tisdag 17 maj 2022

"Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Alla Kristi stridsmän är kallade att också delta i sin Herres stora hjärteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbrett på jorden. Herren Kristus säger: "Den som inte är med mej är emot mej, och den inte församlar med mej förskingrar;" och Petrus skriver, inte till präster, utan till kristna i gemen: "Ni ska kungöra hans dygd, som har kallat er från mörkret till sitt underliga ljus."

Men blir du nitisk och trogen i att vittna om din Frälsare, utsätter du dej därmed för många obehag och besvärligheter, ja, du får hela djävulens rike emot dej — invärtes mycket fler och svårare glödande skott och utvärtes hans trogna tjänarinnas, världens, fiendskap och bitterhet, vilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dej.  Förstå då hur nödvändigt detta stycke är som heter: "Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium."

Märk: "fötterna skodda!" Liksom det är nödvändigt för krigaren att vara klädd om sina fötter, då han ska ila fram genom en obanad mark, full med vassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste också vi vara väl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopar sej i vår väg, om vi vill verkligt och troget nitälska för Kristi evangelium. Vi har då att tränga oss fram liksom genom en tjock törneskog, där många vassa saker och giftiga djur ska såra, riva, sticka oss, om vi inte är väl rustade.

Och vad ska då vara vår fotbetäckning? Varmed ska vi vara skodda? Aposteln säger: med beredvillighet eller redobogenhet till fridens evangelium.

Denna redobogenhet består först i en inre villighet, hjärtlig lust och kärlek, som just kommer av fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Övade kristna känner den av sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder är alldeles utan kraft att bringa oss till en levande evangelii bekännelse, om vi inte just av samma evangelium själva blivit varma, upplivade och villiga i anden.

Är hjärtat ännu kallt och dött, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller också gör man många föresatser, men det blir ändå ingenting av — såvida inte någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjärta genom nåden är uppvärmt och saligt, då Herren talat med mej och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin vänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag inte kan tiga, utan det går mej, alldeles såsom David säger: "Jag tror, därför talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjärta, då löper jag dina budords stig."

Men då ordet beredvillighet antyder att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör att man icke är så ömtålig för det vassa man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskilt till vår andliga  fotbetäckning, att vi rustar oss till ett ihärdigt tålamod, att vi allvarligt förlikar oss med den tanken att vi ska lida och vilja lida med Kristus.

Såsom Petrus säger: "Medan nu Kristus har lidit i köttet för oss, så ska ni också väpna er med det samma sinnet" att vilja lida för hans skull. För om vi inte är väpnade med det sinnet går det oss såsom vi ofta ser, att själar med stor lust och frimodighet börjar den andliga striden, men då denna blir något mer allvarsam, så att det gäller att verkligen lida något, då gör de hastigt en krökning åt sidan, då förändrar de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duger inte i denna strid.

Ty den som vill vara en verklig kristen, den som vill tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allvar bekymra sej om hans sak och evangelium, han måste såsom Luther säger "vänta sej allt möjligt motstånd, våld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han också gör alla gott". Därför måste vi vara så skickade, att vi kan lida de onda och fördra de mest oförtjänta bittra ting och på så sätt genom tålamod bryta oss igenom.

Men att vara så skickad, därtill fordras att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner honom såsom din försonade, hulde Fader; och för det andra att du djupt hos dej inpräglar den dyra sanningen, att han då ska i allting sörja för dej och på det huldaste vaka över allt som händer dej, så att inte ett hår kan falla av ditt huvud hans trofasta vilja förutan.

Många säger väl efter detta med munnen, men få är de som på allvar tror det. Vi borde dessutom inte så alldeles förakta de gamla kända orden av vår Herre: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er. Gläds och fröjda er; ty er lön är stor i himmelen; ty de har på samma sätt förföljt profeterna som varit före er". Ska då även vi, ovärdiga, få vara med om denna profeternas ära? Gud, hjälp oss att vakna!

Jag är svag och obeprövad,
men har valt att följa dej.
Låt mej, av din Ande övad,
gå den väg du visar mej.
Låt en glad och villig lydnad
bli min andes rätta prydnad.
Du som gav dej helt för mej,
hjälp mej leva helt för dej.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar