Många talar och tänker och drömmer om helgelsen och Anden och vet inte vari Andens verk består; det är för dem bara en dröm och aning, ingen reell sak. Men Skriften säger bestämt vari det består. Paulus säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet" m. m.
Andens första frukt är kärleken; kärleken är också all helgelses och alla goda gärningars enda rätta källa. Nu bör således undersökas hur man får kärleken. Kan man någonsin genom föresats, allvar, bud, lagar, kamp och strid skaffa sej kärlek? Är det inte en allmän regel, att över kärleken kan ingen befalla? Det jag älskar, det älskar jag, även om Gud förbjuder det.
Hur ska jag då få kärleken till Gud? Kristus förklarar detta i Luk. 7. Han säger: Denna kärlek uppkommer endast genom Guds förlåtande av synderna och denna Guds barmhärtighets mottagande. Den som mycket blir förlåtet, han älskar mycket; den som mindre förlåtes, han älskar mindre. En man hade två gäldenärer; den ene var skyldig femhund penningar, den andre femtio. När de inte hade makt att betala tillgav han dem båda. Säg nu vem av dem som ska älska honom mer? Då fariseen Simon själv erkänt att den som fått mer eftergivet skulle älska mer, gör Jesus tillämpningen: Du, Simon, har så mycken fromhet, att du inte, såsom de andra fariseerna, försmädar mej, utan till och med bjuder mej till ditt bord. Men denna kvinna, den stora synderskan, hon badar mina fötter med kärlekstårar och torkar dem med sitt huvudhår och kan inte upphöra att kyssa mina fötter. Däremot har du inte ens kysst min mun och till mina fötters tvagning inte ens givit mej vatten. Fastän hon är en stor synderska och du ett stort helgon, har dock hon Anden, och du inte; hon har Andens frukter, och du lagens gärningar; hon är ett sant helgon, och du ett falskt. Kort sagt: den som fått mer förlåtet, älskar mer. Det är nu det enda sättet att tända kärlek i Adams barns hjärtan att jag förlåter dem allt vad de gjort; då älskar de mej.
Detta var anden av Jesu tal om kärlekens uppkomst. På samma sätt är det med de övriga Andens frukter. Aposteln nämnde vidare fröjd, frid. Kan man väl genom lagar, bud och tvång förmås till fröjd, göras glad, verkligt glad? Nej, glädjas i Gud, glädjas åt Frälsaren, det kan ingen människa tvinga sej till. En verklig frid i Gud, en inre hjärtats mildhet, med flera Andens frukter, kan ingen människa ta sej. Allt det som egentligen är Andens verk fås aldrig annorlunda, än att jag, som en syndare, medan jag ännu inte blivit helig, blir benådad och försmält av Frälsarens kärlek, av hans förlåtande, såsom synderskan därav blev försmält. Då först får jag kärlek och andra Andens frukter.
Men här tänker många: Visst tror jag på Kristus; vem skulle inte tro på Kristus! Nog tror man — hellre fattas det i levernet.
Se, dessa bevisar bara med detta tal att de inte vet vad tron på Kristus vill säga. De menar att de tror på Kristus, när de håller för sant allt det som står skrivet om Kristus, ja, håller också allt han gjort för oss vara väl uträttat och inte mer behöva tänkas på. De har däremot hela sin omsorg vänd på sej själva, och därmed har de tröst när allt går väl och vackert med levernet; men när de något svårare försyndat sej flyr de till sin ånger, bön och bättring, för att därigenom få nåd och frid med Gud. Detta är ju uppenbarligen att av hjärtat tro på sej själv, om också förståndet och bekännelsen är efter ordet.
Den som verkligen tror på Kristus, den har hela sin själs uppmärksamhet vänd på honom, sin omsorg och sin glädje fästad vid honom, ser på honom, har all sin tröst i honom; ty en rätt kristen har blivit till skam på sej själv och sitt eget arbete, har därför lärt hålla det för uselhet och träck, havande nu sitt allt i Kristus, verkligen sitt allt, både sin rättfärdighet och sin helgelse. En sådan bekänner då: Visst tycker också jag, att jag borde arbeta mer själv och inte tro så mycket, ja, jag fruktar stundom att jag tror för mycket, att jag borde åter under lagen för att bli allvarligare och därigenom frommare. Men när jag åter kommer ihåg min erfarenhet, så vittnar den om detsamma som Skriften säger; för så länge jag umgicks med lagens gärningar var jag i djupet av mitt hjärta kall för Gud, hade ingen inre lust och kärlek till honom och hans vägar; därtill förblev jag alltid en slav under vissa synder och gnagdes invärtes av en frätande oro. Däremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, genast fick jag en förunderlig lust och kraft till det goda, en varm ande, en kärlek och lust som gjort allting lätt, så att det som förr varit mej svårt nu gick liksom av sej självt. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne blir jag kall och svag; men när jag har frid i Kristus får jag en ny lust och kraft till det goda.
Sådan är en kristens erfarenhet. Och denna erfarenhet överensstämmer med Skriften. Den fromhet och anda, som inte uppkommit på samma väg som Skriften lär, är inte den sanna.
Du helga ljus, all sannings port,
lär oss på varje tid och ort
att känna Gud och den han sänt.
Gör Sonens höga namn bekänt.
Förklara Faderns välbehag
och falska läror från oss tag.
Det ord är fast, det ord är visst,
som lär oss tro på Jesus Krist.
Halleluja! Halleluja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar