"Herrens ord förbliver evinnerligen." (1 Petr. 1:25)

Vad kraft och betydenhet ett ord eller löfte har, när det blott är givet av en person, som icke kan svika det, låter oss Paulus förstå, då han säger, att den, som vill hava Kristus med all hans förtjänst, behöver icke säga: "Vem vill fara upp i höjden? - det är, att hämta Kristus här ned - eller, vem vill fara ned i djupet? - det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda; utan vad säger Skriften? Ordet är hart när dig, nämligen i ditt hjärta och i din mun", då du tror i ditt hjärta och bekänner med din mun det "ordet om tron".

Märk! han säger: "Ordet är hart när dig" — där har du allt, vad du vill hava, menar han, när du blott omfattar ordet. Paulus menar, att ett ord av Gud är alldeles lika mycket, som om vi hade själva saken i vår hand. Att ett pålitligt löfte har sådan vikt och betydelse, därom äro vi mycket förståndiga, så snart det rör mänskliga ting; men när det rör de himmelska, där vi hava själva Gud till löftesman, då äro vi icke förståndiga nog att vara rätt trygga.

Vi vilja ännu belysa detta med en liknelse av ett mycket bekant förhållande: Om jag ock icke äger en enda skilling verkligt mynt, är jag dock alltid fullkomligt nöjd, blott jag har tillräckligt av en viss sorts papper, som vi kalla sedlar, på vilka stå några ord, som alldeles betrygga oss, nämligen de orden, att "rikets bank inlöser denna sedel" med så och så mycket. Då äro vi så trygga, att vi icke ens bry oss om att någonsin utväxla dessa sedlar mot verkligt mynt, utan kunna hela vårt liv igenom så gömma och värdera dem, som om det vore penningar, ja, så att vi kalla dem penningar, och de flesta människor icke annat veta, än att det är penningar; ty de gälla i all vår handel såsom verkligt mynt.

Vad är det nu, som giver dessa papper ett sådant värde? Endast några ord, endast ett löfte, nämligen att de vid anfordran inlösas mot verkligt mynt.

Si, sådan vikt menade Paulus, att även Guds ord och löfte skulle äga, då han sade: "Säg icke: vem vill fara upp i höjden att hämta Kristus här ned?" Det behövs icke, säger han; ordet är hart när dig. Då har du Kristus, himmel och salighet, om du blott gömmer ordet i ditt hjärta och litar på det.

Även vår himmelske konung har utgivit sedlar på jorden, nämligen i sitt ord. O, att vi en gång bleve så förståndiga, att vi kunde lika fast lita på de ord, Gud givit oss i den stora sedelboken, bibeln, som vi lita på en jordisk konungs ord! Gud skall sannerligen icke svika dessa sina egna försäkringar, när det en gång gäller, att vi vilja utväxla dem mot deras utlovade verklighet, vilja hava själva himmelen och saligheten.

Måtte även denna bild påminna oss, vad vikt och betydelse ett Guds ord och löfte äger! Vi skola aldrig kunna förbliva i tron, i en verklig tillförsikt till all den outsägliga herrlighet, som ordet lovar, om vi icke djupt i vår själ inprägla, vad det gäller, att Gud själv har sagt det. Det är ju något så stort, att Gud själv givit oss löften, att vi blott för dess storhet icke kunna besinna det. Eller kan väl någonting vara säkrare, än det Gud själv lovat? Skulle Gud kunna svika? Gud? Huru obegripligt fördärvade äro icke våra själskrafter, att vi aldrig kunna rätt besinna sådant!

Aposteln säger, att Gud har icke blott uttalat det stora löftet i Kristus, utan ock med sin heliga ed bekräftat det. Han säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade Han däruppå en ed — och då Han ingen större hade, vid vilken Han kunde svärja, svor Han vid sig själv — att vi genom två osvikliga ting (löftet och eden), i vilka det är omöjligt, att Gud skulle ljuga, skulle hava en stark tröst, vi, som hava flytt därtill, att vi måtte få det hopp, som är tillbjudet."

O, vår store, nåderike Gud! Har du ock med din heliga ed bekräftat ditt ord, och vi likväl icke tro! Hjälp oss, hjälp oss för våra ömkliga hjärtans mörker och otro! Store, gode Gud! förlåt oss och hjälp oss!

Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
Han varje dag med oss vill gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt.
Ske blott som Gud befallt!
Guds rike vi behåller.

"Så vart ock en träta emellan dem, vilkendera skulle synas vara ypperst." (Luk. 22:24)

Här få vi med ögonen skåda, huru Kristus handlar med några lärjungar, som på ett mycket ovärdigt sätt försyndat sig. Det var ju högst ovärdigt att "träta om, vem som är ypperst". Blott en tanke i sådan riktning är ju en ful synd; men här utbryter den ock i gärning, i en träta därom.

Var sådant tillbörligt för Jesu lärjungar? Skola kristna göra något sådant? Gud bevare oss!

Men vad gör nu Herren? Är Han nöjd med deras träta? Gud bevare oss för en sådan tanke! Nej, Herren straffar dem. Han säger: "Världsliga konungar regera, och de, som hava makten, kallas nådiga herrar; men I icke så; utan den som är störst ibland eder, han skall vara såsom den yngste; och den där är ypperst, han vare såsom en tjänare." Och till att ännu mer förkrossa dem, förehåller Han dem sitt eget exempel, sägande: "Vilkendera är större, den som sitter, eller den som tjänar? Är icke han, som sitter? Men jag är mitt ibland eder, såsom den som tjänar."

Nu, Han är således vred på dem? Det hade de väl förtjänt; men se, huru denne Herren har det i sitt hjärta! Vad tyckes oss? Mitt i det allvarsamma strafftalet för deras otillbörliga synd, börjar Han tala om deras äresäten i himmelen, huru de skulle sitta med Honom i hans rike på stolar och döma de tolv Israels släkter.

O, vad ser jag? vad hör jag? Du milde Frälsare, jag menade, att vi skulle för så ovärdiga synder förlora din kärlek och vår barnarätt, eller att vi åtminstone för någon stund eller dag skulle vara uteslutna från din nåd. Men nej, här ser jag annat. Mitt uti bestraffningen talar Han dock om deras platser i himmelen. Nåden, barnaskapet — det var en särskild sak, som icke kunde rubbas; den stod på en annan och fastare grund än så. Att de voro Guds barn och skulle i evighet vara med Kristus i himmelen, det var en avgjord sak, som icke berodde på deras arma, ostadiga fromhet. Straffa dem, rätta och förmana dem, det ville Kristus; men detta var ock allt, vad Han ville.

Si, så är Kristus sinnad, den käre, milde, trogne Frälsaren! Djävulen åter, han sätter udden mot själva livet, han vill rakt fördöma oss, när vi syndat; men Kristus icke så.

Vad skola vi nu lära av allt detta? Skola vi härav lära, att det icke är farligt att synda emot Gud; att då Kristus visar en så stor och beständig nåd vid dessa sina lärjungars synder, kunna ock vi nu gärna träta om, vem som är ypperst, och dylikt?

Ja, så säga somliga, att lärdomen skall bliva, då de exempel anföras, som vi nu anfört. Men sådana "försmädare" äro redan uttryckligt tecknade av Herrens Ande (Rom. 3:8), och aposteln tillägger, att "deras fördömelse är all rätt".

Evangelisterna hava sannerligen icke upptecknat dessa exempel på lärjungarnas svaghet och Kristi nåd, på det de skulle förbigås och förtigas, utan tvärtom att de skulle betraktas — och icke såsom exempel på några otrognas synder, utan på de trognas svagheter. Ty vi måste dock låta Kristi dom gälla, då Han just till dessa lärjungar före sin död säger: I ären grenar i mig; jag i dem och de i mig; nu ären i rena, o.s.v. Att dessa lärjungar fingo en helt annan kraft på den stora pingstdagen, det gjorde dem icke till kristna och Jesu vänner, utan till apostlar, vilka nu "bekläddes med en sådan kraft av höjden", som ingen efter dem haft, ehuru de icke ens därefter voro felfria.

Det är högst nödigt, om du vill behålla evangelii sanning ren, att icke tro, det nåden beror av olika grader i fromhet och kraft; ty då har du redan felat i själva tron. Om vi anse nåden bero av vår helgelse, då hava vi genast en annan grund för tron än "den, som är lagd". Men om nåden icke beror av helgelsegraderna, då är det rätt, vad evangelisterna gjort, att de framställt de svagaste lärjungars benådning till exempel på Kristi kärlek.

Så torde du förstå, vad vi skola lära av dessa exempel, nämligen icke att synden ingenting betyder, icke att vi böra efterfölja lärjungarnas svagheter, icke ens att var och en är en kristen, som liknar dem i dessa svagheter, utan att Kristi nåd är så stor och orubblig vid sina vänners skröpligheter, som du här ser. Du skall lära allvaret av Kristi försoning och syndernas förlåtelse till styrka för din arma tro; och då skall den stärkta tron medföra förökad kärlek och kraft till allt gott; du skall erfara, att Kristi kärlek tvingar oss, så framt du är en levande lem i Honom.

Får du åter en motsatt verkan härav, så att du nu vill synda fritt, efter nåden är så stor, då är detta ett tecken, att du är död. Detta tecken är så säkert, som att den i stammen levande grenen på ett fruktträd får genom solens värma blott desto ymnigare saft och frukter, då däremot den gren, vars löv förtorka genom samma sol, med rätta må anses sakna en levande förening med stammen.

"Ännu en liten tid så kommer Han, som skall komma, och fördröjer icke." (Hebr. 10:37)

O, att vi mer toge till hjärtat, vad ordet lär om Herrens tillkommelse och de kristnas salighetshopp! Ingen kristen är häri fullkomlig, ingen har allt så rätt och riktigt; alla behöva vi läras och rättas.

Visserligen är den för Gud "helig och salig, som har del i den första uppståndelsen"; den som dagligen drages med synder och brister, men känner dem och har däruti sitt svåraste lidande på jorden samt dagligen håller sig till Frälsaren och evangelii ord och behöver därav beständigt tröstas, styrkas och livas. Visserligen är den ett benådat Guds barn, även om han finner sig mycket kallsinnig och blir mycket straffad av läran om det saliga hoppet; men han bör också taga den herrliga läran till sig, så skall han hava stor välsignelse därav.

Apostelen Paulus förklarar salighetens hopp vara ett viktigt vapen och säger: "Iklädda trons och kärlekens bröstharnesk, och salighetens hopp för en hjälm." Såsom tron och kärleken äro viktiga, så är ock hoppet. Hoppet på Kristi herrliga tillkommelse är både väckande, tröstande, renande och livande. Johannes säger: "Den som har detta hopp till Honom, han renar sig, såsom ock Han är ren." Paulus vill med den stora sanningen, att tiden är kort, höja de kristnas sinnen över detta förgängliga, att de skola vakta sig för den dårskapen att fästa sig vid något jordiskt, evad det är ljuvt eller lett. Han säger: "Kära bröder, tiden är kort! De, som hava hustrur vare såsom de inga hade; och de som gråta, såsom de intet gräte; och de som fröjda sig, såsom de fröjdade sig intet; och de som köpa, såsom de behölle det intet, ty — denna världens väsende förgås."

Märk, o människa, tiden är kort! Sker dig något glädjande, gläd dig lagom, det blir så kort, du skall snart lämna det. Sker dig något bedrövligt, sörj lagom, det varar icke länge, tiden är kort. Tager du hustru, får du jordagods, var så till sinnes, som om du skulle strax lämna det. Det "dumma köttet" vill oupphörligt uppresa huvudet och söka bereda sig ett paradis här nere — det är dårskap — det blir så kort! O, att en del kristna, som börja så ifrigt rusta i denna värld med sina jordagods, sin handel, sitt byggande, o, att de ville hejda sig i tid, innan den sista gnistan av det andliga livet är utsläckt och gudsfruktans ande helt viken! Låt handen arbeta; men — var uppriktig i den prövningen: var är hjertat! Ljug icke på din själ! Var är hjärtat? I himmelen, dädan du väntar Frälsaren? — eller i ditt jordiska goda? Var uppriktig!

Men det saliga hoppet skulle isynnerhet vara till stor tröst. I, som ofta ären nära att helt uppgivas i vägen för de oändliga tröttande brister, synder och otroheter, som aldrig tillåta eder hava en enda rätt glad och molnfri dag; och du, som i trons dunkelhet, i hjärtats obegripliga ondska, hårdhet och kallsinnighet har din dagliga plåga och förskräckelse; och du, som drages med en svår frestelse, en satans ängel — glömmom aldrig, att det är blott om en kort tid till görande. Snart kommer det, som skall komma. Lyften edra huvuden upp, snart nalkas eder förlossning! Den tunga, tjocka otrosdimman skall icke evigt trycka vår själ! Detta onda köttet med dess lustar, detta onda hjärtat med dess kallsinnighet, dess falskhet, lättsinnighet, hårdhet och ondska skola icke evigt fängsla vår ande.

Måtte isynnerhet de, som äro av Gud utrustade med några gåvor för själars tjänst och därför, såsom Kristi stridsmän, äro mest ansatta och plågade, utvärtes av världen med lögn och smälek och invärtes av djävulen med obegripliga frestelser, så att de knappt kunna för någon i denna värld uppenbara sitt hjärta — måtte de aldrig förgäta "salighetens hopp", som skulle vara deras "hjälm" — aldrig förgäta, att det nu gäller en liten tid. Snart kommer Herren, att giva dem bedrövelse, som eder bedröva, men eder, som bedrövens, rolighet, ära och oförgängligt väsende, då Herren Jesus varder uppenbar av himmelen, samt med sin krafts änglar.

Paulus utbrister: "Om vi allenast i detta livet hava hoppet till Kristum, vore vi uslast av alla människor." Det bästa, det herrligaste återstår! Vi skola se konungen ansikte emot ansikte och sedan vara när Herren alltid! Eller skola vi tro Kristus, när Han talar om den närvarande nåden, och icke tro Honom, när Han talar om den herrlighet, som skall komma? Gud bevare oss!

Måtte alla kristna besinna även detta stycke! Och nu måtte vi blott vara redo och vakande och hava olja i lamporna, när anskriet höres: Si brudgummen kommer!

"Jag är den gode herden, den gode herden låter sitt liv för fåren." (Joh. 10:11)

Men ack, dessa ord är ju så gammalt bekanta och ofta hörda! Vem skulle väl nu åter vilja betrakta dem! Många torde vilja somna vid deras betraktande. Och likväl är det ännu just detta ämne, som framför något annat kan göra ett iskallt hjärta brinnande och den döde levande, om Guds Ande får öppna våra sinnen.

O, stanna dock ännu en gång och betänk, vad Herren Kristus här själv säger: Jag låter mitt liv för fåren. Du är kanske fridlös, glädjelös, kall och olycklig, du har intet varmt och hult hjärta att luta ditt oroliga huvud till; men vi skola här sannerligen säga dig, huru du kan få ett varmt, lyckligt och fridfullt hjärta. Huru sker då det? Jo, om du blott kan få en fast blick på din Frälsares ansikte, i det Han säger: Jag är den gode herden — jag låter mitt liv för fåren. Om du endast får detta in i ditt hjärta, skall det sannerligen börja bliva varmt därinne, ja, en outsäglig frid och fröjd.

Bed Gud om den barmhärtigheten, att Han skänker dig en stilla, betraktande ande och öppnade sinnen, när du hör Herren tala dessa ord. Besinna sedan, vem det är, som talar. Besinna allvarligt, att det är densamme, som du talar till i bönen — det är din Frälsare. Se då på Honom och hör Honom säga: Jag är den gode herden; och jag låter mitt liv för fåren. Märker du icke någon djup och hjärtlig huldhet hos Honom, då Han så talar? Eller menar du ändå, att Han verkligen kan vara så kall och liknöjd om dig, som ditt otrogna och kalla hjärta dömer? —

Tag då dessa ord med dig till bönen, och när du har det mest tryckande och grämande bekymmer på ditt hjärta och ville klaga inför din Frälsare, men tycker dig ingen kärlek av Honom förnimma, sök då att fatta hans bild och skåda i hans ansikte, då Han säger: Jag är den gode herden — jag låter mitt liv för fåren. Och se, det är ännu blott hans ord, du betraktat. Skåda Honom sedan uti själva gärningen, som här omtalas — hans villiga lidande, hans bittra död — och låt då dessa ord, jag låter mitt liv för fåren, beständigt ligga för dig och förklara för din själ allt, vad du skådar. Skåda, huru Han frivilligt går fram emot den mörkrets makt, som söker Honom i örtagården, och huru Han säger: Söken I mig, så låten dessa gå. Jag låter mitt liv för fåren; och huru Han stilla, "såsom ett lamm, som ledes till slaktning", går ut till avrättsplatsen och där låter genomspika sina händer och fötter och upphänga sig på korsets träd. Och när du ser Honom i dödens allvar, hör då hans egen förklaring: Jag låter mitt liv för fåren.

Vågar du ändå att misstro hans kärlek och huldhet om fåren? Vågar du ändå att hellre tro ditt mörka, lögnaktiga hjärta och djävulen, som säger: "Han är liknöjd om dig, Han bryr sig icke om din nöd, Han väntar, att du själv skall övervinna ditt onda, Han väntar, att fåret självt skall försvara sig emot ulven" o.s.v.?

O, förskräcks dock för sådana mörkrets ingivelser och låt en gång din Frälsare vara, den Han är, den eviga och obegripliga huldheten, som icke ens kunde lida, att folket i öknen hungrade, eller att en man hade en vissnad hand. Huru mycket mindre kan Han då fördraga, att din själ är i nöd och fara, utan att Han skulle något göra därtill, när Han dock är kommen i världen egentligen för själarnas frälsning? Då jag inser, huru hela Kristi person och ärende till världen är blott ett enda stort bevis på en obegriplig kärlek och huldhet om det arma människosläktet, och ser, huru Han själv ville, att vi så skulle betrakta det, sägande: "Ingen har större kärlek, än att han låter sitt liv för sina vänner", har jag ju skäl för den slutsatsen, att allt vad jag själv erfar, ser, känner och tycker, omöjligen är lika visst, som det Kristus med sitt livs utgivande bevisar. Han må sedan pröva mig, så besynnerligt och bekymrande Han kan, lämna mig åt djävulen och allt ont, så länge Han behagar, jag anar dock, att hos Honom ännu gömmer sig ett hjärta, som blöder av innerlig kärlek, och att, när jag dock ännu är i nådetiden och likväl dömer mig själv, men också flyr till hans barmhärtighet, skall Han omöjligt kunna på allvar lämna mig — nej, så sant denne trogne Herren icke kan ljuga, är då i hans hjärta redan glädje över ett återfunnet får.

Korteligen: genom detta stora bevis på Kristi kärlek, hans hela persons och hans livs utgivande, bör du komma till en sådan tro, att Han sedan får göra med dig, huru Han vill, och du ändå låter det stora beviset gälla ännu mer. Se, på detta sätt böra vi göra oss gagn av, det Han här säger: Den gode herden låter sitt liv för fåren, nämligen att vad helst som trycker, hotar, skrämmer och pinar vårt hjärta, vi dock hava en innerlig tillförsikt till hans kärlek och herdetrohet och endast fly till Honom, som så hjärteligen vill och så lätteligen kan hjälpa allting.

"Kristus är oss av Gud gjord till visdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning." (1 Kor. 1:30)

Bland de många föreskrifter om påskalammets ätande i gamla förbundets tid var även det en, att det skulle helt uppätas, och intet därav fick lämnas till morgondagen. Om något blev övrigt, skulle detta uppbrännas.

Tänk, en sådan förordning! Lammet skulle ätas helt. Förstår du? Förstår du, vad Herren därmed vill säga dig? Du får icke taga, blott vad dig behagar, av Kristus; du skall anamma Honom hel och hållen, sådan Han är oss av Gud given, till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning.

Här hjälper icke att själv utvälja, tänka och besluta något om salighetens väg, utan den är av Gud redan föreskriven; du har blott att höra och hörsamma. Den, som icke vill hålla påska, slipper; men den, som vill, skall göra det så, som det är skrivet — och lammet får icke styckas, det skall ätas helt.

Somliga sönderstycka Lammet så, att de taga Kristus blott till visdom, till profet, och njuta av hans dråpliga lärdomar, men — intet vidare! De behöva Honom icke själva till något egentligt gagn; varken äro de i syndanöd, så att de behöva anamma hans försoning till rättfärdighet — de behöva Honom icke till överstepräst — icke heller får Han bliva deras konung och regera över dem, eller bliva dem till helgelse och förlossning. Dessa äro de, som filosofera över kristendomen och hava allt blott i huvudet, i klara, väl ordnade begrepp och insikter, men börja aldrig att använda dem på sig själva, sitt eget hjärta och leverne. O, ve, huru förskräckligt de gäckas med den Helige! Det är till sådana, blott studerande förståndskristna, Herren en gång skall säga: "Voren I blinda, då haden I icke synd, men nu sägen I: vi se, därför förblir eder synd."

Andra taga Kristus blott till föresyn och helgelse och mena, att Han därigenom skall varda vår rättfärdighet. Dessa vilja hava Kristus blott till konung. De göra endast väsende av hans efterföljelse, av vad de själva skola göra och varda, av ödmjukhet, bön, försakelse m. m. d. och hava därigenom det största sken, såsom de vore de mest allvarliga kristna; men under allt detta döljer sig en djup, oändlig inbillning om denna deras allvarliga gudaktighets värde, så att de ock därför aldrig bliva rätt eländiga och förtappade syndare, som i Kristi försoningsblod allena få sitt liv och sin tröst, utan om de ock efter förståndet regelrätt bekänna trons lära, ligger dock deras hjärta fördjupat i, vad de själva göra och skola göra, varföre ock detta är deras "visa i munnen", deras första och sista — icke den sången, som sjunges av de saliga på Sions berg: Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod, utan Lammet, som är vår föresyn och har helgat oss med sin Ande. Vilket visar, att hjärtats egentliga skatt och tröst består uti det, som är verkat hos dem, icke uti det som Lammet självt med sitt blod förvärvat oss. Och vad skall man säga därom? Det måste man säga: denna eder allvarlighet och gudaktighet äro väl goda och berömliga saker; men skada blott, att de icke gå litet djupare, nämligen därhän, att I bliven till skam på allt detta och såsom helt utfattiga, förtappade syndare lären, att allt detta är uselhet inför Guds ögon, för vilka endast ett gäller: Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod.

För det tredje äro ock några, som väl vilja hava Kristus till försoning, men icke till helgelse, nämligen dessa köttsliga medvandrare i de kristnas lilla hop, som gärna hålla till godo att höra detta ljuvliga, huru inga synder fördöma oss och inga goda gärningar göra oss saliga, men vilja intet höra om köttets dödande och Kristi efterföljelse, utan knorra och klaga, att man genom den läran betungar deras samveten med lag. "De taga", såsom Luther säger, "blott skummet av evangelium" och kunna mycket tala om nåden och tron, men när de äro ute i sitt vardagsliv, är där ingen Herrens fruktans ande hos dem, utan då leva de helt fritt i sina synder och orättfärdigheter. De äro de grenar i Kristus, som icke bära frukt och icke rensas, böjas och kvistas, utan få växa fritt, i vad form de helst vilja antaga. Kristus är intet rättesnöre för dem. Vad skall man säga till dem? Jo: edert nit om evangelium och samvetets frihet är förträffligt; men — varför älsken I icke tuktan? Ar icke även förmaningens ord av Kristus och apostlarna? "All skrift av Gud utgiven är nyttig, till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet; att en Guds människa skall vara fullbordad, skicklig till alla goda gärningar."

Hör, Lammet får icke styckas, det skall ätas helt. Men alla dessa fela däruti, att de mer tänka än höra, att de icke väl giva akt på ordet. Märk därför: Lammet skall ätas helt.

"Guds nåd, som är oss given i Kristus Jesus för evig tid." (2 Tim. 1:9)

Aposteln säger, att Guds nåd är oss given i Kristus Jesus. "Gud är kärleken", men icke en sådan kärlek, som kunde överse med synder eller efterskänka något av sin heliga rättfärdighets krav. Därför har Han upptäckt ett råd, varigenom både hans rättfärdighet och hans barmhärtighet skulle tillfredsställas, nämligen genom en man, uti vilken vi skulle finnas heliga och ostraffliga inför lagen. Det som lagen icke kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son. Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom — till förbannelse för oss, på det vi skulle ärva välsignelsen.

Härav se vi, att vårt eviga nådeval grundar sig icke på någon överseende kärlek hos Gud; ty missgärningen skulle försonas, överträdelsen borttagas, synden betäckas, och den eviga rättfärdigheten framhavas — mycket mindre på någon vår egen förtjänst, dygd eller värdighet, ty vi lågo, såsom Skriften säger, i vårt blod, då Förbarmaren gick framom oss och varkunnade sig — utan helt och hållet på Kristus, den osynlige Gudens beläte, förstfödd för alla kreatur, Guds evige och enfödde Son efter Anden, men efter köttet Davids Son, människans Son, kvinnans säd, den andre Adam. Honom, den store medlaren mellan Gud och människor, har det kostat ganska mycket att nedbryta medelbalken, försona synden, tillfredsställa rättfärdigheten och återvinna åt oss den förverkade barnarätten och det förstörda arvet.

Det kostade den käre Herren ganska mycket, då Han i över trettio år var en träl för vår skull för att förlossa oss ifrån djävulens våld och förvärva en rättfärdighet, som i alla våra levnadsår skulle gälla för alla våra dagliga synder och orenligheter; det kostade Honom "starkt rop och tårar", svett och blod — men Han vann ock därmed en förlossning, som hos Gud evigt gäller. Sedan Han efter Guds eviga råd var gjord till synd för oss, sedan Herren "kastade allas våra synder uppå Honom", har Han icke fått den ringaste eftergift på vårt oändliga skuldebrev, utan har måst betala allt; men därför säger ock aposteln, att Han "tog handskriften oss av vägen och naglade henne vid korset". Där stannade våra synder och all lagens förbannelse!

Och såsom våra synder voro gjorda till Kristi egna, så blevo ock hans förtjänst, rättfärdighet och dygder våra. Han är Herren vår rättfärdighet. Gud ser nu hela det mänskliga släktet i Kristus inneslutet och därför i Kristus försonat, i Kristus rättfärdigt, i Kristus heligt, ostraffligt och gott.

Men Lammet har varit slaktat ifrån världens begynnelse, nämligen för Guds ögon. Detta är grunden, varför Gud alltifrån begynnelsen har hushållat med människors barn såsom en försonad Gud, en nådig och huld Fader, som med innerlig barmhärtighet sökt sina förlorade söner och med kärlek omfamnat dem, så snart de velat återkomma. Så förklarade sig Herren Gud redan för Moses, då han satt uti stenklyftan på berget för att se Herrens herrlighet: "Herre, Herre Gud, barmhertig och nådelig, långmodig och av stor nåd och trofast. Du, som bevarar nåd till tusende leder och förlåter missgärningar och synder."

Detta är ju Guds allmänna nådeval i Kristus, som omfattar alla människobarn på jorden; ty efter Guds uppsåt är ingen utesluten; Gud vill göra alla saliga. Högtidligt betygar Han själv: Så sant som jag lever, jag har icke lust till den ogudaktiges död, utan att han omvänder sig och lever. Gud vill, att alla människor skola varda frälsta och komma till sanningens kunskap. Gud vill icke, att några skola förgås, utan att var och en vänder sig till bättring. Han är alla människors Frälsare. Därför befallde Kristus sina apostlar: "Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur."

Här är således ingen åtskillnad; här är icke någon viss person, något visst folk eller släkte på jorden utvalt, utan denna utkorelse är allmän, omfattar alla släkter och alla människor, judar, hedningar, turkar, kristna, katoliker, lutheraner, kortligen, alla människor, onda och goda, trogna och otrogna, ogudaktiga och fromma, fattiga och rika, höga och låga, man och kvinna, med ett ord: hela människosläktet, "alla kreatur därav, som äro under himmelen". Så lydde det eviga nådevalets förkunnelse: "Uti din säd, som är Kristus, skola alla släkter på jorden varda välsignade.^

"Jag är den, som rannsakar njurar och hjärtan, och skall giva var och en efter hans gärningar." (Upp. 2:23)

Huru skall man undgå den uppfattningen av detta och dylika ställen i den heliga Skrift, att saligheten kommer av våra gärningar?

Svar: Hela svårigheten kommer därav, att man icke rätt noga ger akt på orden. Skriften säger aldrig på något ställe, att vi varda rättfärdiga eller saliga för gärningarnas skull, utan det är, vad hon överallt nekar. Men att vi skola varda dömda efter gärningarna, det lär Skriften överallt (Jer. 17:10; 32:19; Hes. 18:30; Matt. 16:27; 25:34—45; 2 Kor. 5:10; Upp. 2:23; 20:12; 22:12).

Ehuru Gud i sin allvetenhet känner allas hjärtan, har Han dock allt ifrån begynnelsen fastställt den ordningen, att vårt innersta skall bevisas och bevittnas av våra gärningar. Abraham, de trognas fader, gjordes häruti till ett tydligt exempel. "Han trodde Gud" i löftet om den välsignade säden, "och det vart honom räknat till rättfärdighet"; nu var han för Gud rättfärdig och en Guds vän; men detta skulle också bevisas i utvärtes handling, och då han nu lydde Guds befallning, sade Herrens Ängel: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och har icke skonat din enda son för min skull." Detta kallar aposteln Jakob, att Abraham vart av gärningen rättfärdigad d. ä. rättfärdig bevisad, rättfärdig förklarad.

Så skall det ock tillgå i den yttersta domen. Vid en domstol måste vara vittnen; därtill skola våra gärningar tjäna. De skola vittna om den nåd, som varit verksam i de trogna, eller om den ogudaktighet, som bor i de otrogna. Kristus säger: "Icke hämtar man vindruvor av törne, ej heller fikon av tistel. Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett ont träd bär ond frukt." "Av deras frukt skolen I känna dem." De goda gärningarna göra icke människan god, utan de bevisa, att hon är god; hon är icke god därför, att hon gör gott, utan hon gör gott därför, att hon är god. Och Gud måste först göra hennes hjärta gott, innan hon kan göra något, som Han anser gott.

När Kristus skall döma oss efter våra gärningar, så skall Han icke se på gärningens yttre form eller storlek, utan på dess verkliga inre godhet, d.ä. se efter källan och bevekelsegrunden. Detta är en omständighet, som hela världen aldrig vill förstå, men som Herren Kristus så ofta och nitiskt framhöll. I Matt. 6:1 säger Han, att "om du giver din allmosa för människorna för att varda sedd av dem, så har du ingen lön när Fadern i himmelen". Varför det? Se här, huru Herren ser efter bevekelsegrunden! Gärningen är ju densamma, nämligen att giva allmosor, som Herren vill nämna på den yttersta dagen; men blott därför, att den icke var gjord av den rätta bevekelsegrunden, är den nu förkastad.

I Matt. 10:42 säger Han: "Vilken som giver en av dessa minsta en bägare kallt vatten dricka, allenast i en lärjunges namn, sannerligen säger jag eder, det skall icke bliva honom olönt. En bägare kallt vatten är en mycket liten allmosa; men blott för bevekelsegrunden, att den var given "i en lärjunges namn", d.ä. för Kristi skull, bedyrar Herren, att den gärningen icke skall bliva olönt, så liten den ock var i sig själv. I Mark. 9:41 uttrycker Kristus det ännu tydligare: "Vilken som giver eder dricka en bägare vatten i mitt namn, därför att I tillhören Kristus, sannerligen säger jag eder, han skall ingalunda mista sin lön."

Då vi nu förstått själva saken, må vi ock något närmare betrakta orden. Herren säger, att Han "skall giva var och en efter hans gärningar". Gud har likasom emottagit av människorna ont eller got, och sådant Han fått det, har Han uppfört det på deras räkning, för att på sin rättvisa doms dag återgiva det åt var och en, nämligen så som vi sett Kristus förklara det.

Vidare säger Han: var och en - Gud skall giva var och en. Här på jorden tycka sig många vara likasom bortgömda i mängden, så att Gud skall icke så noga följa dem med sina ögon. Men Gud är så stor, att Han ock känner varje fågel. Han förmår lika noga giva akt på var och en, som om det vore blott en enda människa på jorden. Uti den yttersta domen skall var och en, likasom blottad och bar, framställas för Domarens ögon och dömas efter sina gärningar. Och de, som själva stå för sina synder, d.ä. de som äro under lagen och skola dömas efter densamma, dem skall icke ens ett fåfängt ord efterskänkas, såsom Kristus förklarar: Jag säger eder, för vart och ett fåfängt ord, som människorna tala, skola de göra räkenskap på domedag."

Men även de trogna skola få olika salighet efter sina gärningar, såsom vi se av Jesu liknelse om punden (Matt. 25:14—29) jämte flera bibelställen. Även detta ligger i ordet: "Han skall giva var och en efter hans gärningar."