Här har vi ett av de kraftigaste kärnspråken i Skriften, som just är ägnat att reda tankarna i den viktiga frågan vad nåd vill säga.
Detta är också mycket behövligt. Tusentals människor bekänner och sjunger i all sin tid, att det bara är av nåd genom Kristus vi blir saliga, och ligger dock med hela sin själ i eget arbete att förtjäna eller bli värdiga Guds nåd.Är de då ännu i det mörkret att de tycka sej ha något gott hos sej själva, så hoppas de också allt gott av Gud — och säger dock: "Av hans nåd." Så blandar de samman nåd och förtjänst.
Är de åter nog vakna att se sin beständiga synd och ondska, så har de också aldrig rätt frid i själen, utan går alltid i ett kvalfullt mörker, halvfördömda och ovissa om Guds nåd, eftersom de inte kan finna sej vara och göra allt vad Gud äskar; och ändå bekänner de att vi ska frälsas bara av nåd, inte av gärningarna. Så blandar de samman nåd och förtjänst och besinnar inte hur dessa strider rakt emot varandra.
Denna sammanblandning är mycket skadlig, kvävande för all andlig kraft; ty då man därigenom aldrig kan få en full frid och visshet om Guds nåd och vänskap, så kan man inte heller få den kärlek, lust och kraft till det goda, som följer endast på en full tröst och frid med Gud. Vi bör därför väl betrakta detta språk och söka att få en rätt syn på nåden.
Hör då, vad aposteln säger: "Är det av nåd, så är det inte av gärningar" — är det av nåd bara genom Kristus, vi är för Gud rättfärdiga och täcka, så är det inte till någon del genom vår egen väldighet, fromhet, lydnad, kärlek, ånger, bön, utan helt och hållet av nåd, ja, så helt av nåd, att alla dina brister inte det ringaste förminska Guds kärlek, så sant det är av nåd, av ren nåd. Ty då är det inte av våra gärningar, varken inre eller yttre; annars vore nåd inte nåd, annars vore nåden inte vad den är, en helt oförtjänt skänk och gåva; nej, då bleve själva begreppet av nåd upphävt. När i Guds ord talas om nåd, så menas där en verklig och ren nåd, inte en blandning av nåd och belöning, utan en nåd som utesluter all vår förtjänst.
Är det åter av gärningar, av någon förtjänst eller värdighet, som vi av Gud upptas och rättfärdigas, då är det nu inte nåd, då ska man inte mer säga, att Gud gör oss saliga av nåd; annars vore gärning inte gärning, d. v. s. nåd och förtjänst är så emot varandra, att om det är av gärning eller förtjänst, vi upptas hos Gud, bör vi också erkänna förtjänstens värde och inte förneka denna genom talet om nåd. Ty det är en dålig förtjänst, om till dess belöning fordras någon nåd.
Så skarpt har aposteln här talat. Han vill säga: Ettdera måste det vara, antingen nåd, och då är det inte förtjänst, nej, allsingen förtjänst; eller också är det förtjänst, och då är det inte nåd, nej, allsingen nåd. Att någon är mild emot den, som förtjänar, som är värd kärlek, det är ingen nåd. Det är ingen riktig nåd, om den inte är riktigt oförtjänt. Detta är det aposteln vill säga.
Här återstår nu endast den frågan, om det då verkligen är av nåd, Gud vill göra människan salig. Vad har Herren Gud i himmelen beslutat och i sitt ord uppenbarat om detta? Är det bara av nåd, Gud vill göra människan salig, eller är det på någon hennes egen förtjänst? På denna fråga beror all min frid i tiden och min tröst i dödsstunden. Och i denna högviktiga fråga vill jag nödvändigt veta, vad Herren Gud själv säger.
Ja, vad säger Herren Gud om detta med alla sina uppenbarelser om Sonens utgivande? Låt oss betrakta detta.
Det allrastarkaste beviset, att Gud vill göra människan salig endast av nåd, så att all vår förtjänst är utelyckt, ligger förvisso i den stora gärningen, att Han utgav sin ende Son till att för oss vara under lagen och bli ett offer för våra synder. Själva den gärningen, och allt vad Gud förkunnat om den, lägger den djupaste grunden i hjärtat för tron på en alldeles oförskylld nåd.
Tänk, då Gud ifrån världens begynnelse förkunnat, att Han ville ge ut sin egen Son till vår Frälsare; då Han redan på syndafallets dag talade om kvinnans säd, som skulle trampa sönder ormens huvud, och sedan genom en lång förberedande världsålder med otaliga förebildande offer och förnyade löften beständigt underhöll sitt folks väntan på den utlovade Frälsaren; och då denne omsider kom, bebådad av änglar och bevittnad av tecken och under och den Helige Andes utskiftelse — då "Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning", och vi såg Honom såsom en lydande tjänare, ställd "under lagen för att förlossa dem, som var under lagen"; och vi hörde Honom förklara, att Han var "kommen att ge sitt liv till en återlösning", och vi såg Honom, själv helig och oskyldig, för våra synder lida marter och död: visst säger oss detta, att Han ville frälsa människan av idel nåd!
När Herren Gud givit oss sin enfödde Son till en återlösning, till ett blodigt offer för våra synder, då kan var och en räkna ut ifall Han ändå vill se efter någon vår egen värdighet och förtjänst. "Om rättfärdigheten kommer av lagen (av någon vår förtjänst), då är Kristus fåfängt död", säger aposteln.
Av nåd är jag salig, av nåd är jag frälst
och nåden den passar för mej.
Den erbjuds idag åt precis vem som helst,
den passar ju också för dej.
Ty nåden är given åt alla som nåd,
har du tagit till dej din del?
För blodröda synder vet Frälsaren råd,
så kom då, och allt ska bli väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar