"Den som gör synd är av djävulen." (1 Joh. 3:8)

Märk här skillnaden emellan att hava synd eller göra synd. Vi läsa uti 1 Joh. 1: "Säga vi, att vi hava icke synd, då bedraga vi oss själva." Och i samma epistel: "Den som gör synd, han är av djävulen. Den, som är född av Gud, gör icke synd."

Men att hava synd betyder, att synden bor och rör sig i en kristens kött, att han även kan i striden överrumplas av den och falla, men med smärta, med strid — att han således har synden såsom ett lidande, ja det svåraste lidande, det han gärna vore kvitt; då däremot göra synd betyder att hava henne som ett göromål, till sin vana, icke tänka avlägga henne, utan hellre försvara och hylla henne — ehuru skrymtaren likväl kan med orden ogilla henne, men dock i gärning fortfara och hylla henne.

Många människor kunna mästerligen klaga och tala på synden, men företaga aldrig dess verkliga avläggande, utan hava en hemlig lust att få behålla den, eller ock besluta de avlägga den, men icke ännu; eller ock avlägga de många synder för att få behålla blott en eller annan, som är kärast, och vilken de därför ofta söka med goda förklaringar försvara eller dölja. Den redliga själen söker i ordet efter råd och hjälp att bliva sin synd kvitt; den andra söker i ordet efter något, som kan ursäkta hans synd. Se där skilnaden emellan att hava synd och göra synd, mellan en redlig och en falsk ande.

Hit hör även att märka en åtskillnad på själva synderna. De äro nämligen av tvåfaldigt slag: det ena består av sådana, som kunna helt utdrivas eller avläggas, såsom svordom, Guds namns missbruk, sabbatsohelgande, dryckenskap, världsliga och för kristna ovärdiga nöjen, för övrigt herrskande utbrottsynder i allmänhet, såsom hor, tjuveri, lögn, oförsonlighet m. fl., vilka aldrig kunna stå tillsammans med sann tro och gott samwete; utan om en kristen faller i någon sådan synd, såsom de heligas exempel väl visa, att det är möjligt, falla ock med detsamma hans tro och frid, vilka då endast med bättring och syndernas förlåtelse upprättas.

I avseende på dessa synder kan däremot skrymtaren fortfara i en eller annan, dölja eller ursäkta den och låta den vara sin vana. Detta är att "göra synd"; och den som så gör synd, han är av djävulen. Detta är att "leva efter köttet". Men om I leven efter köttet, skolen I dö. Det är om sådana synder, aposteln säger: "De, som sådana göra, skola icke ärva Guds rike."

Det andra slaget av synder äro de, som ligga i själva köttet såsom frön och rötter till allt ont och vilka aldrig kunna helt utrotas, så länge vi vandra i prövotiden; ty när dessa äro helt utplånade, då behöva vi icke mer vaka och strida — vilket icke inträffar förrän i graven. Synder av detta slag äro t. ex. bristande kärlek mot Gud, feghet i bekännelsen, tröghet till bönen och ordet, missnöje och olust i kallelsen, otålighet, vrede, orena tankar och begärelser, girighet, otro, sorg o. s. v.

I avseende på dessa framstår skillnaden emellan att hava synd och göra synd, skillnaden mellan en redlig själ och en skrymtare, däruti, att den senare, då han lärt, att ingen är ren, att vi alla äro svaga och syndare, ger sig därmed till freds och vill då icke möda sig med någon vaksamhet och strid mot dessa synder, vilka han likväl aldrig blir fri, och ger därför synden fritt lopp. Ja det händer ock, att han vill, att dessa icke ens skola kallas synder, utan att han helt överser med dem, som vore de ett intet — såsom vore t. ex. kallsinnighet mot Gud, olust till ordet och bönen icke svåra synder!

Den redliga själen däremot är i beständig strid — i lidande av dessa synder, i suckan och missnöje med sig själv, i bön och vaksamhet emot det onda. "De, som tillhöra Kristus, korsfästa sitt kött samt med lustar och begärelser." Då kan väl det "korsfästade" köttet ännu leva och vrida sig på korset, med missnöje och raseri att komma löst, men emellertid sitter det där och får icke sin önskade frihet. De åter, vilka icke korsfästa sitt kött, äro enligt detta språk de, som icke tillhöra Kristus.

Men såsom anden är villig och redlig uti det ondas undflyende, så är den det ock uti det godas eftersträvande och skiljer sig däruti åter från den falska anden. Det är ett slags fromma människor, som uti sin gudaktighet, sin bön, tro, kärlek och goda gärningar hava liksom ett visst mått; och när de fullgöra detta, sträva de icke längre, bekymra sig icke om någon tillväxt i nåden, utan anse allt nog, om de blott kunna bibehålla sig på den punkt de uppnått. Detta är en invärtes död och obotfärdig ande. Den redliga anden åter strävar alltid efter att tillväxa i det goda, t. ex. i mer ödmjukhet, mer tro och kärlek, mer angelägenhet och mer kraft att vandra Gud till behag.

Det är vissa goda gärningar och trosfrukter, som för en falsk kristen äro för svåra att verkställa; då förråder sig hans andes falskhet däruti, att han väl stundom kan gilla och berömma dem och vackert tala om dem, men blir aldrig själv färdig att börja sätta dem i verket.