söndag 29 mars 2020

"Vår umgängelse är i himmelen, varifrån vi också väntar Frälsaren, Herren Jesus Kristus." (Fil. 3:20)

I det andra brevet till korintierna säger Paulus: "Vi blir  allestädes trängda, men vi ängslas inte; vi blir undertryckta, men vi förgås inte; såsom de som dör, och se, vi lever; såsom näpsta och dock inte dräpta; såsom bedrövade och dock alltid glada."

Hör vilka gåtor! Är inte detta ett besynnerligt och hemlighetsfullt väsende, som så uttalar sej! Ett sådant underligt väsende är en kristen: undertryckt och dock triumferande — bedrövad och dock glad — fattig och dock mycket rik — syndig och dock fullkomligt rättfärdig — eländig och dock herrlig, vandringsman på jorden, men med en himmelsk umgängelse!

Världen har också en glädje och förnöjelse, men bara så länge "blomstret på gräset" inte vissnar, bara så länge den jordiska välgången varar. Då den är slut, är det också slut med glädjen. Men för Paulus går solen upp först på aftonen, och när det mörknar härnere, då lyfter han sej till paradisets ljus däruppe. Han har ett dubbelt liv: han är en vandringsman på jorden, men hans umgängelse är i himmelen. Han tillhör en högre tingens ordning och lever med sitt hjärta i detta sitt högre, sitt rätta fädernesland. "Vår umgängelse", säger han, eller bokstavligen: "vårt borgerskap är i himmelen." Det är, säger han, inte: det ska bli — och betecknar det därmed såsom ett redan närvarande.

O, något helt annat uttalar här Paulus, än det världen menar med hoppet "om ett tillkommande liv". Paulus vet sej redan, medan han ännu går på jorden, vara en himmelens medborgare. Och vilken lycka, vilken skatt ett sådant medvetande är, det har ännu ingen människotanke på jorden kunnat mäta.

Men vadan hade Paulus denna sin trosvisshet? Det må man väl fråga om. Jo, Paulus kände Kristus! Det är hela hemligheten! Paulus såg i detta jordelivets dunkel en man, som skänkte honom denna visshet, en hög, hemlighetsfull man, som sade: "Jag har gått ut från Fadern och kommit till denna världen." Och då han sade sej vilja gå och bereda sina vänner rum i Faderns hus, och de frågade efter vägen dit, var detta hans svar: Jag är vägen, sanningen och livet. Och då de sa till Honom: "Låt oss se Fadern!" svarade Han: Den som ser mej, ser Fadern. Och på hans allmaktsvink blev de blinda seende, de döva hörande, de stumma talande, de döda stod upp ur sina gravar; och han drev ut djävlar, och han förlät synder, och han befallde över naturens krafter och bröt omsider själv dödens band och uppstod ur graven med en förklarad kropp.

Sedan Paulus hade kommit till bekantskap med en sådan Herre och Frälsare, kunde han föra det tröstefulla språket: Vårt borgerskap är i himmelen. Då visste han, att han genom honom hade återfått den i syndafallet förlorade barnarätten hos Gud och borgerskapet i himmelen.

Vad följer av detta? Av detta följer, att alla som har samma tro och bekantskap med Frälsaren som Paulus, har samma nåd och borgerskap i himmelen som han, eftersom de är återlösta med samma Guds Sons blod som han, och bör därför även hava samma tröstande visshet därom som han. Visserligen ska du inte själv se och känna hos dej herrligheten av detta himmelska borgerskap; nej, det är djupt fördolt och övertäckt av all detta livets ömklighet. "Vårt liv är fördolt med Kristus i Gud." Men det är ändå lika visst och väl grundat. Är det natt här nere; därovan är det evigt ljust och klart. Är vägen ojämn och törnbeväxt; vi vallfärdar till vårt  hemland, där är våra vänner som känner oss — och där är vår store vän framför andra vänner.

Så heter det då. Och detta är ingen poesi, utan den allvarsammaste verklighet, grundad på Kristi ord och verk och ingång i det allraheligaste för oss. "Så är ni nu inte mer gäster och främmande", säger aposteln, "utan de heligas medborgare och Guds husfolk". Och detta utan anseende till personen. Här är ingen åtskillnad, allesammans är de syndare; men var och en som tror på Kristus, i vilken vi alla är utvalda förrän denna världens grund var lagd — var och en, som tror på Kristus, d. ä. som dömer och straffar sej själv, men har sin enda tröst i honom som gör den ogudaktiga rättfärdig — var och en sådan, synderskan såväl som jungfru Maria, rövaren såväl som Paulus, är lika utvald, rättfärdigad och för Gud täck, endast i honom som är kärkommen. Var och en sådan är lika visst en av dessa heligas medborgare och Guds husfolk.

Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
där vare ock mitt hjärta.
I himlen hos min Frälsare,
där vare min umgängelse.

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag akta vill uppå mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

lördag 28 mars 2020

"Jag känner mina får, och mina får känner mej." (Joh. 10:14)

Man ska inte snart kunna tro vilken stor hemlighet som ligger i dessa ord. De säger oss att det är någon synnerlig bekantskap emellan Herren och fåren, varpå allt ska bero. Vad månne det betyder?

Något börjar man ana, när man hör samme Herre i den stora avgörande stunden, då han går till sitt försoningsarbete, högtidligt förklara: Detta är evinnerligt liv att de känner dej, allena sann Gud, och den du har sänt, Jesus Kristus.

Hör, vad Herren Kristus förklarar vara evinnerligt liv! Endast att känna Gud och Frälsaren. Och åter, då han talar om det finaste självbedrägeriet i andliga ting, bedrägeriet av egen fromhet, kraft och andlighet, varigenom många på den yttersta dagen ska kunna säga: "Har vi inte profeterat i ditt namn och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?"— då säger han sej skola bortvisa dem just med de orden: Jag kände er aldrig.

Alldeles samma ord förekommer i den eviga bortvisningens dom till de jungfrur som var i bröllopet, bar sina lampor, gick ut emot Brudgummen, men endast saknade olja — Herren ska endast göra denna anmärkning: "Sannerligen, sannerligen säger jag er: Jag känner er inte." Tänk, vilket besynnerligt ord det ordet "känna" här måste vara!

Och alldeles samma domsord brukar han, då han förklarar varför de som försökte gå in genom den trånga porten likväl inte kunde, och vilka skulle betyga: "Vi har ätit och druckit med dej, och du har lärt på våra gator" — samma domsord ljuder emot dessa: "Jag vet inte av er, vadan ni är."

O, ska inte var och en som läser detta och ser hur Herren Kristus, den avgörande domaren, så besynnerligt nitälskat om att framhålla detta — ska inte var och en märka, att här ligger någon övermåttan viktig hemlighet? För de trogna var detta inget oförmodat och besynnerligt, tvärtom, det är för dem just en glädjande bekräftelse, att de rätteligen har fattat honom.

Men för dem som undrar över att inte Herren i stället säger: Ni har syndat mot min lag, eller: Ni har inte varit nog allvarliga i er bättring och helgelse; ja, för dem, som undrar över att inte Herren la fram en väl utstakad nådens ordning och sade: Emot denna har ni felat; för dem, som velat ha det så, men till sin förundran hör honom blott säga ett och detsamma: Jag kände eder inte; ja, till och med måste se, att i den stora ytterstadomstexten i Matt. 25, där så många gärningar anförs, likväl hela vikten läggs därpå: Ni har gjort det mot mej, det är för min skull ni har gjort mina minsta det och det, att således Kristus och någon innerlig bekantskap med honom varit källan, varur dessa gärningar flutit, att Kristus, Kristus, och inte deras egen helighet varit föremålet för deras öga och deras helgelsenit — se, de som märker att Kristus haft en besynnerlig omsorg att påpeka detta förhållande, skulle inte de en gång, för Herrens Kristi skull och sina odödliga själars eviga väl, stanna och låta säga sej av den Herren, som har de nycklar i sin hand, att då Han igenlåter, ingen människa upplåter! Skulle inte vi stanna för hans ord och allvarligt behjärta dem!

Många allvarliga och fromma människor har, efter flera årtiondens heliga nit om Gud och hans rike, äntligen vaknat över detta förhållande och blivit ryckta som bränder ur elden genom att få se Guds rikes hemlighet — få se en stor och helig person blodig, med genomborrade händer och fötter, och sedan fått endast i honom och hans död allt sitt liv, sin fröjd och sin visa, så att de sedan hållit sin högsta helighet däremot för bara träck och uselhet. Så blir man till sinnes, då man lär rätt känna Jesus. Och bara de, hos vilka Kristi kännedom är sådan, till arten om inte till graden, de är hans får.

 "Vill du då en gång för alla veta och kunna tydligt utmärka, vad en kristen är", säger Luther, "eller vadan en människa kallas kristen, så måste du inte se efter Mose lag, eller de största helgons leverne och helighet, utan allenast se uppå dessa Kristi ord: Mina får känner mej. Så att du säger: En kristen är inte den, som bara för ett strängt och hårt leverne, såsom de allvarligaste munkar och eremiter; ty sådant kunna också judar och turkar komma ut med, bland vilka somliga lever mycket strängare. Med ett ord, allt vad i och av oss kan ske, det gör ingen till kristen. Vad då? Det allena, att man känner denne man, tycker om honom, håller honom för det han vill vara hållen, nämligen att han är den gode Herden, som givit sitt liv för fåren och känner dem. En sådan kännedom heter och är intet annat än tron, som kommer av evangelii predikan."

Var jag går, i skogar, berg och dalar,
följer mej en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mej talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god, väl var han döder,
men han lever i all evighet!
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet.

torsdag 12 mars 2020

"Då sade ormen till kvinnan: Gud vet, att på den dag ni äter därav, ska era ögon öppnas, och ni blir såsom Gud, vetande vad som är gott och ont." (1 Mos. 3:5)

Märk dessa ord! Den försåtliga tvetydigheten och ormalisten! Se nu här den "vitklädda" djävulen! Här synes han ganska präktig, förskapad till en ljusets ängel.

Han säger inte till Adam och Eva: ty ni ska alls inte akta, vad Gud säger — tvärtom tar han just Gud till vittne på vad han sagt och lägger Guds egna ord till grund därför. Han gör endast en förklaring över det namn som Gud själv hade givit trädet. Gud hade i förbudet kallat det kunskapens träd på gott och ont. Vad detta betydde vill nu djävulen utlägga.

Gud vet, säger han, Gud har medgivit med själva trädets namn, att man genom detta träd får kunskap om gott och ont, vilken kunskap Gud själv äger — således: att på den dag ni äter därav, "ska också ni bli såsom Gud, vetande vad som är gott och ont". Detta är ju allt förträffliga saker: bli såsom Gud själv, vis och upplyst såsom han — detta måste ju inte vara något ont. När nu Gud vet sådant, är det ju omöjligt att han, er hulde, allgode Fader, kan ha förbjudit er att äta av detta träd.

Så har somliga förstått satans djuphet häri. Andra åter menar att han härmed velat inge misstankar om någon missunsamhet hos Gud, nämligen att han inte unnade dem att bli så lyckliga och herrliga — att de således inte borde så visst och fast tro på Guds kärlek och välvilja för dem. Båda meningarna kan väl stå tillsammans; ty Eva kunde ju endast göra denna slutsats: Vet Gud, att genom åtnjutande av denna frukt våra ögon ska öppnas, kan han inte ha förbjudit oss äta därav, utan vi måste ha missförstått hans ord; ty huru kunde ett sådant bud komma överens med hans godhet och kärlek. Har han åter verkligen förbjudit oss äta därav, kan vi inte annat sluta än att han är missunnsam mot oss. —

Se nu här satans djuphet! Denna framstår ännu hemskare, när man betänker hur han här i sin djupa lögn inblandar sanningar, vilka han endast vanställer och fördunklar genom de tvetydiga uttrycken. Han lovar t.ex. att deras ögon skulle öppnas. Detta kunde tas så, att de skulle få en utomordentlig vishet och insikt; men själv menar han utan tvivel endast den bedrövliga erfarenhet de skulle få av synden och dess straff.

Vad som dock, överhuvud taget, är mest framstående i denna frestelse och därjämte lämnat så djupa märken efter sej i alla Adams barn, att det ännu i denna dag utgör den egentliga grundkällan till allt andligt fördärv, alla de mäktigaste frestelser och de djupaste fall, är ormens ingivelser till högmod, självförgudning och oberoende. Redan i ormens första ord: "Ja, skulle Gud ha sagt att ni inte ska äta av allehanda träd", ligger den tanken: ni, Guds herrligaste verk, ni herrskare över hela jorden, skulle ni ha ett band på er! Skulle ni inte ha all frihet? Men sedan frestarens dristighet vuxit, säger han uttryckligt: Ni ska bli såsom Gud, eller gudar. Och just detta: Ni ska bli såsom Gud— nämligen inte genom någon Guds nåd och gåva, utan genom egen "kunskap om gott och ont", genom en egen åtgärd, egen gärning — det tog djupt i människan, det lämnade märken efter sej hos Adams släkte, vilka ännu i dag oupphörligt sticker fram.

Även är det onekligen något betydelsefullt att ormen uppväckte ett kunskapsbegär, som isynnerhet bidrog till detta stora och förskräckliga fall. Luther säger: "Det är egentligen djävulens onaturliga gift, att människan vill vara klokare än henne av Gud är bjudet." Först är det i allmänhet ingenting som gjort människorna så galna i andliga ting, så mäktigt fientliga emot Gud och hans vägar, som den inbilska lärdheten. När de höll sej för visa, är de vordna dårar, även om de verkligen innehade det största förråd av kunskaper. Aposteln säger att förståndet uppblåser; en större rikedom på förstånd och vetande blir därigenom den mäktigaste frestelsen till självförgudning och självklokhet; och blott därigenom är den människan genast, mer än någon annan, obekväm för Guds visdom.

Gud står emot de högfärdiga och fördöljer sitt ljus för de visa och förnumstiga. Men när Gud står emot en människa, då är det förbi med henne, då faller hon från den ena dårskapen till den andra. "Då får hon en sådan vishet", säger Luther, "att hon anser för rättfärdighet det som är synd och för den högsta vishet det som är den yttersta dårskap. Ty därhän plägar djävulen drilla saken, att ju mera fjärran människan kommer ifrån ordet, desto mer lärd och vis tycker hon sej vara."

Vaka, själ, och bed,
och till strids dig red!
Räds, att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed!

I begärens spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar,
sig till ljusets ängel skapar,
tills dig snärd han får
i begärens spår.