"Gud har icke skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla." (Rom. 8:32)

Här skulle nu visserligen varje hjärta bliva brinnande av fröjd och kärlek, om vi blott kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka, vad här säges; ty här anföres ett sådant bevis af Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däruti, säger aposteln, att Gud har för vår skull icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla. Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det, som vi för liv och gudaktighet allramest behöva, men på samma gång det vi allraminst kunna behålla i våra hjärtan, det som af otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas; därför vilja vi något närmare eftersinna, vad som ligger i detta språk.

Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja Honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är ock endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed icke varit bevisat, att Han ock vill giva oss "allting". Här måste vara en gåva, som är större än allting annat, efter aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Huru skulle Han ock icke giva oss allting med Honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bliva såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro, att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlmam, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla, att Han icke ville giva oss allting med Sonen?

Detta Guds kärleksbewis skall bliva oss ännu större, om vi fatta och betänka, vad som ligger i orden: icke skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud har "icke skonat" sin Son, antydes därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utgiva Honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade ock Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och har icke skonat din ende son för min skull." Att Gud icke hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek, som Han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför, att Han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bära Honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade Han ock själv den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod varder utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "Han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss"; att "Han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropa ock de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då bliva vi på en gång saliga och hava nu icke mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att Han för vår skull icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.

För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det Han utgav sin Son för oss. Han gav Honom ut för oss alla. Denna omständighet medför tvenne högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den förra är den, som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är igenlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör annamma denna nåd och varda salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, således även för de gruvligaste syndare, följer därav, att Guds nåd och kärlek måste wara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och således även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste således vara en oföränderlig kärlek. Låtom oss ofta och djupt betrakta sådant.