"Detta är mitt testamente med dem, då jag borttager deras synder." (Rom. 11:26)

Här talar den store Herren Gud. Hör vilket språk! "Detta är dem testamentet av mig", eller mitt förbund med dem, "då jag borttager deras synder". Detta är Guds testamente.

Ett testamente är det mest oryggliga förbund, då det är "gillat" och stadfästat "genom hans död, som gjorde testamentet". Det är då dennes yttersta vilja, och man tager sedan intet därifrån, "man lägger icke heller något till", såsom aposteln anmärker. Ett sådant oryggligt förbund säger Herren sig ock göra med det avfälliga Israel.

Och varuti består då detta förbund? Så säger Herren själv: "Att jag borttager deras synder." Så beskriver Han detta förbund i Jer. 31, nämligen att detta nya förbund skulle icke vara sådant som det förra, det Han gjorde med fäderna, då Han förde dem utur Egypten, och de kommo till Sinai; nej, detta skulle vara ett nytt och ett annat förbund. Och skillnaden skulle isynnerhet vara denna, att då i det förra förbundet lagen var skriven på stentavlor, för ovilliga hjärtan, så att Han "måste tvinga dem", så skulle i det nya förbundet lagen skrivas i deras hjärta och sinne; och då i det förra förbundet synden icke skulle förlåtas, utan avstraffas, så skulle i det nya förbundet "missgärningarna förlåtas och synderna aldrig mer ihågkommas".

Det var således syndernas förlåtelse och hjärtats förändring, som skulle utmärka det nya förbundet. Detta skulle vara ett nådeförbund, ett fridsförbund och ett evigt förbund, såsom Herren så ofta förklarade. Och ett sådant förbund ville Herren göra även med sitt avfälliga Israel.

Se då åter här den omätliga storheten av Guds nåd! Då de hade så gruvligt syndat, som Israels hela historia visar, då gör Han ännu ett sådant förbund med dem, att Han själv borttager deras synder. Visserligen lät Han först sin rättfärdiga vrede gå över dem, dels i deras hjärtans förstockande, dels i alla yttre straff och plågor, i Jerusalems förstöring och folkets förskingring; men sedan vill Han efter detta åter bevisa dem en sådan nåd, som det nya förbundet lovar, vill åter förlåta dem, vill själv borttaga deras synder och aldrig avlåta att göra dem gott. Sådan är Herren Gud. Minns, att sådan är Herren Gud.

Allt detta är skrivet oss till lärdom. Då Herren Gud benådar ett sådant folk och förlåter sådana synder, som Israels voro: vem skall Han icke då benåda? Vilka synder skall Han icke då förlåta? De gruvligaste, ovärdigaste synder äro visserligen de, som vi begått, sedan vi emottagit mycken nåd. Ingenting förskräcker oss så, som då vi måste säga oss: Jag visste Guds vilja, och jag har emottagit så stor nåd, och likväl har jag så syndat.

Men se nu här! Just så var det med Israel. Därjämte voro deras synder så gruvligt stora. Och dock vill Herren Gud förlåta alltsammans, om de blott icke "förbliva i otron". Han vill själv "borttaga deras synder", två dem rena i försoningsblodet och göra dem allt gott. Är det icke här bevisat och bekräftat, vad Han säger i Ef. 1: "Kom och låt oss gå med varannan till rätta; och om edra synder än vore blodröda, så skola de dock varda snövita; och om de vore såsom rosenfärg, så skola de dock varda såsom en ull."

Och märkom åter de orden: "Jag borttager deras synder", nämligen att Han, den förolämpade, vill själv borttaga synderna. Vi mena  vanligen, att vi själva måste först befria oss från synderna, innan Gud kan vara oss nådig. Men här säger Herren åter, såsom överallt i ordet, att Han själv vill borttaga våra synder. —

Och syndens borttagande är tvåfaldigt. Först borttager Han syndernas skuld, genom försoning och förlåtelse, så att de icke mer skola fördöma oss, utan vi skola för alltid vara i ett nåderike, det vill säga, att alla de synder, som ännu äro i vårt kött och tyvärr ofta utbryta, aldrig skola tillräknas oss, utan vara för Guds ögon, såsom de icke vore synder, utan blott sjukdomar och lidanden, för vilka Han vill trösta oss, ja, "medlida med oss".

Sedan skall Han ock borttaga synderna i avseende på deras herravälde, så att de icke mer skola regera oss, utan vi skola kunna gå en helt annan väg genom livet, än hela världen går. Herren själv skall med sin Ande och sin tuktan döda synden uti oss och helga hela vårt väsende.

Betänkom, att även detta skall Herren själv göra. Vi mena vanligen, att om ock Gud för Kristi skull förlåter oss våra synder, skall det dock vara vår sak att utrensa och döda dem. Men så säger Herren: "Jag skall giva dem min lag uti hjärtat, och i deras sinne skall jag skriva den." "Jag skall giva dem min fruktan i hjärtat, att de icke skola vika ifrån mig." "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." "Vi äro icke ens bekväma något tänka, såsom av oss själva; men äro vi till något bekvämliga, så är det av Gud."

Alla bestraffningar och förmaningar till oss skola således lära oss att söka allt hos Gud — och så lära att begära och emottaga all nåd av Gud, att för allting prisa Gud.