Huru går nu detta till? Huru kan Kristus bliva oss till skada
och fördärv?
Huru det tillgick för judarna, det se vi tydligt i
evangelisternas berättelser. De stötte sig först på hans personliga ringhet och
nesliga död; och för det andra på hans lära och domar, vilka stridde rakt
emot deras. På samma sätt sker det ännu i dag.
Först veta vi, huru
hela den blinda världen stöter sig på Kristus och hans evangelium,
såsom på en "dåraktig predikan", en "galenskap". Guds Sons
mandomsannammelse och djupa förnedring, läran om försoningen genom
hans död, om sakramenterna m. m., allt är det en galenskap för den
naturliga människan.
Men den egentliga "förargelsen", varpå vår
text måste närmare syfta, då den betraktas i sitt sammanhang, är själva
den huvudläran, att Kristus benådar och saliggör de ovärdigaste
syndare, under det Han fördömer de frommaste verkhelgon. Detta är den
rätta "stötestenen" i alla tider; så att det ännu alltid heter så: "Denne
undfår syndare" — "visste Han, hurudan denna kvinnan är, som
hanterar Honom; ty hon är en synderska" o.s.v. Kristus skulle icke
undfå syndare, utan blott heliga.
Denna "förargelse" eller anstöt
uppstår ännu allestädes, där evangelium i Ande och sanning predikas; och
detta icke blott hos lättsinnigt folk, utan ock hos många som "hava
nit om Gud" och "fara efter rättfärdighet", hos många som förut gällde
för de mest upplysta och fromma kristna, vilka nu bliva alldeles
förvirrade och börja försmäda det evangelium, som dock är Kristi eget
nådefulla ord. De kalla det då en ny och för helgelsen farlig lära och
bliva rentav dess fiender.
Det händer dem alldeles så, som hos
profeten säges: "De skola besnärjas och varda fångna." Ty hade icke Kristus med sitt evangelium kommit till deras ort, så hade de alltid
förblivit ostörda i sin fromhet; men nu bliva de "besnärjda" och
uppenbara såsom evangelii fiender, blott därför att detta kom till dem i ett
klarare ljus samt i kraft och bevisning.
Och var och en, som tror på Honom, skall icke komma på
skam. Lovat vare Herrens namn!
Fastän mängden av Israel och
mängden i kristenheten stöta sig och falla på denna stenen, äro dock
andra, för vilka Han är en "kostlig hörnsten", en salighetsklippa, på vilken de bygga all sin tröst i livet och i döden; och till sådana säges
nu här slutligen denna försäkran: "Var och en, som tror på Honom, skall icke komma på skam." — "Icke komma på skam", vill säga: icke
bliva sviken i sitt hopp på Honom. Det skall icke fela, att vi ej verkligen skola få allt det, som vi i tron på Kristus hava hoppats.
Men att en särskild försäkran därom gives, det visar, att de troende
också pläga anfäktas med den fruktan och ovissheten: Månne jag ock verkligen äger och uppnår, vad orden innehålla och lova?
Att
sådan ovisshet besvärat helgonen, se vi ock överallt i deras historia,
likasom vi alla känna det hos oss själva. Så fördolt är livet i
Gud, så många äro våra brister och skröpligheter, så svag och
dunkel är vår tro, att vi ofta ej veta, om vi verkligen äro ett saligt
folk, fastän vi tro på Jesus. Då kommer den evige Fadern här och
försäkrar: Byggen med all trygghet på den stenen, som jag lagt i
Sion. Han sviker aldrig. Var och en, som tror på Honom, skall
icke komma på skam.
Och måtte vi då synnerligen akta och gömma
de orden: var och en — här är ingen åtskillnad; här är ej en enda
människa undantagen — var och en som tror på Honom — var och
en som i sin syndanöd flyr till Honom, var och en som förtvivlar på
all sin egen rättfärdighet och alla egna försök att frälsa sig, men i
sådan förlägenhet hörer och omfattar evangelium om Kristus, d. ä.
som så drages till Honom och fästes vid Honom såsom de syndare och
synderskor, vilka i Kristi kötts dagar blevo hans folk och nya
människor — var och en, som så tror på Honom, skall icke komma på skam
— kan icke, får icke komma på skam, utan skall få evinnerligt liv, så
sant Gud är trofast och sannfärdig och icke kan bedraga de sina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar