Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt vad sådana ord lovar oss?
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar