Dessa ord uttala i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Varen lika de människor, som vänta sin herre, då han
skall igenkomma från bröllopet, att när han kommer och klappar, låta
de honom strax upp." Och vad själva saken eller den andliga
meningen därav beträffar, vill Herren säga: Varen var stund beredda
för min ankomst, låten mig och min tjänst vara edert beständiga
ögonmål, vakten eder, att edra hjärtan icke försjunka i någonting annat och
bliva försoffade, behärskade av världen eller köttet och således oskickliga
att rätt tjäna mig och med fröjd emottaga mig. Jag är till min
synliga umgängelse borta ifrån eder, tills jag vunnit min brud (det är,
den församling eller hela det antal av människosläktet, som skall vinnas);
men då skall jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och
döda. Sen till, att I beständigt ären beredda för den dagen.
Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet tvenne
stycken: Det första är, att vi äro beständigt klädda i bröllopskläderna,
det är, leva i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, således
att vi icke avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss
till Kristus, utan alltid hava en sådan nöd av våra synder, att vi
icke kunna leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den
stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har
Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är,
av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga
livet. Detta är det första villkoret för att kunna saligt dö och stå
för Kristi domstol.
Men sedan, på det vi måtte hava en "riklig",
en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och
icke inkomma blott "såsom genom eld", är ock nödigt se till, att vi
leva i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjäna Honom
och fara efter det, som är ovantill, att icke våra hjärtan äro
förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller
av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det
förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder
undanrödjas och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas
med de orden, "att länderna äro omgjordade" och "ljusen brinnande".
Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att icke låta
det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter taga överhand.
Detta
se vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger:
"Men om den tjänaren sade i sitt hjärta: Min herre dröjer fast att
komma igen, och begynte slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och
dricka och varda drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen
han det sig icke förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en icke
blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi se därav, att själva
den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han
skall hugga honom i stycken och skall sätta hans lott med de otrogna."
Men vi skola aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut,
det kan leda, när en kristen blott börjar vara så vårdslös och säker,
att han icke fruktar för farorna och icke låter varna sig. En sådan
säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig
fördömelse.
Därför är det alldeles säkert, att såvida vi skola frälsas, måste vi ovillkorligt taga Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat
bliva världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens
läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den
första, gudfruktiga och vaksamma anden, varuti vi från början levde,
då Gud omvände oss.
Vi skola i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista
icke finna ett enda ställe, som giver hopp åt en säker människa, att det
skall gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som
innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du icke rädes för
synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren
genom sin nåd hjälpa dig. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i
Skriften. Där äro underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de
allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den
händelsen, att syndaren låter tukta sig, kommer till bättring, ånger,
räddhåga, strid, bön; då hjälpes allting — men eljest icke.
Själafiendens härar skola bestämt fördärva de säkra. Uti detta fiendeland skall
människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds
starkhets makt frälsas, eller ock bliva säker och obekymrad och då förgås.
Så tillgår det alltid i ett verkligt krig. Så tillgår det ock för den,
som har att sträva upp mot en strid flod, för att icke föras ned i det
branta fallet; lägger han sig att sova i sin båt, så skall han genast
börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi hava ju i hela vår
natur ett fördärv, som beständigt drager bort från salighetens väg; och
därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.
Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låten edra länder vara omgjordade och edra
ljus brinnande."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar