"Dela edert till de heligas nödtorft" (Rom. 12:13)

Denna förmaning innebär att de kristna bör betrakta sina fattiga trossyskons nödtorft eller behov såsom sina egna, vara lika måna om att hjälpa syskonen som sej själva. Vi bör ha en så sann och hjärtlig kärlek, att det går till efter ordet: "När en lem lider, så lider alla lemmarna med" — ja, efter det stora kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Och när aposteln särskilt nämner de heliga, lär vi även här, såsom i Gal. 6: 10, att fastän vi enligt den allmänna kärlekslagen ska "göra gott emot var man", vi ändå ska göra "allramest emot dem som är våra syskon i tron". Väl visar oss detta ställe om de "heligas nödtorft", att den egendomsgemenskap, som från början infördes i den första församlingen, redan hade upphört, utan tvivel för dess missbruk av lättjefulla personer, som tidigt kom in i församlingen. Och väl lär vi därav, att vi bör ge med urskiljning, inte till understöd för lättjan och lasten, utan endast för "nödtorft" eller verkligt behov. Men se, detta bör vi då också desto mer villigt göra, nämligen "delta i de heligas nödtorft", d. ä. med huld, broderlig kärlek understödja dem som är i verkligt behov och inte missbrukar understödet till lättja och överflöd.

Men vilka är nu "de heliga", dessa "fattiga heliga", såsom aposteln i kap. 15: 26 kallar dem? O, att vi en gång lärde rätt förstå det ordet "helig"! Vi ska överallt i apostlarnas brev finna, att med det höga namnet heliga betecknas alla troende kristna. Det är inte några särskilt framstående kristna, såsom apostlarna eller profeterna, som kallas "heliga", utan alla som i den nya födelsen är av Anden uttagna från världen och åt Gud avskilda, såsom ordets första betydelse är.

Och dessa pånyttfödda själar är i tvåfaldigt avseende verkligt heliga inför Gud. Först har de Kristi fullkomliga helighet sej tillräknad, och för det andra Andens helgelse i sej påbörjad; vilka bägge förhållanden aposteln så uttrycker, att de är "helgade genom Herrens Jesu namn och genom vår Guds Ande". Vi är då Guds heliga, fastän inte i oss själva syndfria; såsom vi väl ser, då David först omtalar sitt svåra syndaelände och sedan tillägger: "För detta ska alla heliga be dej i rätt tid". Det är då endast i Kristus vi är rätt heliga; varom Luther över vår text så starkt och tänkvärt yttrar: "Paulus talar här om de heliga på jorden, d. ä. de kristna, och kallar dem helgon, Guds nåd till ära, genom vilken de utan alla gärningar är heliga i tron. Ty det vore en stor skam och Guds försmädelse, om en kristen ville neka, att han är helig. Därmed bekände han, att också Kristi blod, Guds ord, Ande och nåd, ja, Gud själv inte vore heliga, vilket likväl Gud använt på honom, att han skulle vara sådan."

Dessa är nu de heliga. Och i dessas nödtorft bör vi så hjärtligt delta, som vore det vår egen, och alltså försöka avhjälpa eller lindra nöden. Gör vi inte det, utan behålla allt vad vi äger blott för oss själva, så kan vi sannerligen inte leva i Guds kärlek. Det är helt annat, att vi av svaghet kan förgå oss eller annars vara eller göra vad vi inte ville; men att ingen kärlek ha eller bevisa, det vittnar om något ännu betänkligare, nämligen att vi inte lever av Guds kärlek. Såsom Johannes uttryckligen säger: "Den som har denna världens gods och ser sin broder vara nödställd, men sluter sitt hjärta till för honom, hur blir Guds kärlek i honom?"

"Härbärgera gärna." Denna förmaning förekommer ofta (se Hebr. 13; 1 Petr.4), och det därför att de första kristna under förföljelsen ofta blev fördrivna från sina hem och vandrade ut till främmande orter, varjämte man på den tiden inte hade många offentliga härbärgen för resande. Sådana förjagade kristna borde nu trosbröderna med glad och villig kärlek härbärgera, ja, eftertrakta att få göra det. —

Men nu: om också åtskilliga tidsförhållanden förändras, kvarstår alltid den stora kärlekslagen, att vi ska i alla möjliga fall tjäna vår nästa, och att kärleken inte bara bevisas med vackra ord, utan med verk och gärning, även med något besvär och uppoffring. Att härbärgera kan även nu ofta bli vår kallelse. Om det då också stundom medför något besvär, men dock inte är oss omöjligt, bör vi alltid med glatt hjärta och ansikte även häri tjäna den behövande brodern. Petrus anmärker även, att det bör ske "utan allt knorr". Sådant önskar vi också själva se, då vi behöver vår nästas tjänst; och huvudbudet med avseende på nästan är detta: "Vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni också göra dem."

Låt mej gå och tjäna
mina syskon här,
glädja sorgsna hjärtan
som i mörker är.