måndag 1 mars 2021

"Föraktar du Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom, inte förstående, att Guds mildhet lockar dej till bättring?" (Rom. 2:4)

Här är nu ett språk, som borde väcka alla människor till besinning. Vem kan säga allt som ligger i dessa ord: Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom! En hel värld av Guds välgärningar och nådebevis, en gång i evighetens ljus förklarade — vilken förskräcklig bergstyngd på den själ, som ändå aldrig lät beveka sej till bättring!


Godhet är det välgörenhetssinne, varigenom någon vill beständigt tjäna människor, även okända och ovärdiga. Ett föremål för godhet kan vara mycket ovärdigt att vara ett föremål för kärlek; ty godheten vill endast göra gott, utan avseende på föremålets värdighet eller ovärdighet. Guds godhet är den egenskap, varigenom han "låter sin sol gå upp över onda och fromma och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga". Guds godhet är den outtömliga springkällan, varifrån alla hans välgärningar emot oss ständigt flyter.

Tålamod består däri, att man även fördrar otacksamhet och annat ont och inte genast vredgas.

Långmodighet åter betecknar ett länge övat tålamod. Guds långmodighet betecknar, att han är mycket sen i att besluta sej för att vredgas och straffa; och den bevisades mot judarna däri, att han genom många mansåldrar övade tålamod med dem. Då hans tålamod emot dem bevisade sej däri, att han dagligen och stundligen fördrog deras otacksamhet och synder; så har långmodigheten avseende på, att han i en lång tid, ja, årtusenden igenom, ännu fördrog dem, och att folkets så länge fortsatta synder inte kunde uttömma detta hans tålamod; varom Herren själv säger: "Jag uträcker mina händer hela dagen till ett ohörsamt folk".

Men aposteln säger, att Gud inte allenast har eller utövar godhet, tålamod och långmodighet, utan att han också är rik på dessa egenskaper. Han säger: "Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom." Detta utmärker storheten, utsträckningen och överflödet av den godhet, tålmodighet och långmodighet som Gud i sitt hjärta hyser; en rikedom han också väl bevisar, då han, den allsmäktige, som inte behöver oss skapade varelser, utan är oändligt upphöjd över oss, likväl i så lång tid strävar och arbetar med oss, orättfärdiga, otacksamma och hårdnackade människor, endast för att få göra oss gott.

Ja, Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom är så stor, att människoförståndet inte är mäktigt att fatta den; vilket bäst bevisas med att man ofta är böjd att rentav tvivla på, om det finns en Gud som hatar synden, när han så länge låter människors ondska vara ostraffad. Sådana tvivel komma endast av, att man inte är mäktig att fatta storheten av Guds tålamod och långmodighet.

Man borde dock besinna, att så stor och rik Gud bevisat sej i sin skapelse, sin allmakt och vishet, så stor och rik är han ock i sin nåd och barmhärtighet. Se upp till himmelen; kan du räkna stjärnorna, dessa stora världsklot? Kan du mäta upp havets vatten, eller räkna dropparna i en stor flod? Men så stor Gud är i sina skapade verk, så stor och rik är han också i sin godhet, tålmodighet och långmodighet. Detta är orsaken, varför han inte ännu i sin straffande rättfärdighet tillintetgjort en värld, som är full med synd och otacksamhet.

Vad ska vi då göra, när Gud är så stor i sin nåd och barmhärtighet? Ska vi därför desto dristigare trotsa honom och desto mer synda emot honom? Må Herren Gud nådigt bevara oss! Aposteln frågar: "Föraktar du hans godhets, tålamods och långmodighets rikedom, inte förstående, att Guds godhet lockar dej till bättring?"

Föraktar du? Detta sker, när du lönar hans godhet med en fortsatt syndalevnad — när du så tanklöst förgäter allt det goda du av Gud tar emot, att det inte får hejda dej i loppet och bringa dej till bättring. Och nu: vore Guds godhet och mildhet måttliga, kunde det också vara en måttligare fara med att på det sättet förakta honom; men att förakta ett mycket milt och nådigt väsende, det tar visst något mycket gruvligt slut.

Men vad är då Guds egentliga mening och allvarliga vilja, då han bevisar oss stor mildhet? Aposteln säger: "Att locka dej till bättring." Det är din bättring, Gud åsyftar med sin godhet och långmodighet — bättring, sinnesändring, att du ångrar att du så mycket syndat mot en så nådig Gud, ångrar att du så länge föraktat honom, så att du återvänder från dina synder och villostigar, söker nåd och förlikning med honom och hädanefter blir hans egen för alla dina livsdagar. Detta är bättring. När detta inte sker, vad gör du då? Aposteln säger: Du föraktar Gud och hans stora godhet, och du förstår inte — ditt sinne är så förökat, tjusat och förvänt, att du inte kan besinna eller veta att Guds mildhet lockar dej till bättring.

Men om du nu förhärdar 
ditt hjärta år från år,
fortsätter med att vandra
den väg du gått och går:
det du dej menar äga
kan mistas även det,
och du kan gå förlorad
trots allt du hört och vet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar