I dessa ord ligger det första frökornet till icke blott de första människornas tröst och salighet, utan ock till allt Guds evangelium, till hela Guds nåderike på jorden.
Det första vi här skola betrakta är, att då Herren börjar sitt strafftal till satan med de orden: "Efter du har gjort detta" (nämligen besvikit människan, fört henne i synd och förbannelse), slutar Han med de orden: "Densamme skall söndertrampa ditt huvud". Här ser jag, att det är för vårt syndafall, som Herren här brinner, att det var detta, som skulle hämnas — och så kraftfullt, att Han säger till förföraren: Ditt huvud skall sönderkrossas, söndertrampas — eftersom du har gjort detta. Här ser jag, att Herren Gud själv antagit sig vår sak och står på vår sida emot satan, att hämnas på honom och frälsa oss — och det med så brinnande hjärta, att han brukar de starkaste hotelseord, som kunna tänkas; ty vad kan tänkas mer förskräckligt och dödande för ormen, än att hans huvud skall söndertrampas, sönderkrossas. Detta har visserligen för den listige satan varit ett förfärligt ord.
Så se vi åter här, att Gud brinner av nit för sin förlorade son, människan. Likaså se vi, huru Kristus upptändes, när Han talade om dem, som förarga (d. ä. förleda, fördärva) de små, som tro på Honom; man har aldrig hört av den milde Frälsarens mun så hårda ord, som då Han talar om en kvarnsten, som borde bindas vid halsen på sådana förförare och i hast föra dem i havets djup. Av sådana ord borde man dock märka Guds brinnande hjärta för själarna, borde man åtminstone märka, att Gud icke är så liknöjd om oss, som vårt arga, otrogna hjärta utmålar Honom.
Vi hava visserligen hans bestämda försäkringar om detta hans kärleksnit — vi hava ännu mer bevis därav i verk och gärning, i allt vad Han gjort för vår frälsning; men våra hjärtan äro sådana, att vi ofta icke tro eller besinna dessa stora bevis. Då kunna vi ofta lättare tro, vad vi själva upptäcka, när Herren icke talar till oss. Här få vi liksom lyssna — lyssna på Herrens tal till ormen, och själva därav upptäcka hans innersta tankar om oss. Efter du har gjort detta, förbannad vare du över allt det, som har liv — och kvinnans säd skall söndertrampa ditt huvvud.
Det andra, som jag här märker är att Herren gör vår sak till en affär mellan Kristus och djävulen. Han säger, att kvinnans säd skall krossa ormens huvud, och ormen skall krossa kvinnosädens häl. Det förtjänar märkas, att i grundtexten står samma ord om ormens anfall på kvinnosädens häl, som om dennes förstörande av ormens huvud, fastän det i vår bibel är översatt med stinga, när det talas om ormen. Det hebreiska ordet betecknar egentligen allt slags ont, som fientligt tillfogas, och dess närmare betydelse beror dels av vem som tillfogar det onda, dels av den lem på vilken det tillfogas. Därav förstår man, varför det på förra stället blivit översatt med söndertrampa, på det senare med stinga.
Men här är det en märkvärdig antydning, huru också Kristus skulle krossas i denna strid, huru ormen skulle också använda allt våld emot Kristus och krossa Honom, dock endast till hälen — hans lägre del, hans mandom, som ock blev krossad i hans död, då Han däremot till sin högre del behöll segern och livet. Det hela uttrycker, att det skulle bliva en hård kamp, en strid på liv och död emellan kvinnans säd och ormen.
Så talar Herren — och talar däremot icke ett ord om oss, om något vårt tillgörande i denna stora affär, vår frälsning från synden, döden och djävulen. Så alldeles har Herren tagit denna sak från oss; så alldeles är den gjord till Kristi egen. Vi vore ock eljest evigt förtappade; ty att bota syndafallet, fria oss ifrån synden, djävulen och döden, är ett verk som vida övergår alla våra krafter, "vi äro där alltför svaga i harnesket"; därför har den nådige Herren gjort det till sin egen sak, prisat vare hans namn!
"Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." — "Såsom igenom en människas olydnad synden och döden är kommen i världen, så kommer ock igenom ens lydnad livet och rättfärdigheten." Alltså säger Herren: "I ären sålda för intet, I skolen ock varda lösta utan penningar." "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss."
Och vad bliver frukten för oss? Att vi skola alls intet behöva göra till våra synders avplanande, utan vi skola få allt helt till skänks av Guds alldeles fria, oförskyllda nåd, blott vi vilja taga emot den, blott vi vilja komma till hans nådesbröllop, när Han kallar, och låta Honom göra oss gott. Och då skola vi bliva icke något mindre än själva Guds rättfärdighet genom Honom. O Gud, föröka oss tron!
Här sannas Mose ord: "Herren varder stridande för eder, och I skolen stå stilla därtill. Frukten eder icke, stån och sen till, vilken en salighet Herren varder görande med eder." Herren föröke oss tron!
Vi förlossas,
ormen krossas,
avgrundens och dödens makt
nu är bunden.
Från den stunden
allt är Sonen underlagt.
Nu är helat
vad vi felat,
och Guds nåd i ljuset bragt.
onsdag 11 september 2013
"Se Guds Lamm, som borttager världens synd." (Joh. 1:29)
Detta är det språk, som Kristi förelöpare, sänd av Fadern att utvisa Sonen och förkunna hans verk för världen, i helig glädje utropade, när han fick se Jesus komma till sig, nämligen de orden: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd!"
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjunges över våra huvuden, när vi böja våra knän vid altaret för att emottaga Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som borttager världens synder."
Låtom oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste voro påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här icke blott säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", synes han särskilt hava åsyftat Jes.53, där vi återfinna både saken och ordet i detta språk. Ty där säges, icke blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket ledes till slaktning, och såsom ett får, det stilla tiger för sin klippare och låter icke upp sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekomma de dyra orden: "Vi gingo alla uti villfarelse såsom får, var och en såg uppå sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid, och genom hans sår äro vi helade."
Sådant allt uttrycker nu här Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd."
Undrar nu någon, huru detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt se, huru synden är kvar i hela världen, och känna den hos oss själva såsom ännu inneboende, så böra vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, vilket ock därför slaktades. Sådant säger ock Esaias med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades uppå Honom. Men på det vi skulle hava frid, säger Esaias.
Så säger ock Ebreer-episteln, att om offret verkligen borttager synderna, skola vi icke bära dem på samvetet; ty där säges, huru det var ett bevis, att de levitiska offren icke borttogo synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu blott, att vi verkligen tro och veta, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tro. På Kristi verk felas det icke. Nej, därpå felar det icke, att icke Guds Lamm med sitt offer verkligen borttagit världens synder. Utan om vi ännu själva bära på våra synder och sakna samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi icke tro, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder uppå Honom.
Och här skola vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som blott att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Esaie ord lydde, att Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tages ifrån sitt rum och lägges på ett annat ställe, så ligger den icke kvar på det förra. Om dina synder äro lagda på Guds Lamm, ligga de icke på dig. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, stå de icke mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dig och kastat dem på sitt Lamm, skall Han sannerligen icke tillräkna dig desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sade: Jag vet, att dina synder äro dig för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och borttaga dem. Tro du häruppå, ty när du det gör, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dig, att den ligger dig på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dig, det vore efter lag och rätt, men av nåd äro de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjunges över våra huvuden, när vi böja våra knän vid altaret för att emottaga Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som borttager världens synder."
Låtom oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste voro påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här icke blott säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", synes han särskilt hava åsyftat Jes.53, där vi återfinna både saken och ordet i detta språk. Ty där säges, icke blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket ledes till slaktning, och såsom ett får, det stilla tiger för sin klippare och låter icke upp sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekomma de dyra orden: "Vi gingo alla uti villfarelse såsom får, var och en såg uppå sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid, och genom hans sår äro vi helade."
Sådant allt uttrycker nu här Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd."
Undrar nu någon, huru detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt se, huru synden är kvar i hela världen, och känna den hos oss själva såsom ännu inneboende, så böra vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, vilket ock därför slaktades. Sådant säger ock Esaias med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades uppå Honom. Men på det vi skulle hava frid, säger Esaias.
Så säger ock Ebreer-episteln, att om offret verkligen borttager synderna, skola vi icke bära dem på samvetet; ty där säges, huru det var ett bevis, att de levitiska offren icke borttogo synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu blott, att vi verkligen tro och veta, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tro. På Kristi verk felas det icke. Nej, därpå felar det icke, att icke Guds Lamm med sitt offer verkligen borttagit världens synder. Utan om vi ännu själva bära på våra synder och sakna samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi icke tro, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder uppå Honom.
Och här skola vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som blott att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Esaie ord lydde, att Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tages ifrån sitt rum och lägges på ett annat ställe, så ligger den icke kvar på det förra. Om dina synder äro lagda på Guds Lamm, ligga de icke på dig. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, stå de icke mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dig och kastat dem på sitt Lamm, skall Han sannerligen icke tillräkna dig desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sade: Jag vet, att dina synder äro dig för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och borttaga dem. Tro du häruppå, ty när du det gör, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dig, att den ligger dig på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dig, det vore efter lag och rätt, men av nåd äro de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
måndag 9 september 2013
"Lagen är med inkommen, att synden skulle överflöda; men där synden överflödade, där överflödade nåden mycket mer." (Rom. 5:20)
Det hjälper icke annat! Människan kan aldrig förmås att rätt hylla Syndborttagaren, med mindre hon jagas och tvingas av synd och lag. Gud är försonad — "förblidkad över våra orättfärdigheter" — hans förbarmande hjärta brinner av kärlek till alla sina dyrköpta; men de kunna icke frälsas, de kunna icke förmås att fly till fristäderna, med mindre de jagas och drivas av blodhämnaren. Därför måste Han alltid plåga, förskräcka och utmatta oss med lagens bud och domar.
Likasom Josef brann av kärlek, när hans bröder kommo till Egypten, och genast beslöt att göra dem gott, men likväl genom sin tolk "talade skarpt" till dem, lät binda och fängsla, förskräcka och bedröva dem, för att göra deras hårda hjärtan mjuka; så måste ock Herren genom sin tjänare och tolk, Moses, förskräcka, fängsla, tvinga och bedröva oss. Men Han bedrövar icke människorna utav hjärtat — allt det lagen säger, det säger han därför, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud varda brottslig — att synden skall överflöda.
Huru syndens överflödande verkas av lagen, visar aposteln i Rom. 7, nämligen att lagen icke blott såsom en spegel visar oss synden, utan ock genom förbudet uppväcker den slumrande synden till verksamhet och strid, på det hon icke skall ligga fördold och syndaren anse sig syndfri. "Jag levde fordom utan lag, och då var synden död; men när budordet kom, då fick synden liv och uppväckte i mig all begärelse." Och nu är syndaren strax eländig och jämmerlig, som förut var så självbelåten, säker, stolt och dygderak — nu är han eländig och jämmerlig, vanmäktig och rådlös, så att hela världen blir honom för trång. Nu blir det förut så kära syndalivet bittert, främmandelandet ödsligt, fadershuset ljuvligt, ja till och med drängtjensten där! O, huru mycket gott, som kommer av detta ömkliga syndens överflödande! Och sådant verkades icke genom laglöshet, utan genom lagen. Därtill är lagen god, och icke till att göra människan from.
Märk och minns det en gång för alla, att Skriften säger: "Lagen är kommen, på det synden skall överflöda." Märk — icke övervinnas utan "överflöda" — så att, just när du vill bliva bättre, blir du värre. Då du vill vara hygglig och helig, då blir du ohygglig, synden "överflödar". Du vill älska Gud, då känner du hat, åtminstone en odräglig köld i hjärtat. Du vill vara mild, saktmodig, då kokar bitterhet hos dig. Du vill vara ren i tankar och hjärta, då "uppväckes i dig all begärelse". Du vill vara förkrossad och ödmjuk, då är du stenhård, styv och full av högmod. Sådant kallar Paulus, att "budordet, som var mig givet till livs, vart mig till döds" — att "synden vart övermåttan syndig genom budordet".
Sådana äro de rätta verkningarna av lagen, när den träffar hjärtat. Men nu blir det alltför orimligt och halsbrytande att mitt i ett sådant syndaelände emottaga nåd. Därför kröker sig själen åt alla sidor och söker andra utvägar. Har lagen icke träffat rätt djupt, så kan människan finna lättnad och tröst i sina egna gärningar, sin ånger, sina böner, sin förbättring, sin seger över vissa synder, sitt nya religiösa liv. Så danas en farise.
Den ene företager sig yttre gärningar, barmhertighetsverk, religiös verksamhet; den andre söker sin frälsning i botövningar, tårar, böner, försakelse, ödmjukhet, avdöende från världen; en tredje kan stilla det väckta bekymret genom att sysselsätta sitt huvud med ett andligt studium, att samla kunskap, klara och sköna insikter, utan att själv i sanning äga och öva, vad kunskapen omfattar o.s.v. Nu är tiden för Andens straffämbete. Alla dessa helgon skall Anden straffa. För vad nu? — För synd; ty de tro icke på mig. Anden skall uppenbara, att då de äntligen gjort allt, vad någon dödlig gjort: då de ångrat synden, så att de kunnat gråta blod; då de bedit dag och natt på sina bara knän; då de på det strängaste späkt sin lekamen, "intill blods kämpande mot synden"; förbjudit sina ögon att se, sina öron att höra och sin tunga att tala något fåfängligt; förbjudit sin mun att smaka och sin hela varelse att njuta något överflödigt; då de givit alla sina ägodelar åt de fattiga och använt alla sina levnadsstunder för nästans väl; då de profeterat i Jesu namn och i Jesu namn gjort många kraftiga gärningar — då skall den Herren med såren i händerna och sidan fördöma dem, sägande: "Gån ifrån mig, I ogärningsmän — för synd, ty I trodden icke på mig."
Anden skall uppenbara, att de med all denna sin helighet skola kastas i det yttersta mörkret, emedan de icke äro klädda i Kristi rättfärdighets bröllopskläder, emedan de icke i den blodige Frälsaren på Golgata haft sin enda tröst — icke med Honom gjort det bytet, att såsom Han tagit deras synder på sig, de ock emottagit hans rättfärdighet. O, märk en gång, kära själ! att om icke hans gärningar äro dina gärningar, om icke hans ånger, hans böner, hans lidande och död äro dina, så är du evigt förlorad.
Att synden överflödar
och ofta stör min ro,
det får jag nogsamt känna,
det slipper jag att tro.
Men märk, att nådegåvan
dock gäller mycket mer,
ty synden är borttagen,
som jag i Ordet ser.
Och jag får lov att fröjdas
i Gud, min Frälsare,
som så har älskat världen
och dött för syndare.
Han lever, jag får leva
i tid och evighet.
Det är vad jag behöver,
det bästa som jag vet!
Likasom Josef brann av kärlek, när hans bröder kommo till Egypten, och genast beslöt att göra dem gott, men likväl genom sin tolk "talade skarpt" till dem, lät binda och fängsla, förskräcka och bedröva dem, för att göra deras hårda hjärtan mjuka; så måste ock Herren genom sin tjänare och tolk, Moses, förskräcka, fängsla, tvinga och bedröva oss. Men Han bedrövar icke människorna utav hjärtat — allt det lagen säger, det säger han därför, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud varda brottslig — att synden skall överflöda.
Huru syndens överflödande verkas av lagen, visar aposteln i Rom. 7, nämligen att lagen icke blott såsom en spegel visar oss synden, utan ock genom förbudet uppväcker den slumrande synden till verksamhet och strid, på det hon icke skall ligga fördold och syndaren anse sig syndfri. "Jag levde fordom utan lag, och då var synden död; men när budordet kom, då fick synden liv och uppväckte i mig all begärelse." Och nu är syndaren strax eländig och jämmerlig, som förut var så självbelåten, säker, stolt och dygderak — nu är han eländig och jämmerlig, vanmäktig och rådlös, så att hela världen blir honom för trång. Nu blir det förut så kära syndalivet bittert, främmandelandet ödsligt, fadershuset ljuvligt, ja till och med drängtjensten där! O, huru mycket gott, som kommer av detta ömkliga syndens överflödande! Och sådant verkades icke genom laglöshet, utan genom lagen. Därtill är lagen god, och icke till att göra människan from.
Märk och minns det en gång för alla, att Skriften säger: "Lagen är kommen, på det synden skall överflöda." Märk — icke övervinnas utan "överflöda" — så att, just när du vill bliva bättre, blir du värre. Då du vill vara hygglig och helig, då blir du ohygglig, synden "överflödar". Du vill älska Gud, då känner du hat, åtminstone en odräglig köld i hjärtat. Du vill vara mild, saktmodig, då kokar bitterhet hos dig. Du vill vara ren i tankar och hjärta, då "uppväckes i dig all begärelse". Du vill vara förkrossad och ödmjuk, då är du stenhård, styv och full av högmod. Sådant kallar Paulus, att "budordet, som var mig givet till livs, vart mig till döds" — att "synden vart övermåttan syndig genom budordet".
Sådana äro de rätta verkningarna av lagen, när den träffar hjärtat. Men nu blir det alltför orimligt och halsbrytande att mitt i ett sådant syndaelände emottaga nåd. Därför kröker sig själen åt alla sidor och söker andra utvägar. Har lagen icke träffat rätt djupt, så kan människan finna lättnad och tröst i sina egna gärningar, sin ånger, sina böner, sin förbättring, sin seger över vissa synder, sitt nya religiösa liv. Så danas en farise.
Den ene företager sig yttre gärningar, barmhertighetsverk, religiös verksamhet; den andre söker sin frälsning i botövningar, tårar, böner, försakelse, ödmjukhet, avdöende från världen; en tredje kan stilla det väckta bekymret genom att sysselsätta sitt huvud med ett andligt studium, att samla kunskap, klara och sköna insikter, utan att själv i sanning äga och öva, vad kunskapen omfattar o.s.v. Nu är tiden för Andens straffämbete. Alla dessa helgon skall Anden straffa. För vad nu? — För synd; ty de tro icke på mig. Anden skall uppenbara, att då de äntligen gjort allt, vad någon dödlig gjort: då de ångrat synden, så att de kunnat gråta blod; då de bedit dag och natt på sina bara knän; då de på det strängaste späkt sin lekamen, "intill blods kämpande mot synden"; förbjudit sina ögon att se, sina öron att höra och sin tunga att tala något fåfängligt; förbjudit sin mun att smaka och sin hela varelse att njuta något överflödigt; då de givit alla sina ägodelar åt de fattiga och använt alla sina levnadsstunder för nästans väl; då de profeterat i Jesu namn och i Jesu namn gjort många kraftiga gärningar — då skall den Herren med såren i händerna och sidan fördöma dem, sägande: "Gån ifrån mig, I ogärningsmän — för synd, ty I trodden icke på mig."
Anden skall uppenbara, att de med all denna sin helighet skola kastas i det yttersta mörkret, emedan de icke äro klädda i Kristi rättfärdighets bröllopskläder, emedan de icke i den blodige Frälsaren på Golgata haft sin enda tröst — icke med Honom gjort det bytet, att såsom Han tagit deras synder på sig, de ock emottagit hans rättfärdighet. O, märk en gång, kära själ! att om icke hans gärningar äro dina gärningar, om icke hans ånger, hans böner, hans lidande och död äro dina, så är du evigt förlorad.
Att synden överflödar
och ofta stör min ro,
det får jag nogsamt känna,
det slipper jag att tro.
Men märk, att nådegåvan
dock gäller mycket mer,
ty synden är borttagen,
som jag i Ordet ser.
Och jag får lov att fröjdas
i Gud, min Frälsare,
som så har älskat världen
och dött för syndare.
Han lever, jag får leva
i tid och evighet.
Det är vad jag behöver,
det bästa som jag vet!
söndag 8 september 2013
"Då sade ormen till kvinnan: Ingalunda skolen I dö." (1 Mos. 3:4)
Märk här, huru djävulen börjar sina anfall. Han börjar med att sakta lossa på det band, som höll människan, nämligen tron på Guds ord. Han säger allraförst: Ja, skulle Gud hava sagt, I skolen icke äta av allehanda träd i lustgården? Han talar ännu försiktigt. Han säger ännu intet bestämt, han hemställer det till Evas egen eftertanke, vill att hon skall bruka sitt förnuft och eftersinna om ett sådant Guds bud kunde vara rimligt, eller om de icke tilläventyrs hade missförstått det. Så snart Eva inlät sig i samtal, steg genast hans dristighet, så att han sedan säger bestämt: Ingalunda skolen I dö.
Så brukar djävulen. Han börjar med att rubba tron, förvirra förståndet om Guds ord och gör människan oviss om Guds mening. Vinner han däruti, då vinner han allt. Förblir människan däremot fast i en levande tro på ordet, då är ingen begärelse så mäktig, intet fall så djupt, att icke allt ännu hjälpes. Detta vet djävulen. "Därför", såsom Luther säger, "umgicks han därmed, att han genom sitt tal skulle föra Eva ifrån det, som Gud hade sagt, och har således, sedan han röjt ordet ur vägen, fördärvat den bästa vilja, vilken människan förut hade, så att hon uppreste sig emot Gud; har ock förvridit och fördärvat förståndet, så att det tvivlade på Guds vilja. Därav följer då en olydig och Gud motsträvig hand, som utsträcker sig mot Guds bud att plocka äpplet; därefter även en olydig, motsträvig mun och tänder."
Kortligen, på otro eller tvivel om Gud och hans ord följer allt ont. Ty vad kan vara mer ont än att bliva Gud ohörsam och lyda djävulen?" Sådant åsyftade han nu med sin första fräcka och försåtliga fråga: Ja, skulle Gud hava sagt? såväl som ock med dessa ord: Ingalunda skolen I dö. Som ville han säga: I ären sannerligen goda narrar, om I tron, att Gud har så sagt; ty Gud är ingalunda en sådan, som synnerligen frågar efter, om I äten eller icke äten. Och dessutom, skullen I, som ären insatta till herrskare över hela jorden, stå under ett sådant band, att I icke skullen hava frihet att äta av allehanda träd i lustgården? Vore icke detta en motsägelse, mot vad Gud har sagt till eder: Si, jag har givit eder allehanda fruktsamma träd, eder till mat. På detta sätt arbetar den gamle ormen på att förbrylla kvinnan samt föra henne i ovisshet och otro på Guds ord.
Samma sätt brukar han ännu i dag. Är det icke märkvärdigt, att man ännu ofta hör alldeles samma ord av mången listig orm, genom vilken djävulen söker bortrycka tron ur enfaldiga själar! "Skulle Gud hava sagt?" — t. ex. skulle Gud hava sagt, att den, som icke håller hela lagen, skall vara fördömd? Eller skulle Gud hava satt människan på jorden, då Han såg, att hon skulle falla, och Han till slut skulle fördöma henne? Eller skulle Gud låta en oskyldig lida för de skyldiga? Eller skulle Gud hava sagt, att Han skall icke låta den bliva ostraffad, som blott missbrukar hans namn? Skulle Gud, som är själva kärleken, vara så nogräknad? o.s.v.
På detta sätt styrker djävulen de ogudaktiga i deras säkerhet. Dem hjälper han till en orubblig tro på Guds godhet, att intet ont skall drabba dem. Ingalunda skolen I döden dö, heter det. Men de trogna åter — deras förtröstan anfäktar han oupphörligt. Då heter det åter: Skulle Gud hava sagt? t. ex. skulle Gud hava sagt, att Han icke tillräknar mig synden, den jag verkligen har och känner hos mig — och däremot tillräknar mig en rättfärdighet, som jag icke har och känner hos mig? Skulle Gud hava sagt, att jag, som tyvärr syndar alla dagar, skall likväl vara hans kära barn, liksom om jag aldrig syndade? och allt detta blott för hans egen Sons skull, som gav sig själv ut för våra synder?
Eller, skulle Gud hava sagt, att Han är när oss alla dagar — således är även i mitt lilla rum och hör allt, vad jag beder eller suckar o.s.v.? På detta sätt anfäktar den gamle ormen i alla stycken vår tro på Guds ord, för att göra oss ovissa och svävande i våra tankar, varigenom han sedan kan föra oss, vart han vill. Sådant skola vi alltid bereda oss på och vara på vår vakt.
Ett lögnens ord
i Adam for,
det vände världens öde.
Synden tycktes inte stor
men drog med sig döden.
Så brukar djävulen. Han börjar med att rubba tron, förvirra förståndet om Guds ord och gör människan oviss om Guds mening. Vinner han däruti, då vinner han allt. Förblir människan däremot fast i en levande tro på ordet, då är ingen begärelse så mäktig, intet fall så djupt, att icke allt ännu hjälpes. Detta vet djävulen. "Därför", såsom Luther säger, "umgicks han därmed, att han genom sitt tal skulle föra Eva ifrån det, som Gud hade sagt, och har således, sedan han röjt ordet ur vägen, fördärvat den bästa vilja, vilken människan förut hade, så att hon uppreste sig emot Gud; har ock förvridit och fördärvat förståndet, så att det tvivlade på Guds vilja. Därav följer då en olydig och Gud motsträvig hand, som utsträcker sig mot Guds bud att plocka äpplet; därefter även en olydig, motsträvig mun och tänder."
Kortligen, på otro eller tvivel om Gud och hans ord följer allt ont. Ty vad kan vara mer ont än att bliva Gud ohörsam och lyda djävulen?" Sådant åsyftade han nu med sin första fräcka och försåtliga fråga: Ja, skulle Gud hava sagt? såväl som ock med dessa ord: Ingalunda skolen I dö. Som ville han säga: I ären sannerligen goda narrar, om I tron, att Gud har så sagt; ty Gud är ingalunda en sådan, som synnerligen frågar efter, om I äten eller icke äten. Och dessutom, skullen I, som ären insatta till herrskare över hela jorden, stå under ett sådant band, att I icke skullen hava frihet att äta av allehanda träd i lustgården? Vore icke detta en motsägelse, mot vad Gud har sagt till eder: Si, jag har givit eder allehanda fruktsamma träd, eder till mat. På detta sätt arbetar den gamle ormen på att förbrylla kvinnan samt föra henne i ovisshet och otro på Guds ord.
Samma sätt brukar han ännu i dag. Är det icke märkvärdigt, att man ännu ofta hör alldeles samma ord av mången listig orm, genom vilken djävulen söker bortrycka tron ur enfaldiga själar! "Skulle Gud hava sagt?" — t. ex. skulle Gud hava sagt, att den, som icke håller hela lagen, skall vara fördömd? Eller skulle Gud hava satt människan på jorden, då Han såg, att hon skulle falla, och Han till slut skulle fördöma henne? Eller skulle Gud låta en oskyldig lida för de skyldiga? Eller skulle Gud hava sagt, att Han skall icke låta den bliva ostraffad, som blott missbrukar hans namn? Skulle Gud, som är själva kärleken, vara så nogräknad? o.s.v.
På detta sätt styrker djävulen de ogudaktiga i deras säkerhet. Dem hjälper han till en orubblig tro på Guds godhet, att intet ont skall drabba dem. Ingalunda skolen I döden dö, heter det. Men de trogna åter — deras förtröstan anfäktar han oupphörligt. Då heter det åter: Skulle Gud hava sagt? t. ex. skulle Gud hava sagt, att Han icke tillräknar mig synden, den jag verkligen har och känner hos mig — och däremot tillräknar mig en rättfärdighet, som jag icke har och känner hos mig? Skulle Gud hava sagt, att jag, som tyvärr syndar alla dagar, skall likväl vara hans kära barn, liksom om jag aldrig syndade? och allt detta blott för hans egen Sons skull, som gav sig själv ut för våra synder?
Eller, skulle Gud hava sagt, att Han är när oss alla dagar — således är även i mitt lilla rum och hör allt, vad jag beder eller suckar o.s.v.? På detta sätt anfäktar den gamle ormen i alla stycken vår tro på Guds ord, för att göra oss ovissa och svävande i våra tankar, varigenom han sedan kan föra oss, vart han vill. Sådant skola vi alltid bereda oss på och vara på vår vakt.
Ett lögnens ord
i Adam for,
det vände världens öde.
Synden tycktes inte stor
men drog med sig döden.
lördag 7 september 2013
"Om husbonden visste, på vad stund tjuven skulle komma, förvisso vakade han och icke tillstadde uppbryta sitt hus." (Luk. 12:39)
Med denna liknelse om tjuven vill Herren Kristus framställa: Faran av att icke vara beredd för hans ankomst, samt att, då vi säkert skulle vaka, om vi visste stunden för hans ankomst, det är skäl att vara alla stunder beredda. Att detta är liknelsens syfte, det se vi av Herrens egen tillämpning: "Därför varen ock I redo, ty den stund I icke tänken, skall människans Son komma."
Först se vi, huru detta Kristi tal i grund nedslår den drömmen, att med hans synliga ankomst skall blott en ny herrligare nådetid börja på jorden och icke den yttersta domen. En sådan Kristi ankomst vore ju icke farlig såsom tjuvens. Herren själv säger, att när Han kommer i sitt majestät, skall Han döma allt folk och på det sättet, att de rättfärdiga skola blott inbjudas att besitta det riket, som är dem tillrett ifrån världens begynnelse, men de andra bortvisas i evinnerlig eld. Så har ock den apostoliska tron av begynnelsen varit: "Uppstigen till himmelen — dädan igenkommande till att döma levande och döda." Huru lärda, fromma eller välmenande de tolkare må vara, som motsäga de många och tydliga förklaringarna av Kristus själv, att när Han återkommer synlig i skyn, Han kommer till den yttersta domen, må vi frimodigt förkasta och bortvisa deras tydning, såsom varje annan motsägelse mot Kristi tydliga ord.
Likaså nedslår denna vår text den andra drömmen, varmed fåfänga själar trösta sig, nämligen den, att om man icke i tiden kommit i gott förhållande till Gud, skall det kunna ske efter döden; att i andevärlden skall också vara en nådetid. Vore detta sanning, skulle icke Kristus göra det så angeläget att vara redo, när Han kommer. Ja, då skulle det vara idel fåfänga ord, när Skriften säger: I dag, i dag, om I fån höra hans röst" — "i dag är den behagliga tiden, nu är salighetens dag".
Herren Kristus lär alltså, att när Han kommer antingen med döden eller med sin egen synliga uppenbarelse, då är det slut med nådetiden, då återstår blott den avgörande domen och evigheten. "Varen därför redo då, när människans Son kommer", säger Han, redo, färdiga att då ingå med Honom i bröllopssalen. De, som icke då äro redo, icke då hava olja för sina lampor, utan vilja nu skaffa den, bliva för evigt utestängda. Så lär Herren själv i Matt. 25:1—12. Och de jungfrurna ropade och bådo: "Herre, Herre, låt upp för oss!" Men nej, här gavs nu ingen nåd — det var slut på nådetiden. Ja, så lär Herren. Därför tillägger Han även där: "Vaken fördenskull, ty I veten varken dag eller stund, när människans Son är kommande."
O, är det sant, vad Herren här förkunnat, att det är för evigt slut med all nåd och alldeles förlorat med den människans salighet, som icke är redo, när Han kommer, eller när Han kallar hennes själ bort genom döden? Huru helst vårt blinda förnuft må tycka därom, så har dock Han sagt det, vilken är den evige domaren. Vem skall jag tro om icke Honom? Men då är det ju alldeles förskräckligt, att en enda stund vara oberedd — en enda afton somna, utan att med visshet veta sig vara i Guds vänskap. Tänk, om döden överraskar dig (han kommer ju ofta såsom en tjuv om natten), så att du icke mer vaknar i tiden, och du har gått in i evigheten osalig! Här finnas inga ord att uttrycka förskräckligheten av en sådan händelse. För evigt osalig — för evigt förtappad! Det är för den händelsen, Herren Kristus här varnar.
Och vad råd giver Han då, att vi må undgå den förskräckliga händelsen? Varen redo, säger Han, vaken! Men vad är då det att vara redo? Det måste ju nödvändigt betyda, att vi hava det så med Gud och vår själ, som Herrens eget ord lär om det för saligheten alldeles nödvändiga. Och detta är ju då, att vi äro "klädda och icke finnas nakna", klädda i "bröllopskläderna". Det är ju en outsäglig, tänkvärd förkunnelse, då Herren Kristus säger, att även ibland dem, som genomträngt hindren av köpenskap och avelsgård, likväl finnas sådana, som sist skola kastas i det yttersta mörkret! Och det blott därför, att de icke haft den erfarenheten, den slags bättringen, varigenom man så avklädes och berövas all tröst i sin egen fromhet, att man icke kan umbära Kristi rättfärdighet och evangelii ord om Honom.
Om du icke har "gjort ett förbund med döden och förvetat dig med helvetet", måste du ju taga sådana Herrens egna ord till hjärtat och fråga dig inför Honom: Är jag i en så beskaffad erfarenhet? Har jag till mitt livsbehov Kristus, hans försoning, hans rättfärdighet, så att jag icke blott förstår och vet, att det så skall vara, utan verkligen lever däri, verkligen av min syndanöd tvingas att "två mina kläder i Lammets blod".
Si, kära själ, har du det så, böj dig då för Gud och tillbed. Ty då är du visserligen "klädd i bröllopskläderna".
Herre Jesus, håll mig redo
till ditt möte varje stund!
Sen må jord och himmel falla,
fast består min sällhets grund.
Herren kommer, Herren kommer,
slut är då all jordens strid.
Bruden siras, bröllop firas
i en evig fröjd och frid.
Först se vi, huru detta Kristi tal i grund nedslår den drömmen, att med hans synliga ankomst skall blott en ny herrligare nådetid börja på jorden och icke den yttersta domen. En sådan Kristi ankomst vore ju icke farlig såsom tjuvens. Herren själv säger, att när Han kommer i sitt majestät, skall Han döma allt folk och på det sättet, att de rättfärdiga skola blott inbjudas att besitta det riket, som är dem tillrett ifrån världens begynnelse, men de andra bortvisas i evinnerlig eld. Så har ock den apostoliska tron av begynnelsen varit: "Uppstigen till himmelen — dädan igenkommande till att döma levande och döda." Huru lärda, fromma eller välmenande de tolkare må vara, som motsäga de många och tydliga förklaringarna av Kristus själv, att när Han återkommer synlig i skyn, Han kommer till den yttersta domen, må vi frimodigt förkasta och bortvisa deras tydning, såsom varje annan motsägelse mot Kristi tydliga ord.
Likaså nedslår denna vår text den andra drömmen, varmed fåfänga själar trösta sig, nämligen den, att om man icke i tiden kommit i gott förhållande till Gud, skall det kunna ske efter döden; att i andevärlden skall också vara en nådetid. Vore detta sanning, skulle icke Kristus göra det så angeläget att vara redo, när Han kommer. Ja, då skulle det vara idel fåfänga ord, när Skriften säger: I dag, i dag, om I fån höra hans röst" — "i dag är den behagliga tiden, nu är salighetens dag".
Herren Kristus lär alltså, att när Han kommer antingen med döden eller med sin egen synliga uppenbarelse, då är det slut med nådetiden, då återstår blott den avgörande domen och evigheten. "Varen därför redo då, när människans Son kommer", säger Han, redo, färdiga att då ingå med Honom i bröllopssalen. De, som icke då äro redo, icke då hava olja för sina lampor, utan vilja nu skaffa den, bliva för evigt utestängda. Så lär Herren själv i Matt. 25:1—12. Och de jungfrurna ropade och bådo: "Herre, Herre, låt upp för oss!" Men nej, här gavs nu ingen nåd — det var slut på nådetiden. Ja, så lär Herren. Därför tillägger Han även där: "Vaken fördenskull, ty I veten varken dag eller stund, när människans Son är kommande."
O, är det sant, vad Herren här förkunnat, att det är för evigt slut med all nåd och alldeles förlorat med den människans salighet, som icke är redo, när Han kommer, eller när Han kallar hennes själ bort genom döden? Huru helst vårt blinda förnuft må tycka därom, så har dock Han sagt det, vilken är den evige domaren. Vem skall jag tro om icke Honom? Men då är det ju alldeles förskräckligt, att en enda stund vara oberedd — en enda afton somna, utan att med visshet veta sig vara i Guds vänskap. Tänk, om döden överraskar dig (han kommer ju ofta såsom en tjuv om natten), så att du icke mer vaknar i tiden, och du har gått in i evigheten osalig! Här finnas inga ord att uttrycka förskräckligheten av en sådan händelse. För evigt osalig — för evigt förtappad! Det är för den händelsen, Herren Kristus här varnar.
Och vad råd giver Han då, att vi må undgå den förskräckliga händelsen? Varen redo, säger Han, vaken! Men vad är då det att vara redo? Det måste ju nödvändigt betyda, att vi hava det så med Gud och vår själ, som Herrens eget ord lär om det för saligheten alldeles nödvändiga. Och detta är ju då, att vi äro "klädda och icke finnas nakna", klädda i "bröllopskläderna". Det är ju en outsäglig, tänkvärd förkunnelse, då Herren Kristus säger, att även ibland dem, som genomträngt hindren av köpenskap och avelsgård, likväl finnas sådana, som sist skola kastas i det yttersta mörkret! Och det blott därför, att de icke haft den erfarenheten, den slags bättringen, varigenom man så avklädes och berövas all tröst i sin egen fromhet, att man icke kan umbära Kristi rättfärdighet och evangelii ord om Honom.
Om du icke har "gjort ett förbund med döden och förvetat dig med helvetet", måste du ju taga sådana Herrens egna ord till hjärtat och fråga dig inför Honom: Är jag i en så beskaffad erfarenhet? Har jag till mitt livsbehov Kristus, hans försoning, hans rättfärdighet, så att jag icke blott förstår och vet, att det så skall vara, utan verkligen lever däri, verkligen av min syndanöd tvingas att "två mina kläder i Lammets blod".
Si, kära själ, har du det så, böj dig då för Gud och tillbed. Ty då är du visserligen "klädd i bröllopskläderna".
Herre Jesus, håll mig redo
till ditt möte varje stund!
Sen må jord och himmel falla,
fast består min sällhets grund.
Herren kommer, Herren kommer,
slut är då all jordens strid.
Bruden siras, bröllop firas
i en evig fröjd och frid.
fredag 6 september 2013
"Du säger det; jag är en konung, därtill är jag född." (Joh. 18:37).
Jag är en konung, bekänner här Herren inför Pilatus. Och si, den av hela världen okände och föraktade Kristus skall omsider finnas vara en stor och mäktig konung, som har ett väldigt rike på jorden, som lägger alla folk och länder under sin spira. De blinda otrogna höra och sjunga därom, men se intet, förnimma intet därav, Kristi rike är för dem såsom en drömbild, ett intet, blott en inbillning hos några förvillade människor.
Men skåda dock, vilken utomordentlig makt det riket utövar i världen; se, huru alla folk och länder blivit alldeles omskapade, så snart Kristi evangelium blir rådande ibland dem; se, huru det utan svärdsmakt gör segrar midt ibland sina fientligaste motståndare; och sedan, huru ingen mänsklig makt kan bekämpa det, utan när denne konung hade åt sina fattiga vittnen blott givit den befallningen: "Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur", så gingo de — och frågade ingen kejsare om tillåtelse, utan trotsade alla kejsares strängaste förbud och våldsammaste motstånd; kejsarna hade mot Kristi rike ingen makt i alla sina rustkammare och pinoverktyg, alla bål och bilor och svärd blevo här vanmäktiga.
Kristi rike är ingen drömbild, såsom världen menar, då antalet av egentliga martyrer, vilka icke endast blivit andligt omskapade, utan ock velat lida de grymmaste marter för Kristi sak, är så stort, att det uppgår till flera millioner. Kristi rike är ingen drömbild, då t.ex. hela bibeln är översatt på över två hundrade särskilda tungomål o.s.v. Vår Herres Kristi rike är då ingen drömbild, då du kanske sett med dina ögon, att människor, som av ingen mänsklig makt eller konst kunde i hjärta och håg förändras från sitt köttsliga och ogudaktiga sinne, blivit endast genom Kristi evangelium så förvandlade, att den människa, som förut levde av idel fåfänglighet blott i jordiska tankar, ord och sysselsättningar ifrån morgon till kväll och dag från dag, har nu fått ett andligt sinne, hjärta och förstånd, så att hon med hjärtlig glädje och kärlek tänker och talar om Kristus och det, som tillhör Honom, och vill både med ord och gärningar tjäna Honom; och detta icke av något tvång, utan av sitt eget hjärtas innersta lust och håg.
Du har kanske med ögonen sett någon människa, som förut alltid var säker och nöjd med sig själv, men nu är beständigt missnöjd med sig och rädd för sitt hjärta, ägande all sin tröst endast i Kristus — att en människa, som förut var beständigt olycklig och missbelåten med både Gud och människor, nu fått en djup hjärtats frid och fröjd i sin Frälsare — eller att en människa, som förr aldrig brydde sig om sin nästas eviga väl eller ve, har nu en sådan kärlek, att hon oupphörligt tänker på, huru den och den själen skall bliva frälst o.s.v. Är icke allt sådant tecken av en stor, underlig makt, som kan så omskapa människors innersta väsende? Och stå icke sådana tecken uppenbara för våra ögon? Se då, vad Kristi rike är, och att Han verkligen är en konung — en stor och mäktig konung, som går fram med sin sak i trots av alla konungars motstånd och verkar sådant, som för alla människors makt och klokhet är omöjligt.
Men allt detta, som vi endels se med ögonen, är ju alldeles, vad vi kunna vänta av denne konungens person och väsende. Det kunde ju icke annorlunda vara, när vi betänka, vem denne konung egentligen är, samt att Han tidigt uppenbarat, att Han skulle på jorden verka ett sådant verk. "Därtill är jag född och är dertill kommen i världen", säger Han. Vem är Han? De orden, "kommen i världen", måste tagas i den betydelse, som de i hans mun verkligen ega, och som vi se i andra ställen av hans tal, t. ex. då Han sade: "Jag gick ut av Fadern och kom i världen, åter övergiver jag världen och går till Fadern." Uti Betlehem skulle den födas, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Det är en konung, som var hos Fadern, förrän världen var skapad.
Tänk nu, skulle icke denne konung regera och hava ett stort och mäktigt rike! Sådant var ock genom hela gamla testamentet förutsagt. Så talar Fadern till Sonen: "Äska av mig, så vill jag giva dig hedningarna till arv och världens ändar till egendom." Och åter: "Det är en ringa ting, att du är min tjänare till att upprätta Jakobs släkter och igenföra det förskingrade i Israel; utan jag har ock gjort dig till hedningarnas ljus, att du skall vara min salighet intill världens ända." "Hans herradöme skall varda stort, och på friden ingen ände." Så framställes Han ock i Daniels syn, nämligen först såsom en människas Son, som kom i skyn, och sedan säges: "Honom gav Han välde, ära och rike, att alla land och folk och tungomål skulle tjäna Honom; hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike har ingen ände." Därför framställes Han ock i Uppb. 19 såsom en konung, på vilkens huvud äro många kronor, och på vilkens kläder och länd var ett namn skrivet alltså: honung över alla konungar och Herre över alla herrar.
Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar.
Herre Jesus Krist,
Konung är du visst.
Men skåda dock, vilken utomordentlig makt det riket utövar i världen; se, huru alla folk och länder blivit alldeles omskapade, så snart Kristi evangelium blir rådande ibland dem; se, huru det utan svärdsmakt gör segrar midt ibland sina fientligaste motståndare; och sedan, huru ingen mänsklig makt kan bekämpa det, utan när denne konung hade åt sina fattiga vittnen blott givit den befallningen: "Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur", så gingo de — och frågade ingen kejsare om tillåtelse, utan trotsade alla kejsares strängaste förbud och våldsammaste motstånd; kejsarna hade mot Kristi rike ingen makt i alla sina rustkammare och pinoverktyg, alla bål och bilor och svärd blevo här vanmäktiga.
Kristi rike är ingen drömbild, såsom världen menar, då antalet av egentliga martyrer, vilka icke endast blivit andligt omskapade, utan ock velat lida de grymmaste marter för Kristi sak, är så stort, att det uppgår till flera millioner. Kristi rike är ingen drömbild, då t.ex. hela bibeln är översatt på över två hundrade särskilda tungomål o.s.v. Vår Herres Kristi rike är då ingen drömbild, då du kanske sett med dina ögon, att människor, som av ingen mänsklig makt eller konst kunde i hjärta och håg förändras från sitt köttsliga och ogudaktiga sinne, blivit endast genom Kristi evangelium så förvandlade, att den människa, som förut levde av idel fåfänglighet blott i jordiska tankar, ord och sysselsättningar ifrån morgon till kväll och dag från dag, har nu fått ett andligt sinne, hjärta och förstånd, så att hon med hjärtlig glädje och kärlek tänker och talar om Kristus och det, som tillhör Honom, och vill både med ord och gärningar tjäna Honom; och detta icke av något tvång, utan av sitt eget hjärtas innersta lust och håg.
Du har kanske med ögonen sett någon människa, som förut alltid var säker och nöjd med sig själv, men nu är beständigt missnöjd med sig och rädd för sitt hjärta, ägande all sin tröst endast i Kristus — att en människa, som förut var beständigt olycklig och missbelåten med både Gud och människor, nu fått en djup hjärtats frid och fröjd i sin Frälsare — eller att en människa, som förr aldrig brydde sig om sin nästas eviga väl eller ve, har nu en sådan kärlek, att hon oupphörligt tänker på, huru den och den själen skall bliva frälst o.s.v. Är icke allt sådant tecken av en stor, underlig makt, som kan så omskapa människors innersta väsende? Och stå icke sådana tecken uppenbara för våra ögon? Se då, vad Kristi rike är, och att Han verkligen är en konung — en stor och mäktig konung, som går fram med sin sak i trots av alla konungars motstånd och verkar sådant, som för alla människors makt och klokhet är omöjligt.
Men allt detta, som vi endels se med ögonen, är ju alldeles, vad vi kunna vänta av denne konungens person och väsende. Det kunde ju icke annorlunda vara, när vi betänka, vem denne konung egentligen är, samt att Han tidigt uppenbarat, att Han skulle på jorden verka ett sådant verk. "Därtill är jag född och är dertill kommen i världen", säger Han. Vem är Han? De orden, "kommen i världen", måste tagas i den betydelse, som de i hans mun verkligen ega, och som vi se i andra ställen av hans tal, t. ex. då Han sade: "Jag gick ut av Fadern och kom i världen, åter övergiver jag världen och går till Fadern." Uti Betlehem skulle den födas, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Det är en konung, som var hos Fadern, förrän världen var skapad.
Tänk nu, skulle icke denne konung regera och hava ett stort och mäktigt rike! Sådant var ock genom hela gamla testamentet förutsagt. Så talar Fadern till Sonen: "Äska av mig, så vill jag giva dig hedningarna till arv och världens ändar till egendom." Och åter: "Det är en ringa ting, att du är min tjänare till att upprätta Jakobs släkter och igenföra det förskingrade i Israel; utan jag har ock gjort dig till hedningarnas ljus, att du skall vara min salighet intill världens ända." "Hans herradöme skall varda stort, och på friden ingen ände." Så framställes Han ock i Daniels syn, nämligen först såsom en människas Son, som kom i skyn, och sedan säges: "Honom gav Han välde, ära och rike, att alla land och folk och tungomål skulle tjäna Honom; hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike har ingen ände." Därför framställes Han ock i Uppb. 19 såsom en konung, på vilkens huvud äro många kronor, och på vilkens kläder och länd var ett namn skrivet alltså: honung över alla konungar och Herre över alla herrar.
Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar.
Herre Jesus Krist,
Konung är du visst.
"Given icke synden edra lemmar till orättfärdighetens vapen, utan given eder själva åt Gud." (Rom. 6:13).
Apostelns förmaning är här, att om vi ock icke kunna undkomma syndens inre rörelse i onda tankar och lustar, vi dock icke måtte även med vår kropps lemmar utföra det onda, utan ännu, tvärtemot den inre ondskan, tala och leva efter Guds ord. Därför menar han verkligen här vår dödliga kropp och dess lemmar, ögon, öron, tunga, hand, fot o.s.v.
Till exempel: Ditt öga känner sig retat antingen av jordens förgängliga skatter, eller av en förförande kroppsfägring, eller av världens flärd och prål. Dessa synliga föremål vilja då draga dig till synden. Då gäller det att fly den uppstigande lustan och icke ens låta ögat sysselsätta sig med de förledande föremålen; annars lämnar du det åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Genom ditt öra emottager du frestelser av syndigt och förledande tal; stannar du likväl och lyssnar, då giver du ditt öra åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Du frestas av vreden att med din tunga såra, sticka eller riva din medmänniska; du frestas av hemligt agg eller avund att förtala eller illa berykta din frånvarande nästa och till det värsta uttyda hans ord och gärningar. Lämnar du nu i sådana frestelser tungan frihet, då giver du henne åt synden till ett orättfärdighetens vapen.
Utan given eder själva, d. ä. själ och kropp, med alla inre och yttre krafter, åt Gud. Först hjärtats fruktan, förtröstan och kärlek, och sedan all lydnad och tjänst med görande och lidande: detta är, vad vi skola giva åt Gud. Honom skola vi giva oss själva, med allt vad som är i oss; åt Honom skola vi ägna hela vårt liv, med alla våra förmögenheter; vi skola icke undandraga oss något arbete, som Han vill hava av oss; intet lidande eller kors, som Han pålägger oss; för Honom skola vi icke hålla vårt liv för kärt. O, vilken nåd, att så få giva sig åt Gud, att Han vill hava oss till sina egna, att Han vill säga till en arm syndare: "Giv mig, mitt barn, ditt hjärta."
Och då vi så givit oss själva åt Gud med allt, vad som är i oss, måste vi ock ägna åt Honom våra lemmars tjänst till rättfärdighetens vapen. Här finna vi, att den fromheten är icke den rätta, då man vill giva åt Gud endast hjärtats inre dyrkan och även avhålla sina lemmar från synden, men vill sedan förbliva overksam och ingenting göra till Herrens tjänst. Aposteln säger här, att vi ock skola tjäna Honom med vår utvärtes människa — han säger, att vi skola "giva Honom våra lemmar till rättfärdighetens vapen". Vi skola icke blott vara fromma och intet ont göra, utan ock vara verksamma och använda våra lemmar i Herrens tjänst.
Till vapen, säger aposteln Det antyder, att även vår konung förer ett krig på jorden, uti vilket våra lemmar skola tjäna såsom vapen. Och till rättfärdighetens vapen, säger han. Vår konung skall "upprätta rätt och rättfärdighet på jorden", d. ä. allt vad sant, gott och heligt är, och därtill skola vi få bidraga.
Detta kunna vi göra på mångahanda sätt, "var och en med den gåva, som han har fått". Vi skola bruka våra lemmar, ögon, öron, hand, tunga, icke blott till det man vanligen kallar gudstjänst, höra och betrakta hans ord, tillbedja och bekänna Honom, utan ock till allt vad kärleken kräver i vårt dagliga leverne, i huset och den jordiska sysslan, då vi av Kristi kärlek bevekta gärna tjäna vår nästa. När du för Herrens skull tåligt och ärligt arbetar, eller givmild utdelar av ditt jordiska goda, då giver du dina händer åt Gud till rättfärdighetens vapen. När du för Herrens stora nåds skull gärna går kärlekens ärenden, då giver du Honom dina fötter. När du av kärlek talar det, som är gott och nyttigt, antingen förmanar, tröstar och lär människor i allmänhet, eller vårdar dig om barn, sjuka och bedrövade, då helgar du åt Gud din tunga till ett rättfärdighetens vapen.
Ja, när en arbetare på fältet eller i verkstaden, när en fattig tjänare och tjänarinna, livade av nåden, troget göra sina sysslor och med tålamod fördraga sina besvärligheter, skola de hava den uppmuntran, att de icke blott tjänat människor, utan Gud själv. Ty om alla, som i tron och kärleken för Kristi skull tjänat sin nästa, på vad sätt de kunnat, skall den store, trofaste Herren en dag högtidligt betyga: "I haven gjort det åt mig."
Vilken mäktig tröst och uppmuntran, om vi alltid besinnade detta! Vilken salig kallelse, att då hela världen tjänar synden, vi få ägna vårt liv med alla våra krafter och gåvor åt den store Herrens tjänst och deltaga i hans heliga krig på jorden! Det är då en för anden övermåttan ljuvlig uppfordran: "Given eder själva åt Gud och edra lemmar åt Gud till rättfärdighetens vapen." Saliga de, som så verkligt leva i tron, att både deras ande och deras vandel härtill svara ja och amen!
Tag mina händer, tag mina fötter,
öga och öra tag, Herre kär.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.
Till exempel: Ditt öga känner sig retat antingen av jordens förgängliga skatter, eller av en förförande kroppsfägring, eller av världens flärd och prål. Dessa synliga föremål vilja då draga dig till synden. Då gäller det att fly den uppstigande lustan och icke ens låta ögat sysselsätta sig med de förledande föremålen; annars lämnar du det åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Genom ditt öra emottager du frestelser av syndigt och förledande tal; stannar du likväl och lyssnar, då giver du ditt öra åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Du frestas av vreden att med din tunga såra, sticka eller riva din medmänniska; du frestas av hemligt agg eller avund att förtala eller illa berykta din frånvarande nästa och till det värsta uttyda hans ord och gärningar. Lämnar du nu i sådana frestelser tungan frihet, då giver du henne åt synden till ett orättfärdighetens vapen.
Utan given eder själva, d. ä. själ och kropp, med alla inre och yttre krafter, åt Gud. Först hjärtats fruktan, förtröstan och kärlek, och sedan all lydnad och tjänst med görande och lidande: detta är, vad vi skola giva åt Gud. Honom skola vi giva oss själva, med allt vad som är i oss; åt Honom skola vi ägna hela vårt liv, med alla våra förmögenheter; vi skola icke undandraga oss något arbete, som Han vill hava av oss; intet lidande eller kors, som Han pålägger oss; för Honom skola vi icke hålla vårt liv för kärt. O, vilken nåd, att så få giva sig åt Gud, att Han vill hava oss till sina egna, att Han vill säga till en arm syndare: "Giv mig, mitt barn, ditt hjärta."
Och då vi så givit oss själva åt Gud med allt, vad som är i oss, måste vi ock ägna åt Honom våra lemmars tjänst till rättfärdighetens vapen. Här finna vi, att den fromheten är icke den rätta, då man vill giva åt Gud endast hjärtats inre dyrkan och även avhålla sina lemmar från synden, men vill sedan förbliva overksam och ingenting göra till Herrens tjänst. Aposteln säger här, att vi ock skola tjäna Honom med vår utvärtes människa — han säger, att vi skola "giva Honom våra lemmar till rättfärdighetens vapen". Vi skola icke blott vara fromma och intet ont göra, utan ock vara verksamma och använda våra lemmar i Herrens tjänst.
Till vapen, säger aposteln Det antyder, att även vår konung förer ett krig på jorden, uti vilket våra lemmar skola tjäna såsom vapen. Och till rättfärdighetens vapen, säger han. Vår konung skall "upprätta rätt och rättfärdighet på jorden", d. ä. allt vad sant, gott och heligt är, och därtill skola vi få bidraga.
Detta kunna vi göra på mångahanda sätt, "var och en med den gåva, som han har fått". Vi skola bruka våra lemmar, ögon, öron, hand, tunga, icke blott till det man vanligen kallar gudstjänst, höra och betrakta hans ord, tillbedja och bekänna Honom, utan ock till allt vad kärleken kräver i vårt dagliga leverne, i huset och den jordiska sysslan, då vi av Kristi kärlek bevekta gärna tjäna vår nästa. När du för Herrens skull tåligt och ärligt arbetar, eller givmild utdelar av ditt jordiska goda, då giver du dina händer åt Gud till rättfärdighetens vapen. När du för Herrens stora nåds skull gärna går kärlekens ärenden, då giver du Honom dina fötter. När du av kärlek talar det, som är gott och nyttigt, antingen förmanar, tröstar och lär människor i allmänhet, eller vårdar dig om barn, sjuka och bedrövade, då helgar du åt Gud din tunga till ett rättfärdighetens vapen.
Ja, när en arbetare på fältet eller i verkstaden, när en fattig tjänare och tjänarinna, livade av nåden, troget göra sina sysslor och med tålamod fördraga sina besvärligheter, skola de hava den uppmuntran, att de icke blott tjänat människor, utan Gud själv. Ty om alla, som i tron och kärleken för Kristi skull tjänat sin nästa, på vad sätt de kunnat, skall den store, trofaste Herren en dag högtidligt betyga: "I haven gjort det åt mig."
Vilken mäktig tröst och uppmuntran, om vi alltid besinnade detta! Vilken salig kallelse, att då hela världen tjänar synden, vi få ägna vårt liv med alla våra krafter och gåvor åt den store Herrens tjänst och deltaga i hans heliga krig på jorden! Det är då en för anden övermåttan ljuvlig uppfordran: "Given eder själva åt Gud och edra lemmar åt Gud till rättfärdighetens vapen." Saliga de, som så verkligt leva i tron, att både deras ande och deras vandel härtill svara ja och amen!
Tag mina händer, tag mina fötter,
öga och öra tag, Herre kär.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)