söndag 16 september 2012

"Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttala i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Varen lika de människor, som vänta sin herre, då han skall igenkomma från bröllopet, att när han kommer och klappar, låta de honom strax upp." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Varen var stund beredda för min ankomst, låten mig och min tjänst vara edert beständiga ögonmål, vakten eder, att edra hjärtan icke försjunka i någonting annat och bliva försoffade, behärskade av världen eller köttet och således oskickliga att rätt tjäna mig och med fröjd emottaga mig. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån eder, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som skall vinnas); men då skall jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Sen till, att I beständigt ären beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet tvenne stycken: Det första är, att vi äro beständigt klädda i bröllopskläderna, det är, leva i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, således att vi icke avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid hava en sådan nöd av våra synder, att vi icke kunna leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna saligt dö och stå för Kristi domstol.

Men sedan, på det vi måtte hava en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och icke inkomma blott "såsom genom eld", är ock nödigt se till, att vi leva i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjäna Honom och fara efter det, som är ovantill, att icke våra hjärtan äro förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanrödjas och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna äro omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att icke låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter taga överhand.

Detta se vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sade i sitt hjärta: Min herre dröjer fast att komma igen, och begynte slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och varda drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en icke blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi se därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och skall sätta hans lott med de otrogna." Men vi skola aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut, det kan leda, när en kristen blott börjar vara så vårdslös och säker, att han icke fruktar för farorna och icke låter varna sig. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi skola frälsas, måste vi ovillkorligt taga Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bliva världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, varuti vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi skola i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista icke finna ett enda ställe, som giver hopp åt en säker människa, att det skall gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du icke rädes för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dig. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där äro underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sig, kommer till bättring, ånger, räddhåga, strid, bön; då hjälpes allting — men eljest icke. Själafiendens härar skola bestämt fördärva de säkra. Uti detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller ock bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så tillgår det alltid i ett verkligt krig. Så tillgår det ock för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att icke föras ned i det branta fallet; lägger han sig att sova i sin båt, så skall han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi hava ju i hela vår natur ett fördärv, som beständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar