Hela elfte kapitlet av Hebréerbrevet lär oss alldeles detsamma, där det visar vad de gamla genom tron har förmått, uträttat och lidit
— där aposteln slutligen anför exempel av martyrerna, vilka, sedan de
för Kristi skull först övergivit allt vad kärt var i livet, ägodelar,
hus och hem, fader, moder, bröder, vänner, även lämnade själva
livet — allt genom tron.
Detta kallas att övervinna världen; ty
dess furste djävulen med alla hans ingivelser, världen, de otrogna,
med hotelser och löften, köttet med dess ömma känslighet för lust och
nöd — allt förenade sej att beveka dem till avvikelse och otrohet mot
Herren; men allt övervann de. Och segerkraften, som övervann världen, var deras tro.
Ordens betydelse är alltså denna: En
pånyttfödd, en troende människa är under ingenting träl, kan allting försaka
och lida, är inte träl under en enda synd eller världslusta, ja, inte ens
under oskyldiga ting. Att hon inte är träl, betyder inte, att det onda
inte låder vid henne, inte heller, att hon inte i en ond stund kan
överrumplas och kullkastas av det, utan att hon inte förblir i synden, inte
gör synd, såsom något, det man måste fortsätta med, det man inte kan
undvara eller övergiva — liksom en träl varje morgon nödgas under
samma ok gå till samma arbete.
Så härskar också synden och världen
över sina slavar, även fastän de stundom lider därav, gråter och kvider;
ja, där tron inte är, är ingen segerkraft, ingen förlossning, de förblir alltid
i samma slaveri, vad någon viss synd angår — märk! vad någon viss skötesynd angår; ty väl kan man avlägga många yttre synder,
nådens krafter förutan. Men den, som är född av Gud, är inte slav under
någon synd, om den ock alltid är hans vidlådande frestelse, mot vilken
han dagligen får ligga i fejd, i vaksamhet och bön. — Men isynnerhet
är den människan slav under synden, som inte ens strider och beder emot
henne, utan också ursäktar och försvarar henne.
Vi sade även, att en pånyttfödd själ inte ens är slav under
oskyldiga ting. Exempel: Det är en oskyldig sak, ja, en god och i ordet
påbjuden sak, att ett barn älskar sin fader och moder; men, säger Kristus. den som är träl därunder, vilken som icke kan övergiva
fader och moder för min skull, när det blir nödvändigt, han kan inte vara
min lärjunge. Det är en oskyldig sak att ha jordagods, avelsgård,
make etc.; men när sådant så behärskade sinnet, att de inte kunde komma
till bröllopet och nattvarden, inte kunde följa Jesus, så var det till döds.
Såsom redan är sagt gör tron och nya födelsen inte, att
naturens känslor, svaghet och strid uteblir, men att, när det gäller,
man likväl besegrar dessa, man likväl förblir vid Herren, såsom Asaf säger: "Det gör mig ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar;
dock förblir jag städse vid dej, om mej än kropp och själ försmäktade."
Detta heter: "övervinna världen".
Går det däremot så, att jag väl
är religiös, andäktig, gudaktig, men när någon min skötesynd, eller någon
i sej själv oskyldig kär sak angrips, jag då inte kan bestå provet och låta
det fara och ha min skatt och mitt nog i Herren, utan följer med
dit frestelsen drar, söker sätta bättre namn och färger på mitt
avvikande eller min svaghet och således övervinns, då har jag inte den
rätte Guden till hjärtats Gud och skatt, jag har inte nyfödelsens och
trons segerkraft. "Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen."
"Och det är de kristnas kännemärke, varpå man bör känna dem och
märka, att de äro födda av Gud, och åtskilja dem ifrån de falska barnen, vilka allenast behålla skummet av Guds ord, men aldrig hava förfarit
dess kraft, varav endast blir ett missfoster, vari är intet rätt gudligt
liv eller kraft. Det heter inte här att vara född av Gud och ändå bli kvar i det gamla, döda och världsliga väsendet, samt ligga i synder
efter djävulens behag och leva sådan, som du varit förr, utan att
stå emot djävulen och hans hela rike. Därför, om du inte övervinner världen, utan låter övervinna dej, må du väl berömma dej av tron
och Kristus; men din egen gärning vittnar emot dej, att du inte är
Guds barn." (Luther.)
Du vill vara kristen, men också på samma
gång stå väl med världen eller bara med vissa världsmänniskor; när
detta inte låter sej göra, utan att du skall ställa dej dem lik, så gör du
även det till den grad, att du är älskad och ärad av sådana, som inte
frågar efter din Herre, inte älskar och ärar Honom. Vad kan detta vittna? Visst inte bara om någon Petri förnekelse — varmed han
dock aldrig blev världens vän, emedan han gick ut och grät bitterligen
och var både förut och efteråt en uppenbar Jesu lärjunge — utan det vittnar om en fortfarande, härskande och rådande världslikställighet och
otrohet mot Herren, vittnar, att nyfödelsen och trons kraft fattas dej.
Ty världens vänskap är Guds ovänskap. Varken Kristus eller
någon trogen Jesu lärjunge — så älskliga, milda, visa och försiktiga
de än var — kunde den konsten att på en gång vara både Guds och världens vänner.
O Gud, ett under är vår tro!
När andra stöd försvann
dess vittnesbörd, dess kraft bestod.
Den är din egen seger
som över världen vann.
Gå, du Guds Ande, med ditt bud
till denna jämmerns jord!
Ja, skapa tro hos oss, o Gud,
och säg till den som tvivlar
att frälst blir den som tror!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar