Det ligger i all människonatur, att vi se på våra egna gärningar, vår fromhet eller våra synder, och därefter döma om Guds nåd emot
oss. Men Anden kommer och säger: Nej! här finns en man, som heter
Jesus Kristus, "kvinnans säd", vilken den evige Fadern satte under
lagen i edert ställe att allt fullgöra, samt smaka "döden för alla".
Hans dyra blod har borttagit både från edra synder och edra dygder
all för Guds dom gällande kraft och betydenhet.
"Uti Honom och
ingen annan är salighet; det är intet annat namn under himmelen
människorna givet, i vilket vi skola varda saliga, utom i Jesu Kristi
Nazareni namn."
Detta är egentliga orsaken, varför otron är den
enda fördömande synden. Redan hennes storhet är förskräcklig; och
dock är det icke egentligen hennes storhet, utan hennes art och väsende,som gör, att hon fördömer. Vi böra väl besinna, vad otron är. Hon är först ett föraktande
av Guds allrastörsta barmhärtighet, ett bespottande av hans största ömhet,
ett trampande av den gudomliga barmhärtighetens största gåva, ende
Sonen; och för det andra ett bortkastande av det enda oss givna
frälsningsmedlet, av det enda offret för våra synder. —
Gud har av sin
innerliga barmhärtighet förbarmat sig över vårt elände och givit oss
till frälsning sin ende älsklige Son. Han kom och blev vår broder,
blev ett människobarn och utgav allt, vad Han hade, sin rättfärdighet,
sitt liv och sitt blod till vår frälsning. Du vet allt detta, och är dock
alltid lika kall och liknöjd för Honom; du firar hans födelse om julen,
läser, hör och sjunger om barnet i krubban ; du firar hans lidandes- och
dödsfest, läser och hör om hans blodsvett i örtagården, hans
hudflängning, hans törnekröning, hans händers och fötters genomborrande; du
ser Honom upphängd mellan rövare, du hör hans tröstlösa ångestrop
m. m., och du vet, bekänner och sjunger, att allt detta skett för dig
och dina synders skull; du går till nattvarden och firar hans döds
åminnelse — och med allt detta förblir du lika död och kall i ditt hjärta,
älskar och omfamnar Honom icke, gläds och prisar icke, utan går med
själ och tankar fulla av fåfänglighet, synd och olydnad mot denne nådige
Frälsare.
Undrar du då, att du måste varda fördömd? Undrar du då,
att Guds vrede brinner såsom från nedersta helvetet över en så
förskräcklig otacksamhet för hans älsklige Sons brinnande kärlek och bittra
marter? — ett så kallt föraktande och trampande av Guds allrastörsta kärlek! Luther säger i en betraktelse över Kristi lidande: "Ett
människohjärta, som icke härigenom blir bevekt eller rört, måste ju vara
hårdare än sten, än järn och stål. Likväl går den kära fina världen
sin väg fram och lägger detta alldeles icke på hjärtat, är trög, kall,
otacksam och föraktar denna stora skatt. Därför sker det ock, att vår
Herre Gud däremot lämnar henne därhän, att hon kommer beständigt
mer och mer långt därifrån. Och vår Herre Gud gör just rätt, att
Han säger till den otacksamma världen: Vill du icke vid min stora
kärlek, att jag så faderligen och hjärtligen har besökt dig och för dig
givit min älskade Son i så stora marter, välan, så vill jag icke heller vid dig; frågar du icke därefter, vad jag har gjort, så frågar jag ock
icke efter dig; vill du icke hava min Son Jesus Kristus, så tag i
stället Barrabas, ja djävulen själv" —
När du är så kall, hård och
otacksam och har alldeles ingen glädje i Kristus, utan för all hans nåd
och kärlek visar Honom blott förakt, undra icke, att Gud då låter dig
gå din egen väg till fördärvet. Aposteln säger: "Ho som bryter Mose
lag, han måste dö utan barmhärtighet. Huru mycket större näpst,
menen I, förtjänar den, som förtrampar Guds Son och aktar
testamentets blod såsom orent?"
Se här, vad otron är redan i sig själv! Därjemte är hon också
moder till alla andra synder. Den, som icke tror på Kristus, är bortvänd
och avsöndrad ifrån Gud, har ingen sann kärlek, förtröstan och lust till
Honom och hans vilja, om han ock, såsom trälen, av fruktan eller
inbillning om förtjänst ställer sig efter hans ord, såsom skrymtare och verkhelgon göra. "Och således följer", såsom Luther säger, "djävulens
drakestjärt och hela helvetet med otron". —
Men allt detta är likväl icke
den egentliga orsaken, varför otron medför fördömelsen, utan orsaken
är, att hon bortkastar Guds nåd, att honom, som icke tror på Kristus,
står intet offer igen för synderna, utan han är naken i sina synder
under Guds dom; såsom Paulus säger: Den som håller sig vid
gärningarna, honom varder lönen icke räknad av nåd, utan av plikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar