söndag 7 oktober 2012

"Över allting tagen trons sköld, med vilken I kunnen utsläcka alla den ondes glödande skott." (Ef. 6:16)

Uti de forntida krigares beväpning var skölden, som bars med vänstra handen och armen, ägnad att skydda hela kroppen emot pilar och kastspjut, ty en sådan ställning kunde krigaren taga bakom sin sköld. Men sådan är ock trons sköld — tron, som endast framhåller Kristus och hans ord, ja, som emot alla satans anfäktelser, då intet annat hjälper, ställer själva Guds Son framför sig och skyler sig bakom Honom — denna tro är ock en sådan sköld, som skyddar vårt hela väsende, huru många och svåra fel och synder vi än må hava.

Vem helst du är, som detta läser, och vill vara en kristen, lägg väl denna lärdom på hjärtat. Ty var därom övertygad, att huru sant Guds verk än må vara uti oss, och huru allvarligt vi ock ikläda oss allt Guds harnesk och vaka och bedja, komma vi dock alltid att känna och se hos oss mycket mer synd och otrohet än fromhet och rättfärdighet, så framt vi icke äro helt förtjusta och sovande — och så blir dock i allt, vad som från Adam finns kvar uti oss, ett outtömligt fördärv, så att vi måste dock till slut bliva saliga alldeles lika oförskyllt som en stråtrövare, vilken kommer direkt från rövarskogen till Jesus.

Vi arbeta väl därpå, vi predika, förmana, bestraffa, varna, bedja, uppmuntra, att de kristnas hela väsende måtte varda heligt; och alla uppriktiga själar ligga för ingenting så träget inför nådestolen som för den saken, att de måtte bliva fria från sitt onda. Men det blir dock aldrig här på jorden annorlunda, än att många brister ännu äro kvar, att köttet är fullt med ondska och synder, vilka tyvärr ofta sticka fram i gärning, och att allt Andens verk, tron, kärleken, bönen, ännu är besmittat och uppblandat med kärilets orenhet. Därför måste vi till slut begära blott oförskylld nåd, såsom andra stora syndare, eller att Kristus måtte med sin förtjänst övertäcka, skyla och försvara oss, annars äro vi förlorade, och detta även då vi levat som bäst.

Så måste vi alltid hålla den punkten över alla andra hög, stor och oförkränkt, att vi varda saliga endast för Kristi skull, och måste alltid ställa Kristi egen rättfärdighet framför oss inför Gud. Ty icke ens tron i sig själv, såsom en dygd hos oss, kan skydda oss för vreden, utan det är egentligen trons föremål, Kristus, med sin lydnad och blodiga död för oss, som utgör den sköld, mot vilken alla satans glödande skott stanna och utsläckas.

Måtte då varje kristen framför allt annat, som kan tänkas och nämnas, väl vänja sig att i alla möjliga fall bruka denna trons sköld, nämligen sålunda, att så snart Gud varnar, bjuder eller förbjuder något, du på det gudfruktigaste vördar allt detta och anropar Honom om nåd att kunna göra därefter; men så snart du åter ser din stora brist och uselhet, att du icke fullgjort eller kan fullgöra, vad Gud befallt, du genast låter det vara en sak för sig, att du dock är skyddad för vreden genom Kristi kött allena. Nådeförbundet i Kristus, det är en sak för sig, som består evinnerligen, det må gå bättre eller sämre med vår lydaktighet och fromhet, så länge vi dock ännu förbliva vid nådestolen. Det är oändligt olika grader i fromhet och vandel hos kristna, men saligheten ligger i ett allena, att vi äro i Kristus genom tron; såsom Johannes säger: "Den som har Sonen, han har livet."

Därför, vad helst som brister hos dig, säg genast: Gud förlåte och hjälpe mig, arma syndare! Det är jämmerligt, det är gruvligt, att jag ännu skall vara så eländig; men Gud, den evige honungen, vare oändlig tack och pris, att jag dock har en annan, som inför Honom är min rättfärdighet!

Du arge satan, som uppfyllt mitt hela väsende med så mycket ont, du vill därmed nu till döds förskräcka och alldeles fördöma mig; men det skall en annan man förbjuda, som heter Jesus Kristus. Han är min evige och trofaste Frälsare, samt min fulla och tillräckliga rättfärdighet. Är icke Han det, så är jag och varje kristen evinnerligen förlorad.

Du har rätt t. ex. däri, att jag icke är så väl omgjordad med sanningen, som jag borde; det är, tyvärr, ännu mycken falskhet i mitt hjärta; men jag känner en man, vars sida uppstacks med ett spjut — i den sidan allena är det hjärta, som är fullkomligt uppfyllt med sanningen; den sidan är min sköld mot dina glödande skott.

Det är sant, och det är jämmerligt, att mina gärningar och min vandel ännu äro så skröpliga och ostadiga; men jag har sett en man med genomborrade händer och fötter — i de händerna äro mina goda gärningar; i de fötterna min goda vandel. Om icke Kristi gärningar äro mina, är jag evinnerligen förlorad.

Det är sant och är min dagliga plåga, att jag ännu har så många onda tankar; men jag har sett ett heligt huvud med törnekrona — i det huvudet äro mina goda tankar. Jag ville så innerligen gärna, att min egen kristendom vore fullkomlig, jag har om ingenting så mycket bedit som därom; men gäller det min salighet, då säger jag så: Jag vill ingen annan rättfärdighet hava än min Herres Kristi. Håller icke min kristendom provet, då håller min Herre Kristus. Därför är Han mig ock kär, kostlig och oumbärlig.

Si, så kunna vi med endast denna sköld möta och utsläcka "alla den ondes glödande skott".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar