Vill vi veta vad som gör oss till kristna, gör oss för Gud rättfärdiga och till hans rikes medlemmar, då säger här aposteln, att detta inte är mat och dryck, eller något som vi kan göra, utan endast det stora som Gud gjort för oss, endast "Guds rättfärdighet", med tron anammad. "Den som har Sonen, han har livet." Detta är den rättfärdighet, vari Guds rike egentligen består.
Därför har också Luther kraftfullt och skönt förklarat texten så här: "Guds rike, varigenom Kristus regerar över alla troende och såsom en trofast konung beskärmar, straffar, besoldar, leder och regerar dem, och de även däremot förtröstar på honom och villigt tar emot hans faderliga tuktan och straff och följer honom i lydnad, är inte världsligt eller timligt, utan andligt. Det består inte i mat och dryck eller i något yttre ting, utan endast i rättfärdighet, i tröstande och tillfredsställande av människornas hjärtan och samveten. Därför är det inget annat än förlåtande och borttagande av synden, genom vilken samvetet blir befläckat, bedrövat och förorenat. Ty liksom ett världsligt rike består däri, att folket måtte kunna leva i ro och fredligt nära sej med varandra, så ger Guds rike sådana ting andligen, det förstör syndens rike och är inget annat än ett beständigt utplånande och förlåtande av synder. Däri visar Gud sin herrlighet och nåd i detta livet, att han från människorna tar bort och förlåter synder. Detta är ett nådens rike här på jorden. Men när synden med sitt hovsällskap, djävulen, döden och helvetet, inte mer kan anfäkta människorna, då blir det ett herrlighetens rike och fullkomlig salighet."Men när vi alltså blivit befriade från synden och beklädda med Kristi rättfärdighet, då följer visst också därav ännu en rättfärdighet, som vi kallar "levernets rättfärdighet", som består däri att vi genom tron och Anden fått nya hjärtan, så att vi nu i kärlek och villig lydnad ställer hela vårt leverne efter Guds ord, hur ofullkomligt det än lyckas oss. Men vi begynner och far därefter, att också vi måtte så älska och tjäna vår nästa, som Kristus har älskat och tjänat oss. Vi vill nu inte bara göra vår nästa all rätt, utan också allt gott, och blir så alla människors tjänare, även de svagas och oförståndigas, bara för att vara alla till tjänst och nytta.
Och när vi så regeras av kärleken och ser endast på vår nästas nytta, då sker det, som Luther åter säger, att "en kristens gärningar har inget namn", d. ä. han gör inte några vissa gärningar, så att man kunde nämna dem, utan han gör allt möjligt, som är för människor nyttigt; han är inte mera bunden av vissa regler, utan endast av den, att älska och göra, vad kärleken för varje fall bjuder.
Det andra, som aposteln nämner, heter frid. Denna frid består egentligen i det goda förhållandet till Gud, att vi nu icke mer är under hans vrede, utan i hans fulla vänskap och nåd, är hans barn och vänner. Men med detta förlikta tillstånd följer också genom samma tro ett saligt medvetande därom, så att vi även har en hjärtats och samvetets frid, som kallas en barnaskapets ande, i vilken vi ropar: "Abba, käre Fader." De genom syndafallet förlorade barnen är åter i Guds vänskap, kan åter tala med honom förtroligt, såsom barn med sin fader. Sådant kan ju i sanning kallas "Guds rike", ja, "himmelriket på jorden".
Det tredje stycket, han därtill räknar, är fröjd i den Helige Ande. En kristen har inte bara frid, utan också fröjd i den Helige Ande, ja, stundom en "outsäglig glädje i all vår bedrövelse". Denna glädje "i den Helige Ande" är visserligen också en naturlig följd av den levande tron på evangelium, vilket ju bådar oss en "stor glädje", såsom ängeln sade vid Jesu födelse; men på samma gång är den även, likasom tron själv, en direkt gåva av Gud och ett sådant Guds verk som ingen känner utom den som erfar det.
På denna fröjd över evangelii nåd har vi många exempel i Skriften, såsom de tretusen på pingstdagen, den etiopiske hovmannen, fångvaktaren i Filippi m. fl. Den själ, som ifrån vredens tillstånd kommit i förlikning med Gud och nu i Andens ljus ser, i vilket himmelrike av nåd och salighet hon då inträtt, måste ju innerligen glädjas och fröjdas, om hon är vid klar besinning.
Denna fröjd ges också ofta i rikaste mått genast vid den första trosvissheten och i de ljuvliga bröllopsdagarna, då Brudgummen är nära eller förnimbar, då ännu inte hans fördöljande och andra prövningar blivit för svåra. Dock ges fröjden mycket olika, efter Herrens särskilda uppfostran med olika själar, och vanligen så att den som har mindre bedrövelser också har mindre av den övernaturliga glädjen, då däremot efter en större bedrövelse vanligen ges en större fröjd — såsom de heligas historia och erfarenheten lär oss.
Guds menighet, sjung till vår Skapares lov
- änglar sjunger med -
han gav oss till frälsning sin enfödde Son.
Vi spelar och sjunger för Herren!
Slå harpan, du fromme psalmist på vår jord
- strängen är av guld -
för Jesus, vår Konung, Guds levande Ord.
Vi spelar och sjunger för Herren!
Då hör vi de glödande tungornas röst
- Anden själv är här! -
som ger oss sin eviga glädje och tröst.
Vi spelar och sjunger för Herren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar