"Honom, som håller sig vid gärningarna, varder lönen icke räknad av nåd utan av plikt." (Rom. 4:4)

Uti gr.-texten lyder det egentligen så: "Honom som verkar, som arbetar, eller såsom Luther träffande återgiver det: "som umgås med gärningar." Meningen är visserligen den, som vår bibelöversättning uttrycker: "Den som håller sig vid gärningarna".

Att ordet "verka" i vår text betecknar hjärtats förlitande på gärningarna, det se vi av det, som aposteln uttrycker såsom dess motsats, då han säger: "Men honom som icke verkar, utan tror på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig..." Där märka vi att ordet "verka" här betecknar, att hjärtat har sitt hopp på verkandet. Vi förstå dessutom, att om hjärtat vore fritt, vore dödat ifrån lagen och troende på Kristus, så utgjorde verkandet intet hinder för rättfärdigheten inför Gud, utan vore tvärtom en frukt och bevisning av densamma.

Saken är denna: Huru än ditt förstånd och din bekännelse äro, kan dock hjärtat icke annat än hava sitt hopp på ett av dessa två: Antingen på ditt eget verkande, varande, görande, eller ock på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig. Vår egen verkförtjänst och Guds nåd genom Kristus äro rakt emot varandra.

Har jag nu mitt hopp på mitt eget verkande, så kan jag omöjligt hava det på Kristus, och då utgör alltid mitt verkande huvudsaken för mitt hjärta och mina tankar, vadhelst förståndet och munnen säga, och då kallas jag här en verkare och får inför Gud endast efter min förtjänst, endast det mig tillhörer. Honom varder lönen icke räknad av nåd, utan av plikt.

Märk: den, som verkar, får "lön" — icke nåd, utan "lön". Har han till alla delar fullgjort det, som husbonden fordrat, så får han den betingade lönen och behöver då icke tacka därför, såsom för någon nådegåva, utan det är nu hans egen förtjänst; men brister det åter i hans fullgörande av sin skyldighet, då varder han straffad, han får intet av nåd. Sådan är lagen. Den, som håller sig till lagens villkor, blir ock dömd endast efter dessa.

Så hava vi redan sett Herren Kristus förklara det med arbetarna i vingården. Och i denna Guds regering är en obeveklig bestämdhet; där är intet skonsmål. Den, som håller sig vid gerningarna, skall lönas endast efter sin egen förtjänst och får intet av nåd. Då likväl en sådan kanske gjort mycket flera gärningar, än den som söker och får nåd, så tyckes detta vara mycket hårt. Men här hjelper intet; det ligger en sträng och obeveklig ton i Skriftens ord härom.

Då en av arbetarena knorrade, var där intet undfallande hos husbonden, han vek icke ett ögonblick för hans knorrande, utan svarade så: "Var du icke överens med mig om en viss dagspenning? Tag det dig tillhörer och gå." Samma förkrossande språk förer ock apostelen i Rom. 9. Bekymrad över judarnas enträtna självrättfärdighet och därav oskiljaktiga fördömelse, talar han där i denna ton: Det hjälper icke, huru I arbeten och löpen för att varda rättfärdiga; I haven Guds utkorelse emot eder; Gud har utvalt endast dem, som tro, och har förkastat dem, som umgås med gärningar; och det är Guds egen sak; "det står icke till någon mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhärtighet", vilken som skall varda salig.

"De, som farit efter rättfärdigheten, hava icke fått den; men de, som icke farit därefter, hava fått den." Och varföre så? Därföra, att de förra sökte rättfärdigheten av gärningarna — de fingo den icke; de andra åter, som anammade den av tron, de fingo den.

På samma sätt talar han i Gal. 4, där han skiljer de salighetssökande i tvenne slag, betecknade med Abrahams tvenne söner, tjänstekvinnans son och den frias, således i trälar och i barn, vilka senare han även kallar "löftets söner". Och då förkunnar han, att det skall utan skonsmål gå de förra efter det ordet: "Driv ut tjänstekvinnan med hennes son; ty tjänstekvinnans son skall icke bliva arvinge med den frias son."

Huru hårt tyckes detta icke vara! Då de hava länge arbetat och trälat, då skola de sist utdrivas! Människor, som varit medlemmar i himmelrikets bröllop på jorden och så vinnlagt sig om gärningar och vandel — betecknade med händer och fötter — att de därför slutligen icke hava "bröllopskläder", skola "kastas i det yttersta mörkret". Men så stor är Herrens nitälskan om sin lags rättfärdighet och om sin Sons ära!

O, att alla människor, som vilja vara eller bliva kristna, väl betänkte detta, att det i denna fråga icke går an att sväva hit och dit med sina tankar och själv uppgöra en salighetsväg efter eget tycke, utan att här är en obeveklig dom, som ingen människa uppgjort, och ingen människa kan ändra, utan är den allsmäktige Gudens eget fastställda råd och beslut, att vilken, som vill varda salig, skall vara en fattig och förtappad syndare, som misströstar på all sin egen rättfärdighet och förmåga, och som endast i Kristi rättfärdighet söker sin frälsning.