Låt oss här något ge akt på den djupa hemliga grund, på vilken Kristus kunde kalla sina lärjungar för rena, desamma skröpliga lärjungar, vilkas historia är så beströdd av brister och fel, ja, av rätt svåra synder.
Märk, samma afton som Han både förutsade och erfor deras fall och synder, kunde Han två gånger kalla dem rena, då hans ord var, den ena gången: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er" — hans talande hade verkat den tro, som omfattar Kristus med hans renhet, hans förtjänst; den andra gången: "Den som är tvagen (genom tron i Lammets blod), han är alldeles ren; och ni är rena, dock inte alla; ty Han visste, vem den var, som skulle förråda Honom; därför sa Han: Ni är inte rena alla" — en anmärkning som bevisar, att Kristus talade om en andlig renhet; ty både till den kroppsliga och den levitiska (kyrkliga) var Judas lika ren som de andra lärjungarna. Men Kristus talar här om den fördolda, den tillräknade, den genom tron iklädda renheten och säger: "Ni är alldeles rena" — och det samma afton då de så illa försyndade sej. Och så talade Han, som "har ögon såsom eldslågor", och som sist skall döma på den yttersta dagen. Hade Han sett på den fromhet, som bodde hos lärjungarna, inte hade Han sagt: Ni är alldeles rena. Nej, det var tvagningen och hans tal, som hade gjort dem rena; nämligen inte inför deras egna ögon, eller något mänskligt öga, utan inför Honom allena, som kan rätt se och värdera Kristi rättfärdighet. O, vilket kraftigt bevis på den rättfärdighet, som är evig och alla stunder lika!
Men Gud är ju evinnerligen oförsonlig mot all synd, och Han älskar rättfärdighet; hur kan Han då hålla mej lika rättfärdig och täck den stund jag råkar fela och synda, som den stund jag gör hans vilja?
Svar: Gud har sannerligen en helig och evig vrede mot all synd, men — ska vi då aldrig erkänna och prisa försoningens underliga råd! All denna vrede vände Han ju på ende Sonen och utgöt den över Honom; all syndens skuld och straff lade Han på Honom. "Herren kastade allas våra synder på Honom; Han (Sonen) är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom."
Vore jag icke klädd i hans rättfärdighet, så vore den minsta synd tillräcklig att fördöma mej, men det är med blicken på Kristi rättfärdighet aposteln säger, att det är ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Och när Gud på sina barn, med vilka Han är mest nogräknad, hemsöker synden, sker det inte av vrede eller till utkrävande av någon syndens skuld utan av kärlek — till att försvaga och döda syndens rot och begärelser. Därför sa Han om sin Sons barn. "Men om de syndar mot min lag och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom."
Härom säger också Luther i sin förklaring över den femtiförsta psalmen, att synden måste betraktas på tveggehanda sätt: först såsom förlåten för Kristi rättfärdighets skull, med vilken vi är beklädda genom tron, och för vars skull de kvarblivna synderna inte tillräknas oss; för det andra såsom likväl i oss inneboende och utgörande föremålet för den dagliga reningen, varigenom den Helige Ande försvagar och dödar synden uti oss. "Ty", säger han, "såsom ock Augustinus talar därom, kvarblir fördärvet eller sjukdomen (d. ä. synden), som är oss medfödd, i de heliga, rör sej i vårt kött och är ännu inte helt och hållet dödad och undanröjd, men den är förlåten och räknas inte de trogna till fördömelse. Ty emedan Guds nåd och barmhärtighet regerar över oss, kan inte synden fördöma oss eller göra Gud vred. Likväl blir ändå, även hos dem som är fromma, heliga och rättfärdiga, av synden ännu något kvar, såsom lusta, ond begärelse och andra laster. Och det är om dessas utrensande David även här beder. Därför är det sant, både att en kristen inte är en syndare och att alla kristna är syndare."
Men att rätteligen fatta och omfatta denna höga, himmelska och allratröstligaste hemlighet — nämligen den, att nåden och rättfärdigheten så alldeles intet är av gärningarna, att vi är alla stunder i Kristus lika rättfärdiga och benådade, ja, att "rövaren på korset är i Kristus lika så helig som Petrus, och att ingenting beror därpå, att Petrus och Paulus har gjort större gärningar än rövaren, du och jag" (Luther) — att rätteligen fatta och omfatta denna evangelii hemlighet är en ganska svår konst, ja, därest inte Gud själv skänker oss Andens ljus och öppnar våra ögon och sinnen, så är det alldeles omöjligt; ty vi är alla av naturen "galna och senhjärtade till att tro allt det, som profeterna har sagt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar