"Fräls oss ifrån ondo." (Luk. 11:4)

När en gudfruktig själ, som lärt misstro sitt eget illfundiga hjärta och erfarit fiendens stora list och tjusningsförmåga, även rädes för sådant ont, som hon ännu icke klart ser och känner, fruktar för djävulens "listiga anlopp och sitt hjärtas mångfaldiga falskhet, då har hon den tröstliga utvägen att fly till den allseende och trofaste Guden med den bönen, att Han måtte vaka och avvända allt ont. En sådan bön uttrycka vi bekvämligen med det obestämda ordet ondo, eller det onda. "Fräls oss du, trofaste, mäktige Gud, ifrån allt ondt, även det vi icke förstå. Du, som ser alla dolda nät och snaror av djävulen, världen och vårt eget hjärta, och som har befallt oss att i all nöd åkalla dig, fräls oss du!"

Ja, det är ett av de allmännaste bekymren bland Guds barn, att de säga: "Jag vet väl icke, att jag uppsåtligen vill vara falsk eller hylla något ont, men jag fruktar, att mitt hjärta bedrager mig; jag vet med mig, att jag saknar den och den kraften, men vet icke, varuti felet består." Si, uti ett sådant dunkel, i en sådan fruktan för ett okänt ont, vilken outsäglig tröst att då få kasta hela bekymret på den trofaste Herren, som själv lärt oss bedja: Fräls oss ifrån ondo, och att få säga till Honom: "Fräls mig ifrån just det onda, som du ser och vet hos mig, men som är mig förborgat! Tag du bort det, som misshagar dig, du trofaste, allsmäktige Gud, och giv mig du själv, vad som fattas mig!"

Och här blir då nödigt att djupt betänka, att Gud är den ende, som kan utrannsaka och rätteligen känna det illfundiga hjärtats lönngångar så väl som satans djupheter; att Gud aldrig har sagt, att vi skola kunna utransaka hjärtat, utan alldeles tvärtom. Herrens egna ord äro dessa: "Ett argt, illfundigt ting över allting är hjärtat; ho kan utrannsaka det: Jag Herren kan utrannsaka hjärtat och pröva njurarna." Här nekar Herren uttryckligt, att någon människa kan utrannsaka hjärtat, och säger, att Han ensam kunde det. Så se vi ock, att David, som hade en så rik anda och fick i profetiska stunder skåda en tusen års framtid, likväl icke kunde genomskåda sitt eget hjärta, utan därom vände sig till Gud och bad: "Utrannsaka mig, Gud, och få veta mitt hjärta, bepröva mig och förnim, huru jag menar det."

För det andra bör man veta och besinna, att Herren Gud också är den ende, som kan bota, vad som är orätt hos oss. Han har aldrig sagt: I skolen skapa uti eder nya hjärtan, utan tvärtom säger Han: Jag — jag skall taga bort utur edert kött det stenhjärtat och giva eder ett mjukt, böjligt hjerta. Även härom vände sig David till Herren och bad: "Skapa - skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och giv mig - giv mig en ny viss anda."

Då nu Gud själv har sagt, att icke vi, utan Han åt den, som kan både känna vårt hjärta och bota, vad där felar, och nu här lär oss bedja Honom därom, då böra vi visst i den nämnda dunkelheten med all tröst vända oss till Honom. Och så sant som Han är en trofast Gud och icke vill gäcka den själ, som själv fruktar och dömer sig och som vill giva akt på allt hans ord, även det för Adam mest dödande, så visst skola vi tro och veta, att Han ock skall göra, vad vi bedit: Han skall själv taga på sig hela omsorgen om vår frälsning och avhjälpa allt, vad som är ont och farligt, även det vi själva icke förstå. Han har själv lärt oss att bedja: Fräls oss ifrån ondo. 

Men ännu mer vanligt är, att vi under frestelsetiderna väl känna, vari det onda består, men kunna likväl icke göra oss lösa därifrån. Jag ser, att det och det är synd, ja, att det är djävulen, som arbetar på att föra mig däri, och kan likväl icke befria mig därifrån; det har så "gripit mig fången uti syndens lag, som är i mina lemmar", det håller mig så fast, att änskönt jag vet, att det är synd, t. ex. vrede, hat, orena lustar, begär till nästans egendom o. s. v., och jag ser det farliga däri, jag mår illa däröver, kan jag likväl icke upphöra att med hjärtat och tankarna umgås därmed; ja, det kan omsider så utpina mig, att jag är färdig att helt förtvivla, jag känner mig alldeles förlorad, om icke Gud själv gör barmhertighet med mig och frälsar mig. Här lär jag då, vad det betyder: Fräls, fräls oss ifrån ondo.

O, fall då genast ned och bed — och betänk, att vi i sådana stunder äro under en fiende, mot vilken ingen makt finns i himmelen eller på jorden, mer än en enda, nämligen den ende Allsmäktige, som därför högtidligen förklarat: "Jag, jag är Herren, och utom mig är ingen frälsare." "Rör dig icke", säger Luther, "i mening att själv övervinna synden; ty då skall hon så röra sig emot dig, att du är för evigt förlorad." Utan här gäller att på allvar fly blott till den trofaste, allsmäktige Herren och bedja: Fräls oss ifrån ondo.

Och då skall det bliva oss en väldig tröst, om vi kunna rätt besinna, vad däri ligger, att Herren själv lärt oss så bedja till Honom. Vi borde dock tro, att Herren icke vill skämta med de nödställda barnen, då Han lärde dem denna bön, utan att Han ock  verkligen ärnar frälsa oss. Han säger ock uttryckligt: Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.