Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.
Men det tillstånd, som inte gärna låter hjelpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.
Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa komma aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i Honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.
Men detta gäller endast den frågan, om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.
Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats, de fattat, att inte akta det ord, som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.
Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått emottaga många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.
Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Huru starkt och högljudt klagar icke Luther öfwer desamma:
"Sen", säger han, "huru man nu allestädes ställer sig så dåraktigt wid evangelium, att jag nästan icke wet, om jag mer skall predika eller ej. Jag hade längesedan wändt åter, om jag icke wisste, att det ock gått Christus sammaledes. Ty så snart man predikar, att det icke står i wårt lefwerne eller i wåra gerningar, utan i Guds gåfwa,så will ingen göra något godt, lefwa tuktigt eller wara lydig — utom det, att man ock säger, att wi förbjuda goda gerningar. När man åter predikar om ett tuktigt och stilla lefwerne, så will werlden straxt falla derpå och bygga deraf en stege upp till himmelen. Detta kan då Gud icke tåla. Ett skändligt lefwerne duger icke; och på ett ärbart lefwerne stöter jag mig äfwen. Ja, de som allenast se på ett ärbart och wackert lefwerne, dem wore det bättre, att de wore skökor och bofwar och låge i träcken. Och ändå will Gud icke, att wi skola föra ett ondt lefwerne. Huru skola wi då bete oss? Du måste se till, att du blir på medelvägen och wiker hwarken till wenstra eller högra sidan, utan för ett stilla, wackert och fromt lefwerne för werlden, men icke gör något wäsen deraf eller håller det för bättre, än om du sofwer eller wakar, liksom jag derom icke säger: derigenom will jag förtjena himmelen. Alltså skall allt ärbart och tuktigt lefwerne föras fritt, så att ingen säger: Jag will för den eller den gerningens skull warda salig. Jag wille gerna hafwa sådana lärjungar, som wäl förstodo hwad ett christligt lefwerne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop will antingen wara för gudlös, eller allt för helig. Wälan, eho som kan fatta det, han fatte det; wi kunna icke mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjelpa det in i hjertat."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar