"Si, jag gör allting nytt." (Upp. 21:5)

Då allt det nya, vilket Herren verkar uti oss genom evangelium, utgör det påtagliga beviset på en verkligt skedd födelse av Anden, på ett "nytt kreatur", en ny skapelse, är det ganska viktigt att väl betrakta det. Må vi därför något närmare beskåda dessa nya ting, som hos varje pånyttfödd människa visa sig. De bestå icke blott i en ny andlig syn och hörsel, utan ock i ett nytt hjärta, nya tankar och nytt tal, nytt leverne och nytt förhållande till hela världen.

Förut sågo och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi icke sett eller hört dem; och detta även då, när vi höllo ordet för Guds eget ord. Vi sågo med ögonen, vad det sade oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde icke förnimma det. Vi kunde se och höra det, som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höllo vi det för Guds ord! Nu åter se och höra vi så, att det tager uti oss, att vi bliva både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det giver riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter hava vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangelii ord; nu åter bliva vi alltid nedslagna, när vi tänka på oss själva, och hava tröst endast genom evangelium.

Men icke blott syn, hörsel och tankar äro förändrade, utan ock själva hjärtat, så att vi nu hava vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lida och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "därmed hjärtat är fullt, därav talar ock munnen". Förut kunde vi tala millioner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år icke tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi voro andliga dumbar; nu åter är oss intet ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.

Men så är ock vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tilläto. Nu hava vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.

Kortligen, vi äro såsom i en ny  värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi hava kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor: till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader; till oss själva, ty då vi förut voro ense med vårt eget köttsliga hjärta, hava vi nu en beständig strid med detsamma; till världen, ty då vi förut stodo med henne i förtroligt förhållande, frukta vi henne nu som en fiende — såsom ock ordet lärer, att hon är en av de tre huvudfienderna, "djävulen, världen och vårt eget kött".

Så är "det gamla förgånget, och allting är vordet nytt".

Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kunna med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi icke vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!

Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du icke börja att ana, det en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes uti oss endast genom nåden, genom evangelii löfte — lagen kunde icke åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu giver eder Anden och gör sådana krafter ibland eder, gör Han det genom lagens gärningar, eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya uti oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".

Och dessa allena äro Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gälla allenast de sanna israeliter, och icke dem som endast "efter köttet äro Abrahams säd". "Och var någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka icke äro födda av blod, icke heller av köttslig vilja, icke heller av någon mans vilja, utan av Gud."