Här skola vi väl märka, vad det vill säga att bedja i Jesu namn.
Att bedja i Jesu namn betyder egentligen att bedja på grund av Jesu
medlareförtjänst, att i bönen troende åberopa medlaren. Detta är, vad
själva uttrycket, bedja i en annans namn, ännu alltid betyder, och vilket är oss väl bekant genom det, som dagligen i det mänskliga livet
förekommer, då en rik och betrodd man giver en fattig hjälpbehövande
blott sitt namn och förord hos den, som innehaver de medel, vilka
den fattige behöver. Med ett sådant namn och förord från en rik och
ansedd person går den fattige alltid med stor tillförsikt till den, som skall
lämna den behövliga hjälpen; och denne hjälpare är därvid så trygg och
färdig att lämna denna hjälp, att han icke ens frågar efter den fattiges
försäkran om ordentlig återbetalning, utan svarar: Jag behöver icke mer
än detta namn. Så går det, när man får komma i en annans namn.
Härav kunna vi väl till någon del fatta, vad det i allmänhet är att
bedja i Jesu namn, och vilket i våra kyrkoböner vanligen uttryckes
med slutorden: "Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre." Men se vi på det sammanhang, vari textorden förekomma i Joh. 14, så
ligger väl i detta sammanhang också någon grund för deras mening, vilka förklara bedjandet i Jesu namn även åsyfta, att man beder i
enlighet med Jesu sinne.
Men för att kunna rätt bedja på Jesu förtjänst och bedja i Jesu
sinne fordras nödvändigt det Andens verk i själen, varigenom vi bliva
sanna Jesu lärjungar och Guds barn.
Så djupt ligger den smittan i
all människonatur, att Gud skall se på oss och vår värdighet och vara
oss nådig, då vi varit rätt fromma och lydiga; men däremot att vi icke
kunna vänta, att Han skall i nåd se till oss och höra våra böner, då vi hava samvetets förebråelse för synd och ovärdighet — så djupt
sitter den självrättfärdighetssmittan i allas vår natur, att även sanna
Guds barn, som i den första stora sinnesändringen varit av lagen så
tillintetgjorda och förkrossade, att de endast med stor nöd kommit igenom
den trånga porten av tro på idel nåd på Kristi förtjänst allena, men
blivit genom denna tro alldeles saliga i Kristus, att de samma ännu
tusende gånger, ja så länge de leva på jorden, åter falla i samma villfarelse, att Gud skall vara dem nådig och höra deras bön, endast i den
mån de varit lydiga och fromma, och däremot vara vred och icke vilja
höra dem, när de hava blivit överrumplade av synden och känna stor
ovärdighet. Men att framkomma i bönen med den tanken, att Gud
skall höra oss, i den mån vi själva äro värdiga, det är just motsatsen
mot att bedja i Jesu namn eller med tröst endast till hans
medlareförtjänst.
O, huru mycken nöd och vilka förödmjukande erfarenheter
fordras icke, för att vi omsider skola alldeles mena det sant och rent: Bara
på Jesu värdighet, bara i Jesu namn, bara för Jesu skull var mig
nådig och giv mig det goda, fastän jag förtjänt blott det onda!
Men
är nu detta den svåraste konst även för pånyttfödda Guds barn, huru
omöjligt är det icke då för de oomvända att kunna rätteligen bedja en
enda bön på Jesu förtjänst allena!
Lika omöjligt är det ock i det opånyttfödda tillståndet att kunna
bedja i Jesu sinne, att hava av hjärtat samma angelägenheter och
böner som Herren Jesus själv, vilket var det andra, som hörde till att
bedja i Jesu namn, ty till bön hör själva hjärtats begär och
angelägenhet. Men tänk, vilket nådens underverk när jag upptäcker, att jag
genom tron fått ett sådant hjärta, att även när jag icke tänker på Jesu
föreskrift eller exempel för bön, utan går i mitt vardagliga arbete, jag
likväl har i mitt hjärta samma bekymmer, samma omsorg, önskningar och
suckar, som jag återfinner i Herrens bön och i andra uttryck av Jesu
sinne.
Jag går och tänker och tänker och suckar, att Gud må giva sin
nåd till sitt rikes förökelse i mitt eget och andras hjärtan — jag har ett
sådant sinne, att ingen större glädje vederfares mig, än när jag förspörjer
Guds verk i en människas själ, när jag märker, att Guds rike
tillväxer på något ställe, att Guds namn blir känt och ärat. Si, där
har jag då samma sak, som ligger i de två första bönerna av Fader vår: "Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike." Detta var ock
summan av allt, vad Jesus här sökte, för vilket Han smakade döden
och använde alla krafter att frälsa själar och utbreda salighetens rike på
jorden. Du, som nu går kanske med ängslan och suckan och tänker på
samma sak, själars frälsning och salighet, gläds och häpna över den nåd
som är dig vederfaren, att samma sinne är i dig som i Jesus. Må
då hela världen för övrigt vara dig mörk och trång, det är ett nådens
under verkat i din själ, som tusenfaldigt överväger allt, vad på
jorden eljest kan tänkas.
När du, utan någon tanke på Jesu föreskrifter
eller på bönerna i Fader vår, kanske både dag och natt umgås med denna
suckan: Ack, att Gud måtte genomdriva sin vilja med mig, även om
hans vilja skulle förhindra och döda min egenvilja, blott att hans vilja
sker! Ack, att jag kunde göra Guds vilja! — då är i ditt hjärta samma
sinne som i den tredje bönen: "Ske din vilja". Vakna med fröjd och
häpnad över det underverket i ditt hjärta, att samma sinne är i dig
som uti Jesus. Vilken nåd, vilken herrlighet, att samma Ande bor
i oss som i Gud! Är icke detta ett bevis på en "delaktighet av Guds
natur"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar