lördag 28 mars 2020

"Jag känner mina får, och mina får känner mej." (Joh. 10:14)

Man ska inte snart kunna tro vilken stor hemlighet som ligger i dessa ord. De säger oss att det är någon synnerlig bekantskap emellan Herren och fåren, varpå allt ska bero. Vad månne det betyder?

Något börjar man ana, när man hör samme Herre i den stora avgörande stunden, då han går till sitt försoningsarbete, högtidligt förklara: Detta är evinnerligt liv att de känner dej, allena sann Gud, och den du har sänt, Jesus Kristus.

Hör, vad Herren Kristus förklarar vara evinnerligt liv! Endast att känna Gud och Frälsaren. Och åter, då han talar om det finaste självbedrägeriet i andliga ting, bedrägeriet av egen fromhet, kraft och andlighet, varigenom många på den yttersta dagen ska kunna säga: "Har vi inte profeterat i ditt namn och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?"— då säger han sej skola bortvisa dem just med de orden: Jag kände er aldrig.

Alldeles samma ord förekommer i den eviga bortvisningens dom till de jungfrur som var i bröllopet, bar sina lampor, gick ut emot Brudgummen, men endast saknade olja — Herren ska endast göra denna anmärkning: "Sannerligen, sannerligen säger jag er: Jag känner er inte." Tänk, vilket besynnerligt ord det ordet "känna" här måste vara!

Och alldeles samma domsord brukar han, då han förklarar varför de som försökte gå in genom den trånga porten likväl inte kunde, och vilka skulle betyga: "Vi har ätit och druckit med dej, och du har lärt på våra gator" — samma domsord ljuder emot dessa: "Jag vet inte av er, vadan ni är."

O, ska inte var och en som läser detta och ser hur Herren Kristus, den avgörande domaren, så besynnerligt nitälskat om att framhålla detta — ska inte var och en märka, att här ligger någon övermåttan viktig hemlighet? För de trogna var detta inget oförmodat och besynnerligt, tvärtom, det är för dem just en glädjande bekräftelse, att de rätteligen har fattat honom.

Men för dem som undrar över att inte Herren i stället säger: Ni har syndat mot min lag, eller: Ni har inte varit nog allvarliga i er bättring och helgelse; ja, för dem, som undrar över att inte Herren la fram en väl utstakad nådens ordning och sade: Emot denna har ni felat; för dem, som velat ha det så, men till sin förundran hör honom blott säga ett och detsamma: Jag kände eder inte; ja, till och med måste se, att i den stora ytterstadomstexten i Matt. 25, där så många gärningar anförs, likväl hela vikten läggs därpå: Ni har gjort det mot mej, det är för min skull ni har gjort mina minsta det och det, att således Kristus och någon innerlig bekantskap med honom varit källan, varur dessa gärningar flutit, att Kristus, Kristus, och inte deras egen helighet varit föremålet för deras öga och deras helgelsenit — se, de som märker att Kristus haft en besynnerlig omsorg att påpeka detta förhållande, skulle inte de en gång, för Herrens Kristi skull och sina odödliga själars eviga väl, stanna och låta säga sej av den Herren, som har de nycklar i sin hand, att då Han igenlåter, ingen människa upplåter! Skulle inte vi stanna för hans ord och allvarligt behjärta dem!

Många allvarliga och fromma människor har, efter flera årtiondens heliga nit om Gud och hans rike, äntligen vaknat över detta förhållande och blivit ryckta som bränder ur elden genom att få se Guds rikes hemlighet — få se en stor och helig person blodig, med genomborrade händer och fötter, och sedan fått endast i honom och hans död allt sitt liv, sin fröjd och sin visa, så att de sedan hållit sin högsta helighet däremot för bara träck och uselhet. Så blir man till sinnes, då man lär rätt känna Jesus. Och bara de, hos vilka Kristi kännedom är sådan, till arten om inte till graden, de är hans får.

 "Vill du då en gång för alla veta och kunna tydligt utmärka, vad en kristen är", säger Luther, "eller vadan en människa kallas kristen, så måste du inte se efter Mose lag, eller de största helgons leverne och helighet, utan allenast se uppå dessa Kristi ord: Mina får känner mej. Så att du säger: En kristen är inte den, som bara för ett strängt och hårt leverne, såsom de allvarligaste munkar och eremiter; ty sådant kunna också judar och turkar komma ut med, bland vilka somliga lever mycket strängare. Med ett ord, allt vad i och av oss kan ske, det gör ingen till kristen. Vad då? Det allena, att man känner denne man, tycker om honom, håller honom för det han vill vara hållen, nämligen att han är den gode Herden, som givit sitt liv för fåren och känner dem. En sådan kännedom heter och är intet annat än tron, som kommer av evangelii predikan."

Var jag går, i skogar, berg och dalar,
följer mej en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mej talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god, väl var han döder,
men han lever i all evighet!
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar