"Tala med hela menigheten av Israels barn och säg till dem: Ni ska vara heliga; jag är helig, Herren er Gud." (3 Mos. 19:2)

Till lagen hör allt det Guds ord som lär vad vi ska vara och göra, allt Guds ord som kräver något av oss, vare sig inre egenskaper eller yttre gärningar; ty Guds lag kräver hela människan, även det innersta i hennes väsen, hennes hjärta, tankar och begär. Därför säger budorden inte: Din hand, din fot, din tunga ska göra detta, ska underlåta detta; utan de säger: Du, du — d.ä. de talar till hela människan.

Ta till exempel bara första budet; hur kräver inte det "allt vårt hjärta och all vår själ och alla våra krafter och all vår håg". Betänk vad det innefattar, att vi ska över allting frukta och älska Gud och sätta all tro och lit till Honom!

Att jag ska frukta Gud över allting innebär att jag inte får vara köttsligt säker, hård och liknöjd om Gud och min själ; icke vara lättsinnig att synda, utan så frukta att göra Gud emot, att jag hellre lider allt, hellre lider döden, än jag skulle synda mot min Gud; att jag vakar och strider emot synden, men med allvar, med nit och kraft; att jag inte den ena stunden vakar, beder och strider, och den andra stunden lättsinnigt följer frestelsen, utan att jag vakar, beder och strider alla stunder o.s.v.

Att jag ska älska Gud över allting innebär att jag inte får vara kallsinnig mot min Gud, inte trög och håglös till bönen och Guds ord, utan med den allrahögsta lust och glädje umgås med Gud; att jag helst tänker på Honom, helst talar om Honom och av kärlek till Honom gärna gör allt, vad Han bjuder, och gärna lider allt vad Han tillstädjer övergå mig. Ty allt sådant gör man för den, som man rätt älskar.

Att sätta all tro och lit till Honom, fordrar en sann tro och förtröstan på Honom, förbjuder all förtröstan på mej själv och allt skapat, förbjuder all förmätenhet och egenkärlek, förbjuder ock all misströstan, otrossorg och tvivel.

I korthet: om du genomgår alla Guds bud, så kräver de inte en eller annan gärning, inte en eller annan lem, handen, foten eller tungan, utan de kräver hela människan. Varför också Kristus i Matt. 5 förklarar, att den, som blott förtörnas på sin nästa, är inför Gud ansedd såsom en mördare; och den, som blott ser på en kvinna med oren begärelse, dömes av Gud lika med en horkarl.

Av allt detta finner vi för det första, att Guds lag inte kräver endast gärningar, inte säger bara vad och hur vi ska göra, utan att den framför allt kräver vårt inre, kräver ett gott inre tillstånd, goda inre egenskaper och säger vad och hur vi ska vara; att således även det Guds ord, som handlar om vår sinnesstämning och våra egenskaper, tillhör lagen; att t.ex. om jag straffas för kallsinnighet, hårdhet, lättsinnighet, högmod, egenkärlek, tröghet till ordet och bönen m.m., så bestraffas jag av lagen.

Men inte nog härmed: vi finner också att just det inre, själva tillståndet, hjärtat, hågen och lusten, är det största och förnämsta, som Gud framför allt annat kräver; att om jag lever än så fromt utvärtes, gör än så mycket gott och avhåller mej ifrån allt ont, men därunder invärtes hyser tankar och begärelser, som strider däremot, begärelser till synden och olust till det goda, är jag inför Gud ansedd och dömd lika med dem, som fräckt och grovt i gärning utövar samma synder.Och således, att jag i sådant tillstånd, där jag gör det goda blott av tvång, för lagens hot eller löften, inte kan göra en enda gärning, som inför Gud är god.

Sådan är Gud, och sådan hans heliga lag; ty Guds lag är inget annat än Guds helighet, Guds natur och vilja uttryckta i ord. Sådan som Han själv är, vill Han, att också vi ska vara. Vad Han själv älskar, det vill Han att också vi ska älska; vad Han själv hatar, det vill Han, att också vi ska hata. Han kan inte vara nöjd därmed, att vi hatar och föraktar vad Han älskar; att vi älskar vad Han hatar. Så lite som Han själv kan förlikas och umgås med synden och djävulen, så lite kan Han lida att vi umgås med dem.

Härav kommer det, att Han ställer sig själv till exempel för oss och kräver att vi ska vara heliga och fullkomliga, såsom Han själv är, då Han säger: "Var heliga, ty jag, Herren er Gud, är helig." Och åter Kristus: "Var fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig."

Ack, de arma dårarna, som säger: "Gud kan inte fordra av oss mer än vi förmår" — då hans ord tydligen är dessa, som nyss anfördes! Och på det sättet, eller om Gud inte krävde mer av oss, än vi, fallna syndare, förmår, då skulle inte "var mun tillstoppas och all världen bli brottslig inför Gud" - ja, då hade Kristus lidit döden för oss i onödan!