Vad betyder detta? Här är något besynnerligt! Här talas om,
när barnen synda och därför hemsökas med ris och plågor, att nåden
ändå icke skall tagas ifrån Honom!
Vilken "Honom"? Det skall man
se av sammanhanget. Närmaste orden före dessa äro: "Jag vill
behålla Honom ("förste Sonen") min nåd evinnerligen, och mitt
förbund skall Honom fast bliva. Jag skall giva Honom en evig säd
och uppehålla hans stol, så länge himmelen varar." Därpå följer:
"Men om hans barn övergiva min lag."
Men huru kan den nåd,
som var Sonen lovad, sättas i fråga, när hans barn syndade? Svar:
Jo, ty det var en nåd över barnen, men den var påtingad av Sonen; det var en nåd över barnen, men förbundet eller kontraktet om
denna nåd var uppgjort med Sonen, "förste Sonen". Han är vår
herre och löftesman, vår medlare och försvarare när Fadern; Han har
1agt sig ut för oss, Han har betalat skulderna och tillfredsställt
rättfärdigheten, därför skall nåden för hans skull vara orygglig, även när
barnen synda.
Men märk, det står: Hans barn d. ä. de som tillfallit
Honom, de som tro på Honom och genom tron "äro omkring Honom",
med tron hänga vid Honom såsom barnet vid sin moder, för att i hans
rättfärdighet hava sitt skydd, sin tröst och sin rättfärdighet; desamma
hava även barnahjärtan till Honom, vilja icke gå bort ifrån Honom,
ångra sina synder inför Honom och ville gärna, att de vore ogjorda.
Dessa äro hans barn.
Men även dessa kunna under tiden så
gruvligen falla och försynda sig, som här står, att de övergiva hans lag
(för tillfället) "och icke hålla hans bud". Vad gör Han då? Jo,
säger Han, då vill jag hemsöka deras synd med ris och deras
missgärningar med plågor, men icke fråntaga dem nåden; ty det vore att vända
sin nåd ifrån Honom, som köpt och påtingat densamma, såsom Luther
säger: "När Gud synes mig vred, såsom ville Han förkasta mig, så vill jag svara: Helige Fader, innan du kan förkasta mig, måste du först
förkasta din älsklige Son, Jesus Kristus; ty Han är min borgen, min
löftesman, ja min lösen. Gillar du Honom, så måste ock jag vara fri
och behållen."
Tillämpning: Du som väl kommit till Jesus, börjat tro på
Honom och gärna ville vara hans rättsinniga barn, men nu under
tiden är så syndig eller faller och förgår dig så svårligen, att du tycker
det Gud nödvändigt måste övergiva dig i ett vrångt sinne, minns
då detta, att vad Han vill göra dig för dina synder är: hemsöka
dem med ris och plågor, först invärtes i samvetet, så länge det är
nog till din tuktan, och sedan även utvärtes med bedrövelse i
mångahanda försökelse, var så behöves. Han vill hemsöka dina synder
med ris och plågor, men sin nåd vill Han icke rygga, ty om nåden
har Han att handla med Sonen — om nåden talar Han icke med dig,
utan med Honom, som förvärvat den och som är din medlare,
försvarare och borgesman, nåden står på en annan grund än din fromhet och
kan därför icke ryggas genom dina synder; ja, då vore det icke heller
nåd.
Och när du erfar sanningen av hans hotelse, nämligen ris och
plågor, fruktan och ångest, så bör du likavisst tro sanningen av hans
löfte, nämligen en evig nåd. Du skall icke, då du syndat, och Han
därpå hemsöker dig med ris och plågor, missförstå Honom och mena,
att Han är vred på dig! Han har ju sagt dig det förut, att Han skall
hemsöka din synd med ris och dina missgärningar med plågor, utan att vara vred på dig. Detta bör du då veta, såsom en mellan Honom
och dig avtalad sak, nämligen att både synder och plågor skola infinna
sig, men att nåden därunder skall evinnerligen bliva fast.
Därför,
när du är syndig och plågad, genomträng det svarta molnet och säg
ännu med förtröstan: Fromme Gud, ställ dig ännu vredare, risa mig
ännu värre och långvarigare, jag vill aldrig missförstå dig, du har
förutsagt detta, att du skulle hemsöka synden med ris och plågor, men
icke rygga nåden. Och då vill jag gärna lida. Si, detta vore en vacker, kristlig tro och erfarenhet.
Men däremot, den som icke erfar
denna faderliga aga på synden, dessa inre ris och plågor, räddhåga och
fruktan, utan lever hela dagar och veckor utan besvär och lidande av någon synd, eller ock kan leva säker och fri i en och annan medveten
köttslighet, han är visserligen oäkta och icke barn, han är en död
skrymtare, en fåvitsk jungfru, med en torr och lätt lampa.
Här talas
således om barnen, vilka ofta hava svårt för att tro, hava svaga,
skröpliga, fruktande hjärtan, men i Kristus söka sitt skydd, sin rättfärdighet,
på det att sådana skola veta, att de under all sin skröplighet hava
nåd, så länge deras medlare har nåd, så länge deras lösen är gillad,
en beständig, en evig nåd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar