och efterföljare, så har du ännu icke rätteligen
lärt känna Honom.
Dock, låt oss förklara detta: det är sant, tron
och Kristi kännedom har många grader, kan oupphörligen tillväxa,
och en svag tro kan icke medföra samma kärlek och helgelsekraft som en
starkare, därför kunna vi mycket lätt bliva förvillade, om vi vilja
alltid igenkänna oss eller andra av kraften i levernet. Därför har
Pontoppidan med mycken eftertanke och vishet sagt, "att den
rättfärdiggörande tron är det enda osvikliga kännetecknet på människans nådestånd".
Det samma har Luther sagt med följande ord: "En kristen kan icke väl bedömas och igenkännas av något annat än av samvetet (d. ä.
själens inre förhållande både till Gud och till synden); ty rätta kristna
kunna falla, och de falska kunna skrymta och föra ett mycket vackert
leverne."
Men då Kristus säger: "Mina får höra min röst", så har
Han därmed uttryckt tvenne viktiga frukter och tecken av tron: först att
de få ett visst öra för herderösten, att ehuru de eljest kunna vara
mycket enfaldiga och fåkunniga, hava de dock i det avseendet en viss
fin urskiljning, att de igenkänna, vad som är den gode Herdens röst
eller icke; och för det andra ligger i det ordet höra min röst, just vad
som är så utmärkande för de trogna, att om de icke alltid kunna i verk
och gärning utföra, vad de ville och borde, hava de dock ett
hjärtligen lydaktigt sinne därför, denna "villiga ande", som så innerligen
önskar att kunna göra det: de straffa sig själva för sina brister och
sucka innerligt efter nåd och kraft att kunna vara och göra, vad
Herren älskar. Detta bevisar den hjärtliga hörsamheten eller
lydaktigheten.
Vad Herren talar i sitt ord, det "tar i dem", de vörda och
hörsamma det och önska ingenting högre än att kunna göra därefter.
Det är endast en nöd, som de alla klaga över, nämligen att det är en
lag i deras lemmar, som så strider emot den lag, som är i deras håg,
att de icke alltid kunna göra, vad de vilja.
Till bevis på deras
lydaktiga sinne och rena ande, är det märkligt att erfara, att om det är
någon viss synd, som med särskild makt låder vid dem, så är det just
denna synd, som är ett sådant föremål för alla deras böner, att de
nästan ingenting annat bedja om med rätt iver, än om hjälp och
förlossning från denna, och att de under sådana tider anse alla andra
nästans synder såsom ett intet emot denna. Det är blott deras synd,
som är rätt svår och straffvärd, tycka de. O, de goda Gudsbarnen!
Det är alldeles tvärtom med skrymtaren och fariseen. Han ser blott
andras synder svåra och straffvärda, men med sina egna har han ett
särdeles överseende. Märk då, vilken helig ande, som följer med den
levande tron!
Men vid de orden: de följa mig, skall du även märka, att om
en människa på det sättet omfattar och hyllar evangelium, att hon dock
till sitt väsende i dess helhet förblir densamma, som hon varit, förblir
i samma förhållande till världen och sina hemsynder och icke förvandlas,
så att hon till sin hela riktning och framtid blir en Jesu lärjunge och
efterföljare, så har den människan blott bedragit sig med en självgjord
tro. Stanna och betänk detta, eho du är, som läser dessa Jesu ord:
de följa mig. Du är bedragen med en falsk, självgjord tro, om du icke
blivit en Jesu efterföljare.
Den levande tron är "en Guds kraft
uti oss, som förvandlar och pånyttföder oss av Gud och gör oss till helt
andra människor i hjärta håg, sinne och alla krafter, och har den Helige
Ande med sig" (Luther). Så säger ock apostelen Paulus: "Hwar någon
är i Kristus, så är han ett nytt kreatur;" ja, han kommer såsom i
en ny värld, begynner ett nytt liv.
Detta är det stora beviset, att
tron är levande — när du först väl givit akt uppå, om den är sann,
d. ä. om den har till föremål Kristi försoning och syndernas förlåtelse,
och icke din egen helighet. Ty Kristi efterföljelse och den sanna
helgelsen måste flyta av syndernas förlåtelse och icke av vårt eget
självhelighetsbegär. Vi måste först, tillintetgjorda och benådade, bliva så
intagna av Kristus och hans nåd, att vi blott för hans skull följa
Honom efter; att det är en sanning i hjärtat, då vi bekänna: "Kristi
kärlek tvingar oss alltså, efter vi det hålla, att om En är död för alla,
så äro de alla döda."
Men då denna Kristi kärlek tvingar oss, då
följer ock sannerligen ett nytt liv, ett nytt kreatur, som nu med fri lust
följer sin Frälsare genom livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar