"Var och en som tror på honom, skall icke komma på skam." (Rom. 10:11)

Hör! Du skall icke bliva bedragen i ditt hopp om salighet, du, som sökt den hos Kristus. Huru mörkt och tvivelaktigt det än ofta ser ut under vandringen, skall slutet alltid kröna ditt hopp, när du blott levat i tron på Honom. Detta är nu ganska snart fattat med förståndet, men måtte Gud väcka oss att besinna det!

Denna fråga, om att icke "komma på skam", är en evighetsviktig fråga. Den bör tjäna somliga till väckelse, somliga till stor tröst.

Hoppet på den slutliga saligheten kan vara antingen sant eller falskt. Vi skola betänka, att nästan alla människor hava något hopp för evigheten. Grunderna för människornas sista förhoppning äro mångfaldiga. Utom den allmänna grunden, nämligen en blandning av Guds barmhärtighet och egen förtjänst, har ock varje otrogen vanligen något särskilt, varpå han hoppas, som skall mildra hans skuld, eller rentav innebära en förtjänst. Men må detta vara, vadhelst någonsin kan nämnas eller tänkas, så skall alltid deras hopp på den yttersta dagen komma på skam. Endast de, som i bibelns mening "tro på Sonen", skola krönas med salighet i hans tillkommelse.

Men nu är det just dessa, vilka under prövotiden så ofta anfäktas med denna fruktan: "Blott jag icke ändå, efter allt vad jag trott på Herren Jesus, till slut kommer på skam." Så många och svåra äro de trognas prövningar, så mäktigt deras inneboende fördärv, så bekymrande deras brister och svagheter, så underlig och dold deras Herres nåd, så olika och förbryllande hans regering och slutligen så grymma djävulens glödande skott, att mången trogen själ har med oro tänkt: "Ho vet, om jag icke tror och tror så länge, tilldess jag stannar i fördömelsen."

Den ena har sin värsta anfäktelsekälla i någon mycket ihärdig frestelse, som han med all bön och andra nådens medel aldrig blir rätt fri, utan ännu alltid drages med; den andra ser sitt hela liv så fullt med synd, försumlighet och otrohet, att han icke kan anse det möjligt, det Guds Ande bor hos honom; den tredje lider av en så bekymrande torrhet och kallsinnighet, en så stor brist på allvar, angelägenhet, syndasorg, bön m. m., att han fruktar, det han är en skrymtare, avsomnad, andligen död. Då blir frågan: Månne blott det enda, att jag ännu tror på Jesus, hänger vid Honom, icke kan umbära Honom, skall betrygga mig mot all fara?

Svar: Då du genom tron blivit en ny människa, som ännu alltid hänger vid Kristus, kan väl ännu mycket vara hos dig att bestraffa, beklaga och förbättra; med det enda, att du likväl lever i tron på Kristus, är du dock ett nådebarn, intager du dock himmelen. Måste du ock ännu alltid känna en så mäktig strid emellan köttet och Anden, som aposteln omtalar i Rom. 7: 15—25, och du måste med honom utropa: "Jag arma menniska, vem skall lösa mig från denna dödens kropp ?" så kan allt detta elände dock icke bevisa, att tron är falsk, ej heller tillintetgöra det eviga nådeförbund, i vilket du står endast genom tron på Kristus, och genom vilket allt elände skall vara under förlåtelse. Det är dock "ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus". Med det enda att någon "har Sonen, har han livet". 

Ja, aposteln säger, att då någon med hjärtats tro bygger på den enda grunden, Kristus, om han ock därpå bygger så illa, att hans verk  varder förbränt, och han "lider skada", han mister sin lön för sitt byggande, "varder han likväl själv salig — dock såsom genom eld". Märk! för den enda omständigheten, att han med hjärtats tro byggde på den rätta grunden, måste han dock bliva salig, fastän han byggt så illa, ja, fastän han t. o. m. i läran byggt så illa. Mycket mer skall all den brist, som vi själva (ej blott efter den sanna läran, utan ock efter ett heligt sinne) ogilla, fördöma, begråta, hos oss själva bestraffa, vara under en beständig förlåtelse för den Herrens Kristi förtjänst och försvar, på vilken vi tro. Sådant vittnar Skriften överallt. Sådant säger oss detta språk: "Var och en, som tror på Honom, skall icke komma på skam."

Vi hava endast genom Honom en evig nåd, ja ett nåderike, vilket skall vara väldigt över alla de brister, som ännu vidlåda och bekymra oss. Därtill är Kristus given, att Han skall vara en verklig frälsare och försvarare, och då icke för några blott tänkta och inbillade, utan för verkliga synder. Prisat vare hans namn! "Var och en, som tror på Honom, skall icke komma på skam."