"Honom, som icke visste av någon synd, har Gud gjort till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." (2 Kor. 5:21)

O, ett väldigt ord! Ty det står verkligen icke syndoffer, utan synd - "gjord till synd" — betecknande, att Han av hela världens syndamängd var så övertäckt, att Han kunde kallas idel synd; såsom biskop Hersleb över detta språk säger: "Han blev gjord till själva synden, så att Gud ansåg Honom för intet annat än idel synd; Gud gjorde Honom så till sägandes till en syndakloss, en syndaklimp ... på det allt Guds straff, all vrede, all helvetets grymhet, all satans rättighet till oss, skulle för syndens skull uti Honom, såsom i en medelpunkt, sammanstöta, emedan alla synder uti Honom voro församlade och hade liksom sitt kvarter, rum och plats."

Eller såsom Luther säger: "När den barmhärtige Fadern kastade allas våra synder uppå Honom, sade Han: Du skall vara det alla människor varit och äro, ifrån tidens begynnelse intill dess ända; du skall vara den syndaren, som tog äpplet i paradiset; du skall vara David, som bedrev hor och mord; du skall vara Paulus, som förföljt, försmädat och förövat all våldsamhet etc. Korteligen, du skall vara det alla människor äro, likasom hade du allena gjort alla människors synder; därför tänk nu på, huru du betalar och gör tillfyllest för dem."

När nu medlaren sålunda bar världens synder, kom ock all lagens förbannelse över Honom, d. ä. all den Guds vrede, onåd och pina, som all världens synd förtjänat. Denna kamp började i örtagården och var så hård, att den utpressade av den starke Hjälten den oerhörda blodsvetten under bön och tårar, såsom av en svag, vanmäktig syndare. Med Guds tillräknelselag är intet skämt, utan det allrastörsta allvar. När Gud en gång kastat synden på Honom, kunde Han icke ens inför Gud klaga, att Han var oskyldig, utan måste stå för Fadern som en stor syndare och smaka all lagens förbannelse. Denna fullbordades uti döden på korset, vilken innefattade all lagens förbannelse.

Här höll nu även döden slutligen sin drabbning med livet. Döden är en allsmäktig herre över hela världen; ty han övervinner konungar och furstar och alla människor. Nu lägger han sig med all makt på Kristus, vill även övervinna och uppsluka Honom, tyckes ock häruti lyckas, då Herren med starkt rop och tårar uppgiver andan. Men emedan i Honom var det eviga livet, även då, när Han lät döden övervinna och döda sig, vände detta livet om, övervann och dödade döden.

Genom denna Kristi oskyldiga död för världens synder blev hela den stora segern vunnen, varigenom ormens huvud blev krossat. Lagen hade tagit ut allt, vad han hade att fordra av människosläktet; synden hade blivit fullkomligt avstraffad och försonad; döden hade blivit övervunnen av livet; djävulen hade därigenom förlorat sitt rov; "åklagaren var förkastad" och "dömd", och genom förbundets blod blevo fångarna utsläppta utur kulan. Ty nu var en evig pardon, liv och frihet och rättfärdighet åt alla förvärvade, och änglar och saliga skaror sjöngo om segern: "Ära och lov och pris och starkhet vare vår Gud och Lammet."

Detta var den herrliga seger, om vilken står skrivet: Döden är uppsvulgen uti segern. Du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Dödens udd är synden; syndens kraft är lagen. Men Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.

Och så är nu hela världen genom Kristi herrliga seger likaså sant och riktigt i Kristus förlossad, som hon i Adam är fallen och förtappad, och får likaså oförskyllt genom Kristus det eviga livet, som hon genom Adam fått synden och döden i arv. Arvet av Adam se och känna vi alla stunder i oss och i världen; men arvet i Kristus se och känna vi icke, det måste endast genom evangelium förkunnas och av oss tros. Men Herren Gud ser Kristus och hans förtjänst.

Därför så sant du ser världen försänkt i synder, så sant ser Gud alla människor i Kristus fullkomligt försonade, rättfärdigade och helgade, ja, så täcka, som då Han i begynnelsen såg på allt, det Han hade gjort, och si, det var allt ganska gott. Vore icke världen så återställd för Guds ögon, då hade icke Kristus fullkomligt uträttat sitt försoningsämbete.

Och nu återstår således intet annat för vår salighet än evangelii bud: Hyllen Sonen! Kommen igen, I avfälliga barn! Kommen, låtom oss gå med varandra till rätta: Om edra synder än vore blodröda, skola de dock varda snövita. Den där törstar, han komme; och den der vill, han tage livets vatten för intet. Den där tror och blir döpt, han skall bliva salig; men den där icke tror, han skall bliva fördömd.