Vad aposteln menar med "mörkrets gärningar" se vi av nästa
vers, där han uppräknar några av dem, såsom frosseri, dryckenskap, otukt,
kiv, o. s. v. Och att han kallar sådana synder "mörkrets gärningar",
betyder icke blott, att man för deras begående skyr det naturliga ljuset, ty
om naturligt ljus eller mörker talas icke här, utan egentligen att de tillhöra
det andliga mörkret, den köttsliga säkerhetens och ogudaktighetens mörker,
under vilket man lever fri i alla synder och laster.
Men vad vi
isynnerhet böra märka är att apostelen säger: "Låtom oss bortkasta",
eller "avlägga" dessa mörkrets gärningar — och säger sådant till de
troende. Därav lära vi först, att de trogna icke äro helt fria från varje
grad eller form av sådana synder, utan om vi ock icke kunna leva i
dem såsom världen, vilken självviljande syndar, utan bättring övar
synden, kunna vi dock besmittas och under tider av sömnaktighet eller
hårda frestelser mer eller mindre fängslas av lustarna, såsom många
heligas historia visar.
Därav lära vi först, att icke genast förtvivla och
fördöma oss själva eller andra kristna, när något sådant ägt rum. Nej,
om själen ännu i bättring och tro håller sig till sin Frälsare och söker
hans nåd både till förlåtelse och till förlossning, så är dock nåden ännu väldig över henne. Det hava vi att tacka Herren Kristus för, vilken förskaffat oss en fullkomlig nåd över verkliga synder.
Men det
andra, vi här skola märka, är apostelns egentliga förmaning, att vi skola
bortkasta dessa mörkrets gärningar; vi skola för all denna nåd fara
efter att alldeles avlägga dem. Aposteln säger icke: Låtom oss blott känna
och erkänna dem; utan han säger: Låtom oss avlägga dem.
Här är nu
det rätta provet som skiljer en sann kristen ifrån en falsk. Då den
förre hjärtligen förskräckes över sin synd och söker all Guds nåd och alla
nådens medel för att bliva henne kvitt, gör den senare ett hemligt
förbund med synden, tänker att behålla henne; han ursäktar henne för sig
själv, om han ock med munnen stundom erkänner henne. Väl kan
den trogne även i sållningens stunder glömma Gud och vara alldeles
såsom övergiven av Anden, vilket vi se hos Petrus, då han tre
gånger förnekade sin Herre; men likasom Petrus straxt därpå gick ut och
grät bitterligen, så är ock varje sann kristen i sin ande djupt fientlig
mot sin egen synd.
Men huru går det dock att egentligen avlägga henne?
Dermed går det olika. Somliga synder kunna vi genast avlägga; och
då må vi fröjdas och icke tala om svaghet, utan prisa Guds nåd. Men andra synder åter bliva våra tuktoris för långa tider, kanske för hela
livet — eljest bleve vi verkligt syndfria; ty ingenting mindre söka vi efter Anden, vilken ingen enda synd tillåter.
Att vi dock bekämpa våra vidlådande synder, så att de icke få herraväldet, såsom hos världen, det sker icke heller med vår egen kraft, utan endast med flyende till
"Guds starkhets makt".
Och ikläda oss ljusets vapen. "Ljusets vapen" äro motsatsen till
"mörkrets gärningar"; och då dessa bestodo i synder och laster, bestå
ljusets vapen uti den sinnets och levernets renhet, nykterhet, vaksamhet,
samt framför allt den tro, den kärlek och det hopp, varmed vi kämpa
emot köttets frestelser, emot världens och djävulens förförelser.
Och att
aposteln nu, då han nyss talat om "mörkrets gärningar", likväl, såsom
deras motsats, brukar orden "ljusets vapen" och icke säger "ljusets
gärningar", därmed har han låtit förstå, att här skall bliva strid och kamp,
här skall fordras vapen, för att kunna alltid förbliva i tro och
gudaktighet. Det kristliga levernet skall icke bliva ett lätt och lugnt liv såsom deras, vilka "sova om natten", utan en ofta hård, långvarig
och äventyrlig strid, der det gäller kämpa för själva livet, eller ock
dö och förlora allt — där det tillgår såsom uti krig. Uti krig är icke
lugn och säkerhet, utan beständig oro, livsfara och räddhåga; man måste
där beständigt vaka och vara rustad till nya strider. Än anfalles tron
och samvetet, så att vi äro i fara att på nytt "fångas under träldomens
ok"; än det yttre levrnet, då djävulen vill kasta oss i synd och
skam; än åter kärleken, då vi äro nära att stanna i hat och ovänskap
o. s. v.
Mot alla sådana anfall mäste vi nu vara rustade och iklädda
ljusets vapen. Och här kan striden ofta bliva så hård och äventyrlig,
att vi äro nära att förtvivla, att vi endast genom "stora under" av den
allsmäktige och trofaste Herren bliva frälsta. Därföre säger ock Petrus,
att "den rättfärdige varder med plats salig". Huru skall det då gå med
dem, vilka vilja vara kristna och dock leva i sådant lugn, som vore
de i det tryggaste hem, som hade de icke mer någon andlig fiende, som
hade djävulen icke mer något ont i sinnet emot dem, som vore köttet
och världen icke mer farliga fiender?
Både ordet och erfarenheten vittna,
att ingen kristen utan räddhåga och strid kommit lyckligt igenom detta
fiendeland. Är jag icke i fruktan, så är jag i fara. Att mitt ibland
beständigt påträngande fiender anse sig utan fara, är blott bedrägeri.
Antingen skall jag vara i räddhåga och kamp, och då med Guds makt
frälsas, eller ock säker och sorglös, och då förloras. Därför har ock
Herren Kristus så troget förmanat: "Vaken och bedjen" — "och det
jag säger eder, det säger jag alla: vaken!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar