fredag 6 september 2013

"Given icke synden edra lemmar till orättfärdighetens vapen, utan given eder själva åt Gud." (Rom. 6:13).

Apostelns förmaning är här, att om vi ock icke kunna undkomma syndens inre rörelse i onda tankar och lustar, vi dock icke måtte även med vår kropps lemmar utföra det onda, utan ännu, tvärtemot den inre ondskan, tala och leva efter Guds ord. Därför menar han verkligen här vår dödliga kropp och dess lemmar, ögon, öron, tunga, hand, fot o.s.v.

Till exempel: Ditt öga känner sig retat antingen av jordens förgängliga skatter, eller av en förförande kroppsfägring, eller av världens flärd och prål. Dessa synliga föremål vilja då draga dig till synden. Då gäller det att fly den uppstigande lustan och icke ens låta ögat sysselsätta sig med de förledande föremålen; annars lämnar du det åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Genom ditt öra emottager du frestelser av syndigt och förledande tal; stannar du likväl och lyssnar, då giver du ditt öra åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Du frestas av vreden att med din tunga såra, sticka eller riva din medmänniska; du frestas av hemligt agg eller avund att förtala eller illa berykta din frånvarande nästa och till det värsta uttyda hans ord och gärningar. Lämnar du nu i sådana frestelser tungan frihet, då giver  du henne åt synden till ett orättfärdighetens vapen.

Utan given eder själva, d. ä. själ och kropp, med alla inre och yttre krafter, åt Gud. Först hjärtats fruktan, förtröstan och kärlek, och sedan all lydnad och tjänst med görande och lidande: detta är, vad vi  skola giva åt Gud. Honom skola vi giva oss själva, med allt vad som är i oss; åt Honom skola vi ägna hela vårt liv, med alla våra förmögenheter; vi skola icke undandraga oss något arbete, som Han vill hava av oss; intet lidande eller kors, som Han pålägger oss; för Honom skola vi icke hålla vårt liv för kärt. O, vilken nåd, att så få giva sig åt Gud, att Han vill hava oss till sina egna, att Han vill säga till en arm syndare: "Giv mig, mitt barn, ditt hjärta."

Och då vi så givit oss själva åt Gud med allt, vad som är i oss, måste vi ock ägna åt Honom våra lemmars tjänst till rättfärdighetens vapen. Här finna vi, att den fromheten är icke den rätta, då man vill giva åt Gud endast hjärtats inre dyrkan och även avhålla sina lemmar från synden, men vill sedan förbliva overksam och ingenting göra till Herrens tjänst. Aposteln säger här, att vi ock skola tjäna Honom med vår utvärtes människa — han säger, att vi skola "giva Honom våra lemmar till rättfärdighetens vapen". Vi skola icke blott  vara fromma och intet ont göra, utan ock vara verksamma och använda våra lemmar i Herrens tjänst.

Till vapen, säger aposteln Det antyder, att även vår konung förer ett krig på jorden, uti vilket våra lemmar skola tjäna såsom vapen. Och till rättfärdighetens vapen, säger han. Vår konung skall "upprätta rätt och rättfärdighet på jorden", d. ä. allt vad sant, gott och heligt är, och därtill skola vi få bidraga.

Detta kunna vi göra på mångahanda sätt, "var och en med den gåva, som han har fått". Vi skola bruka våra lemmar, ögon, öron, hand, tunga, icke blott till det man vanligen kallar gudstjänst, höra och betrakta hans ord, tillbedja och bekänna Honom, utan ock till allt vad kärleken kräver i vårt dagliga leverne, i huset och den jordiska sysslan, då vi av Kristi kärlek bevekta gärna tjäna vår nästa. När du för Herrens skull tåligt och ärligt arbetar, eller givmild utdelar av ditt jordiska goda, då giver du dina händer åt Gud till rättfärdighetens vapen. När du för Herrens stora nåds skull gärna går kärlekens ärenden, då giver du Honom dina fötter. När du av kärlek talar det, som är gott och nyttigt, antingen förmanar, tröstar och lär människor i allmänhet, eller vårdar dig om barn, sjuka och bedrövade, då helgar du åt Gud din tunga till ett rättfärdighetens vapen.

Ja, när en arbetare på fältet eller i verkstaden, när en fattig tjänare och tjänarinna, livade av nåden, troget göra sina sysslor och med tålamod fördraga sina besvärligheter, skola de hava den uppmuntran, att de icke blott tjänat människor, utan Gud själv. Ty om alla, som i tron och kärleken för Kristi skull tjänat sin nästa, på vad sätt de kunnat, skall den store, trofaste Herren en dag högtidligt betyga: "I haven gjort det åt mig."

Vilken mäktig tröst och uppmuntran, om vi alltid besinnade detta! Vilken salig kallelse, att då hela världen tjänar synden, vi få ägna vårt liv med alla våra krafter och gåvor åt den store Herrens tjänst och deltaga i hans heliga krig på jorden! Det är då en för anden övermåttan ljuvlig uppfordran: "Given eder själva åt Gud och edra lemmar åt Gud till rättfärdighetens vapen." Saliga de, som så verkligt leva i tron, att både deras ande och deras vandel härtill svara ja och amen!

Tag mina händer, tag mina fötter,
öga och öra tag, Herre kär.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar