Här se vi nu, att den syndaförlåtelse, som förvärvades oss i Kristi död och som vi genom tron anamma, skall vara oss en evig tillhörighet, en daglig och evig nåd, att den icke skall ryggas eller oss fråntagas genom de oss vidlådande, besvärande och under tiden, tyvärr, även utbrytande synderna, utan så länge vi bliva i Kristus genom tron, skola vi vara alla stunder i en och samma nåd hos Gud, emedan nåden icke kommer av gärningarna, ja, emedan vi i oss själva äro alla stunder lika värda fördömelsen, men i Kristus alla stunder lika rättfärdiga.
När Herren redan i gamla testamentet omtalar det nåderike, som genom Kristus skulle stiftas på jorden, kallar Han det i Jes. 33 "vår högtids stad", samt "Jerusalem", och säger omsider om den staden: "Och ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse." Då Gud i åttionionde psalmen omtalar sitt förbund med sin Son — förbundet om en evig nåd över dem, som Sonen med sin försoning förvärvade och försvarade, vilka trodde på Honom, och vilka här kallas "hans (Sonens) barn" — säger Han: "Men om hans barn övergiva min lag och icke vandra i mina rätter; om de ohelga mina stadgar och icke hålla mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor; men min nåd vill jag icke vända ifrån Honom och icke låta min sanning fela; jag vill icke ohelga mitt förbund och icke göra ogillt, vad som är utgånget av min mun." Och i nya testamentet säger Johannes: "Mina barn, detta skriver jag eder, att I skolen icke synda; och om någon syndar, då hava vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och Han är försoningen för våra synder, icke allenast för våra utan ock för hela världens."
Vi uppräkna icke här flera av de otaliga tröstfulla ord härom i Skriften, utan betrakta endast ett av dessa. I det första säger Herren, att inbyggarna i den staden, nådens rike, icke skola behöva klaga över eller med bekymmer omtala, att de äro svaga, ty de skola hava syndernas förlåtelse. Herren tyckes vilja säga: syndernas förlåtelse förutsätter ju redan på förhand, att där äro synder och svagheter, ty eljest hette det icke syndernas förlåtelse, men tillika att synderna icke skola tillräknas, påtänkas eller straffas, ty det heter förlåtelse. Det, som är under förlåtelse, behöver icke mer omtalas och med ängslan påtänkas, ty förlåtet är förlåtet. "Ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse."
Detta språk påminner även om ett särskilt förhållande med enfaldiga, redliga nådebarnen. De tro väl sina synders förlåtelse, men under och med detsamma hava de något annat (såsom de tycka), varöver de kvälja och bekymra sig — något, som de icke komma ihåg att anse för synd, utan det är någon svaghet, någon brist i kristendomen, något fel, eller vad det skall kallas. De säga: Nog tror jag, att Gud förlåter mig alla synder, men jag är så svag, har den och den svagheten o. s. v. Nu säger Herren här, att det hör allt under en titel: synder. "Ingen invånare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse;" och denna förlåtelse borttager eller övertäcker all svaghet. Vilken är den svaghet, som icke är en synd? Lagen kräver ju hela människan, hjärtat, tankarna, känslorna; därför anklagar den ock allt, vad dessa göra, när det strider emot ordet. Ävenså: månne icke bristerna i din kristendom äro synder? Är det icke synd att vara kallsinnig, vara trög till ordet och bönen, feg i bekännelsen o. s. v.? Men allt, vad som är synd, hör under syndernas förlåtelse. Det står icke, att Kristus försonade handens eller tungans synder, utan hela människans alla synder. Därför, så länge du blir i Kristus genom tron, då du ock alltid lider av synden, vakar, beder och strider emot henne, så "är intet fördömligt" hos dig, utan förlåtelsen sträcker sig över allt, vad du är och har.
Över detta ämne säger vår käre Luther: "Man bör väl fatta den läran, så att man håller alldeles så före, att vår fromhet inför Gud består däruti, att vi åtnjuta syndernas förlåtelse. När människan vill handla med Gud, bör hon veta, att varken hennes synd eller fromhet gäller något." När det gäller, att jag skall göra något, tänka, tala och leva inför Gud eller inför människor, då vill jag vara from, akta mig för synden och göra många goda gärningar; men så snart frågan är, huru jag står inför Gud, om jag har hans nåd, eller huru jag skall få den, då vill jag intet annat vara än en syndare, på det denna artikel om syndernas förlåtelse måtte på mig äga tillämpning; ja då vill jag dristigt i tron säga: Har jag synder, så har Kristus rättfärdighet. Hans fromhet är min fromhet. Jag är nu på den plats, där synderna icke nå mig.
Sådant är det nådefulla rike, den lyckliga stad, varom Herren själv sade: "Och ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse."
O syndaförlåtelse, dyrbara skatt,
av oförskylld nåd åt oss vunnen!
Du är ju för oss i vårt eländes natt
den flödande salighetsbrunnen.
Med ständiga synder mot heliga bud
vart skulle vi fly, om ej blodet hos Gud
hans nåd oupphörligt förnyar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar