fredag 12 april 2013

"Nu är Guds rättfärdighet utan lagens tillhjälp vorden uppenbar." (Rom. 3:21)

Här är nu den salighetens klippa, på vilken allena våra själar måste räddas, eller ock evigt förloras — men också den "förargelseklippa", mot vilken alla otrons stormar och böljor beständigt hävt sej.

Den Guds rättfärdighet, som här omtalas, är på en gång både det största under av Guds nåd, som någonsin blivit oss från himmelen uppenbarat, och även den för alla våra egna tankar mest främmande hemlighet, så att om jag också kan lära och behålla allt annat, kan jag dock aldrig rätt tro och behålla, vad jag lär om denna Guds rättfärdighet. Den är en så rent himmelsk uppenbarelse och så stridande emot hela vår natur, isynnerhet mot vår djupa inbillning om någon egen förmåga, att icke blott de egentligen otrogna med all makt strida däremot, utan ock att många annars upplysta och välmenande män i detta ämne hava mer eller mindre oklara och falska meningar.

Detta kommer dock icke av någon dunkelhet eller tvetydighet i Skriftens ord om denna Guds rättfärdighet, utan därav att saken är så alldeles stridande mot vår natur, våra tankar och tycken. Denna Guds rättfärdighet skiljer sej väsentligt från varje annan rättfärdighet, som någonsin funnits eller kan finnas. Den skiljer sej alldeles från människors och änglars rättfärdighet i avseende på dess Upphovsman; ty den är själva "Guds rättfärdighet", en rättfärdighet icke av skapade varelser, utan av Skaparen. Jag, Herren, skapar henne, säger Herren uttryckligen om den rättfärdighet, som skulle medföra salighet. Den är en gudomlig och alldeles fullkomlig rättfärdighet, ty den är ett verk av Jehova själv och det alldeles i samma mening, i vilken världen är ett verk av Gud. Fadern har frambragt den genom Sonen, på samma sätt som Han genom Sonen skapade världen.

Petrus säger: "Dem som med oss har fått lika dyrbar tro i vår Guds och Frälsares Jesu Kristi rättfärdighet." Här kallas Kristus "vår Gud och Frälsare", och den rättfärdighet, på vilken vår dyrbara tro grundar sej, kallas "vår Guds och Frälsares rättfärdighet". Det var under "sitt kötts dagar" Guds Son åt oss förvärvade denna rättfärdighet. Förrän han kom till denna värld, var Han icke en medlem eller undersåte i Guds rike — Han var dess huvud. Han verkade i "Guds gestalt", d.ä. såsom världens skapare och styresman; men sedan i "en tjänares gestalt".

Hans fullkomliga helighet kunde förut inte kallas"lydnad". Man kunde hellre säga, att lagen överensstämde med Honom, än att Han överensstämde med lagen. Hans gudomliga helighet bevisade sig i att stifta lagen, inte i att lyda lagen. Men i sin tjänaregestalt ställde Han sej själv under den lag Han hade stiftat för oss, och inträdde i den för Honom, såsom Guds Son, nya övning, att Han "lärde lydnad". Hans rättfärdighet eller lydnad är således en lydnad av den ärofullaste person, som kunde ställas under lagen, själva den store Herren, som är "Gud över allting, välsignad evinnerligen".

Det var en rättfärdighet av Immanuel, "Gud med oss", och denna lydnad av Guds Son i vår natur har mycket högre förherrligat och tillfredsställt lagen, än en lydnad av alla skapade varelser hade kunnat göra det. Även gjorde Han nu mycket större ära åt lagen, än alla världens överträdelser hade vanärat den. När andra lyda lagen, förvärva de genom denna lydnad ära åt sej själva; när Guds Son lydde lagen var det däremot lagen som blev ärad.

Men vad som även ger åt Kristi lydnad detta höga värde, är, att den var enlig med den evige Fadrens vilja och förordning. Han var av Fadren utvald och smord till detta ämbete. Herren var sänd av Herren. Tänkvärda ord läsas härom hos profeten Sakarja: "Ni ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej. Fröjda dej och var glad, du dotter Sion, ty se, jag kommer och vill bo hos dej, säger Herren; och du ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej till dej."

Men utom alla de ställen i Gamla testamentet, i vilka Fadern talar om Sonens sändande, hans "insättande på det heliga berget Sion", o.dyl., gick ju beständigt av Kristi mun de orden: "Fadern", "min Faders vilja", "hans vilja, som har sänt mej". "Fördenskull älskar Fadern mej, att jag ger mitt liv — detta budet fick jag av min Fader." Han förklarade allt vad Han gjorde såsom lydnad för Faderns vilja.

Och när vi betänker, att det största och underbaraste Guds verk, som någon tanke kan fatta, nämligen att Guds Son blev människa, hade endast till ändamål, att lagen skulle med hans görande och lidande för oss fullgöras, på det syndare skulle kunna frälsas och lagen dock behålla sin fulla ära, då kan vi visst aldrig göra oss en för hög tanke om det värde, denna Kristi lydnad har för Faderns ögon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar