onsdag 6 juni 2018

"Hedra din far och din mor - det är det första bud som åtföljs av ett löfte: för att det må gå dej väl och du må länge leva på jorden." (Ef. 6:2-3)

Att timlig välgång är förenad med det fjärde budets efterlevnad, kan väl till en del anses vara en naturlig följd av naturliga orsaker, lika visst som timlig olycka, oro och kval, ja, ofta en förtidig död är naturliga följder av olydnad emot detta bud. Där ingen vill lyda eller vara underdånig, utan var och en vill herrska och genomdriva sin vilja, där måste alltid uppstå trätor, strid, inbördes fiendskap och allt därmed följande ont.

Tänkom oss ett hus, där barn och tjänare reser sig upp emot föräldrar och husbondefolk och inte mer vill lyda; vilket elände ska inte där uppstå, strider och slagsmål, ja, hela husets ofrid och förstörelse. Likaså när i ett helt land upprorsandan reser sej emot överheten. Följden måste ju bli, att den ene far efter att röja den andre ur vägen. Där man tvärtom ödmjukt underordnar sej Herrens skickelse genom föräldrar och överhet, och var och en blott tänker på hur han kan göra sin plikt på den plats och i den ställning, vari Gud försatt honom, där måste också all välsignelse, trevnad och frid blomstra. Vi kan alltså även se några naturliga grunder för detta förhållande, att den jordiska sällheten beror av det fjärde budets efterlevnad.

Men mörkare än en hedning måste den människa vara, som inte ser något mer häri än blott naturliga förhållanden. Här lever dock en Gud ibland oss, som så noga känner och leder sina skapade varelsers väg, att inte en fågel faller till jorden honom förutan. Där denne Gud givit ett bud, varvid han fästat ett bestämt löfte, som alltid innebär sin motsvarande hotelse, där är inte mer bara naturliga följder. Nej, här är ett Guds beslut och en Guds dom, nämligen att den jordiska välsignelsen ska ges dem som väl hedrar fader och moder, och däremot en särskild förbannelse följer överträdaren av detta bud.

Och den som endast är något bevandrad i denna världen har sett besynnerliga exempel och bevis på detta, att det är något inte naturligt, något besynnerligt, någon hemlighetsfull regering i människornas öden. Om någons timliga välgång står i förhållande till hans medfödda anlag eller andra naturliga källor därtill, så ser man däri inget besynnerligt, fastän även däri är endast Guds styrelse; men då t. ex. ett mindre begåvat människobarn, som ingen naturlig förmåga ägde att bereda sej jordisk sällhet, blev endast genom någon besynnerlig välsignelse eller gudomlig skickelse särskilt lycklig här i livet, och däremot kraftfulla och begåvade naturer, med största förmögenheten att förvärva, antingen förföljs av beständiga olyckor och motgångar, eller också, utan att man kan se några sådana, allt deras goda smälter bort, så att man inte vet hur; då börjar var man se något besynnerligt däri och tala om Guds välsignelse eller förbannelse. Och hur ofta är det inte redan för människors ögon uppenbart, att grunden till både den förra och den senare händelsen var lagd i vardera personens förhållande till sina föräldrar: att där är en uppfyllelse av det fjärde budets löfte, av Guds dom, som fästat vårt jordiska goda vid vårt förhållande mot föräldrarna.

En upplyst lärare har yttrat: "Stilla och utan buller, men mäktigt och underbart framgår genom människornas öden ett obegripligt något. Ofta synes det försvinna; men plötsligt lyser det åter upp. Det är inte mänskligt, det är något övernaturligt — det är föräldrarnas välsignelse." Ja, hur ofta har man inte sett rentav en bokstavlig uppfyllelse av dessa Skriftens ord: "Ett öga, som bespottar fadern och försmår att lyda modern, måste korparna vid bäcken hugga ut, och de unga örnarna fräta upp", nämligen då en uppstudsig och elak son antingen kommit under krigslagarnas tukt såsom soldat och slutat sitt liv på ett slagfält eller också för sin fortsatta och utvecklade ondska slutat det på avrättsplatsen! Ty det går ofta, såsom Luther säger: "Det barn, som icke vill höra den hulda rösten av föräldrar och lärare, det skall höra bödeln, vilken talar så skarpt, att huvudet skiljer sej från kroppen." Den som inte vill ta vid förstånd, utan i fräckt lättsinne föraktar hulda föräldrars, lärares eller andra av livet erfarna människors råd, dem skall en allsmäktig Gud väl förmå att styra, fastän då på ett något svårare sätt.

Gud vill ha övermakten över människorna. Men nu har han satt föräldrar, husbönder, överhet och lärare, såsom sina målsmän, över oss. Vill vi då inte höra honom genom dessa, så ska den hårda nöden lära oss det. Det må behaga dej eller inte, men han ska väl uppfylla sitt ord. Bevisar du hörsamhet och vördnad mot dem som han har satt över dej, så ska han rikligen belöna dej med allt gott; men vill du inte höra honom i detta, så ska han alltid någonstans finna dej och skicka över dej olyckor, död och förbannelse. "Eftersom man så alldeles föraktar Guds ord och bud, som hade en gäck talat det", säger Luther, "så låt också se, om du är den man, som kan umbära Guds huldhet. Det vore dej dock bättre att ha en nådig Gud med frid och välsignelse, än ha hans onåd och förbannelse."

Glöm ej att hedra mor och far
den tid du ännu har dem kvar,
för att du länge leva må
och för att det dej väl ska gå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar