tisdag 5 mars 2013

"Kristus är oss av Gud gjord till visdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning." (1 Kor. 1:30)

Bland de många föreskrifter om påskalammets ätande i gamla förbundets tid var även det en, att det skulle helt uppätas, och intet därav fick lämnas till morgondagen. Om något blev övrigt, skulle detta uppbrännas.

Tänk, en sådan förordning! Lammet skulle ätas helt. Förstår du? Förstår du, vad Herren därmed vill säga dig? Du får icke taga, blott vad dig behagar, av Kristus; du skall anamma Honom hel och hållen, sådan Han är oss av Gud given, till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning.

Här hjälper icke att själv utvälja, tänka och besluta något om salighetens väg, utan den är av Gud redan föreskriven; du har blott att höra och hörsamma. Den, som icke vill hålla påska, slipper; men den, som vill, skall göra det så, som det är skrivet — och lammet får icke styckas, det skall ätas helt.

Somliga sönderstycka Lammet så, att de taga Kristus blott till visdom, till profet, och njuta av hans dråpliga lärdomar, men — intet vidare! De behöva Honom icke själva till något egentligt gagn; varken äro de i syndanöd, så att de behöva anamma hans försoning till rättfärdighet — de behöva Honom icke till överstepräst — icke heller får Han bliva deras konung och regera över dem, eller bliva dem till helgelse och förlossning. Dessa äro de, som filosofera över kristendomen och hava allt blott i huvudet, i klara, väl ordnade begrepp och insikter, men börja aldrig att använda dem på sig själva, sitt eget hjärta och leverne. O, ve, huru förskräckligt de gäckas med den Helige! Det är till sådana, blott studerande förståndskristna, Herren en gång skall säga: "Voren I blinda, då haden I icke synd, men nu sägen I: vi se, därför förblir eder synd."

Andra taga Kristus blott till föresyn och helgelse och mena, att Han därigenom skall varda vår rättfärdighet. Dessa vilja hava Kristus blott till konung. De göra endast väsende av hans efterföljelse, av vad de själva skola göra och varda, av ödmjukhet, bön, försakelse m. m. d. och hava därigenom det största sken, såsom de vore de mest allvarliga kristna; men under allt detta döljer sig en djup, oändlig inbillning om denna deras allvarliga gudaktighets värde, så att de ock därför aldrig bliva rätt eländiga och förtappade syndare, som i Kristi försoningsblod allena få sitt liv och sin tröst, utan om de ock efter förståndet regelrätt bekänna trons lära, ligger dock deras hjärta fördjupat i, vad de själva göra och skola göra, varföre ock detta är deras "visa i munnen", deras första och sista — icke den sången, som sjunges av de saliga på Sions berg: Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod, utan Lammet, som är vår föresyn och har helgat oss med sin Ande. Vilket visar, att hjärtats egentliga skatt och tröst består uti det, som är verkat hos dem, icke uti det som Lammet självt med sitt blod förvärvat oss. Och vad skall man säga därom? Det måste man säga: denna eder allvarlighet och gudaktighet äro väl goda och berömliga saker; men skada blott, att de icke gå litet djupare, nämligen därhän, att I bliven till skam på allt detta och såsom helt utfattiga, förtappade syndare lären, att allt detta är uselhet inför Guds ögon, för vilka endast ett gäller: Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod.

För det tredje äro ock några, som väl vilja hava Kristus till försoning, men icke till helgelse, nämligen dessa köttsliga medvandrare i de kristnas lilla hop, som gärna hålla till godo att höra detta ljuvliga, huru inga synder fördöma oss och inga goda gärningar göra oss saliga, men vilja intet höra om köttets dödande och Kristi efterföljelse, utan knorra och klaga, att man genom den läran betungar deras samveten med lag. "De taga", såsom Luther säger, "blott skummet av evangelium" och kunna mycket tala om nåden och tron, men när de äro ute i sitt vardagsliv, är där ingen Herrens fruktans ande hos dem, utan då leva de helt fritt i sina synder och orättfärdigheter. De äro de grenar i Kristus, som icke bära frukt och icke rensas, böjas och kvistas, utan få växa fritt, i vad form de helst vilja antaga. Kristus är intet rättesnöre för dem. Vad skall man säga till dem? Jo: edert nit om evangelium och samvetets frihet är förträffligt; men — varför älsken I icke tuktan? Ar icke även förmaningens ord av Kristus och apostlarna? "All skrift av Gud utgiven är nyttig, till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet; att en Guds människa skall vara fullbordad, skicklig till alla goda gärningar."

Hör, Lammet får icke styckas, det skall ätas helt. Men alla dessa fela däruti, att de mer tänka än höra, att de icke väl giva akt på ordet. Märk därför: Lammet skall ätas helt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar