Vad salighetens hjälm är, se vi av parallellstället, 1 Tess. 5: 8,
där det heter: Iklädda salighetens hopp för en hjälm. Det är således
salighetens hopp, eller ett fast och levande hopp om den eviga
saligheten i himmelen, som utgör vår hjälm.
Hjälmen, eller stridshatten, var hos forntidens kämpar en metallbetäckning på huvudet, vilken
således skyddade en mycket viktig del; ty ett enda svärdshugg på
huvudet kunde genast medföra döden eller göra krigaren obekväm att vidare strida.
Så viktig är ock vår andliga hjälm: borttag endast
salighetens hopp, och all andlig kraft är borta, allt Guds ord är utan vikt,
människan ser nu blott "de ting, som synas", och duger då varken i
görande eller i lidande. Men likasom metallbetäckningen på krigarens
huvud gjorde, att han med fördubblad dristighet ilade fram i striden
och icke var rädd för svärdshuggen, så gör ock ett fast och levande
salighetshopp, att man icke så noga ger akt på, vad som kan möta oss
här i tiden, utan att vi med enfaldigt öga blott se efter Herrens välbehag, emedan vi veta, att då striden är slut, vänta oss så herrliga
ting, att allt lidande är däremot allsintet att akta.
Men skall salighetens hopp verkligen bliva oss en sådan hjälm och
kraft i striden, fordras här något annat än en hop ord och vackra
tankar — här fordras ett djupt begrundande och verklig tro. Medan ännu
solen skiner och allt går väl och vackert på vår väg, kan man lätt
tala och sjunga även om himmelens salighet, men ock på samma tid
allraminst behöva den trösten. Men bered dig på, att andra tider
komma, nämligen de onda, mörka dagar, då hela världen blir dig för
trång, då ditt hjärta vill brista av obeskrivliga kval, så att du ville
"uppgräva döden utur fördolda rum", då hela ditt livs sällhet är
förspilld, och du skulle förgås för den tanken, att du skulle helt upphöra
att vara.
Gör dig därför väl reda för detta stycke; undersök på det
allvarligaste, om vi hava någon verklig och säker grund för vårt hopp,
och bed Gud om hans Helige Ande att få det djupt inskrivet i ditt
innersta väsende, så att det blir din ledande huvudtanke genom hela
livet. Ett visst och fast salighetens hopp skall grunda i din själ den
rätta levnadsvisheten i alla jordelivets skiften, en djup orubblig tröst i
alla bedrövelser, en gudomlig frid och kraft i alla strider och prövningar.
Men detta är icke ett ämne för vem som helst. Först kan det ju
icke smaka annorlunda än såsom ljumt vatten i munnen för dem, som vilja hava sitt goda här, som äro denna världens barn. "Himmelen!
— vad? — himmelen? Nej, säg oss något om hälsa och glädje här", så lyder det i deras hjärtan. "Säg oss något om mat, kläder ära,
nöjen; himmelen — himmelen, den kommer väl på sin tid. Den behöva vi icke nu."
Men även ibland dem, som börjat söka det, som är
ovantill, och stå i Guds förbund, äro många ännu alldeles obekväma
att känna värdet och kraften av salighetens hopp, nämligen de, som icke
ännu blivit mycket dödade, av jordlivet besvikna, sårade, nedslagna
och tröttade, utan hava ännu varjehanda vackra planer och
förhoppningar för detta livet. Men bered dig därpå, att så framt du skall
beredas för himmelen, det kommer andra tider, då du i hela den heliga
Skrift icke finner ljuvligare ord, än de som handla om en salig
hädanfärd.
Så sant du tillhör Kristus, skall din gamla människa vara
korsfäst, tillika med dess lustar och begärelser; och ett korsfäst liv är ett
ängsligt, hängande liv, ett beständigt döende. Vad glädje kan man
bereda den, som hänger på korset? Ja, en tillfällig lindring och vila
kan väl genom Guds nåd givas honom, såsom en ängel sändes även
till Getsemane och styrkte Jesus; men denna lindring avbrytes snart
av någon ny anstöt, värk och bitterhet, tårar och rop.
Ju längre vi
leva såsom kristna, desto mer besanna vi apostelns ord: "Om vi
allenast för detta livet hava hoppet till Kristus, så äro vi uslast
ibland alla människor." Ju längre desto mer besanna vi den gamla
Skriftens ord om hela detta livet: "Då det har varit som bäst, har
det varit möda och arbete" (Psalt. 90) och åter: "En usel och jämmerlig ting är det
med alla människors leverne allt ifrån moderlivet, intill dess de varda
begravna i jorden, allas vår moder. Här är alltid sorg, fruktan, väntan och på sistone döden; så väl när den, som sitter i stor ära, som
när den ringaste på jorden. Här är alltid vrede, nit, vedermöda,
ofrid och dödsfara" (Syr. 40:1-2).
Det skall då mäktigt stärka ditt salighetshopp, om du väl betänker,
att det djupa, oändliga sällhetsbegäret hos människan aldrig kan på
denna jord tillfredsställas, att hela detta livet är blott ett stort
bedrägeri. Då den rikaste och lyckligaste konung i Israel hade under en
lång och herrlig levnad oupphörligt sökt efter sällhet uti allt, vad på
jorden kan givas, stannade han slutligen i den nedslående erfarenheten,
att allt var bedrägeri, allt fåfänglighet. Jorden har icke vad som
kan göra den odödliga själen lycklig. Den, som får mest av hennes
lycka och glädje, får alltid därjämte ett hjärta, som icke kan njuta därav.
Och så kommer därtill omsider den ledsamma tanken, att det skall snart vara slut med alltsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar