"Jag skämmes icke vid Kristi evangelium." (Rom. 1:16)

Man kunde fråga, varför aposteln gör denna anmärkning, då evangelium ju icke är något att skämmas vid, är av Gud från himmelen givet och således det ärofullaste, som finns på jorden.

Varför säger då aposteln, att han icke skämmes därvid? Utan tvivel därför, att människor dock pläga skämmas därvid.

Härvid skola säkert många mena, att detta kunde endast vara händelsen i apostelns tid, då otrogna judar och hedningar icke kände evangelii herrlighet och i sin falska visdom föraktade det. Det är visserligen sant, att det var så i apostelns tid, att Guds evangelium var "för judarna en förargelse och för grekerna en galenskap"; "efter det judarna begärde tecken, och grekerna sökte efter vishet".

Men alldeles så går det ock nu, att Kristi evangelium är en förargelse och galenskap för största mängden av dem, som dock äro döpta till hans namn. Den mänskliga naturen är i alla tider och på alla orter densamma, oaktat alla yttre förändringar; därför har ock allt Guds ord sin tillämplighet i alla tider och på alla folk, det vare judar eller hedningar, muhammedaner eller namnkristna. Det inträffar överallt, vad aposteln säger: "Den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhör; det är henne en galenskap; hon kan icke begripa det."

Och icke det allenast, utan Kristi evangelium är ock i alla avseenden uti den hårdaste strid emot allt, vad som ligger djupast i vår natur; i evangelium angripes, vad menniskan allramest älskar, sitt oberoende; der fordras ett ovillkorligt underkastande av både förstånd och vilja under Kristi ord; där blir all högmodsinbillning och självförtröstan i grund nedslagen; där blir blott Gud stor och människan endast en fattig tiggare. Sådant kan aldrig behaga människonaturen, utan är för densamma blott pina och död.

Här är grunden, varför Kristi ord och Kristi sanna vittnen alltid måste vara hatade av allt, som icke är födt av Gud. Därför sade ock Herren så ofta till sina lärjungar att de skulle bereda sig på att varda hatade av alla människor för hans namns skull; och Han förklarade, att det var icke rätt med dem, de voro icke hans sanna lärjungar, om de icke fingo detta hans tecken, om det icke gick dem såsom Mästaren. Där är icke Kristi evangelium i sanning och renhet, om världen kan älska det, om det icke blir försmädat och antastat.

Men då nu aldrig någon evangelii fiende vill synas hata det goda och rätta, måste alltid fiendskapen bekläda sig med skenet av nit om sanningen och därför försmäda Kristi sak såsom dårskap eller såsom något falskt och ont, som förtjänar att tadlas och avskys. Då nu Kristi lärjungar och vänner alltid utgöra den minsta hopen, blott några få föraktade själar, och hela världen, som försmädar dem, är den stora, tongivande och ansedda hopen, då kan man lätt förstå, att det alltid blir en svår frestelse att blygas vid Honom och hans ord.

O, det blir för mången kristen en outsägligt hård kamp, att för Kristi skull avsäga sig all världens aktning, bliva en dåre, se sig föraktad och på det värsta utmålad av sina närmaste och vänner och av hela samhället — då vi likväl hade ingenting så dyrbart på jorden som människors aktning, vänskap och förtroende. Nu skola vi försaka allt detta. Det fordras ett gudomligt verk i själen, till att allt framgent utstå detta.

Ty vi tala här icke om den gudaktighet, som världen kan gilla och akta, utan om den sanna, äkta Kristi efterföljelse, som nödvändigt måste vara en förargelse och galenskap för all världen, så sant Kristus har sagt: "Tjänaren är icke över sin Mästare; hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder." Såsom ville Han säga: Föregiva de, att de hata eder för något fel, t. ex. någon brist på ödmjukhet, mildhet m. m., så veten, att jag var "mild och ödmjuk av hjärtat", och dock hava de hatat mig.