Det är Herren själv, som här talar — han som ska döma på den yttersta dagen, Han, till vilken du ber i bönen. O, vi skulle dock, om det gällde, krypa på våra knän till Jerusalem för att få höra honom själv säga vad han allraförst frågar efter. Nu frågar han allraförst efter din kärlek.
Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mej? —. inte: tjänar du mej? lyder du mej? bekänner du mej? utan: älskar du?
För det andra säger han inte: älskar du mitt, utan: mej. Han säger inte: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mej — mej, såsom själv en gåva till dej, mej, såsom själv, i min person, hela din tröst och salighet?
Vad det första angår, så kan du ju vara säker på att du har kärlek till Jesus, då du tjänar och lyder honom; ty Jesus säger själv: "Den som älskar mej håller mina bud; den som inte älskar mej håller inte mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi håller hans bud."
Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi ska snart få se att det inte är säkert att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt tjänar och lyder honom eller gör de gärningar han befaller dej; nej, att "hålla hans bud" är ännu något mer.
Vi ska med Kristi egna ord visa att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, ha stor andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor nitälskan för Kristi sak och ändå inte rätteligen älska honom. Ty i brevet till "församlingens ängel" i Efesus säger Herren uttryckligt, att denne lärare hade inte endast vanlig kristlig upplysning, utan också en fin, prövande blick — "du har prövat dem som säger att de är apostlar, och dock inte är det, och du har befunnit dem vara lögnare".
Vidare säger han uttryckligen, att denne lärare inte var bland dem som endast har kunskap, upplysning och ord, utan han hade också kraft och nit till helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn, att han fick lida för det, och därvid hade han "tålamod".
För det tredje säger Herren, att denne lärare inte bara var upplyst och verksam med predikande i allmänhet, utan att han också höll god kyrkotukt i sin församling och stod emot falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och du ska se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock — dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var hela hans tillstånd sådant, att om inte ändring skedde, skulle Herren snart komma och stöta bort ljusstaken från dess rum.
Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dej: Älskar du mej?
Vad det senare angår, eller att du måste ge akt på ordet mej — "Älskar du mej, inte mitt" — är det just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sej ifrån skökokärleken. Många har en viss kärlek till Jesus, men bara för de förträffliga ting som han verkar i dem och andra, men har aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta av honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det han är i sin person, utan de älskar honom, som sagt, för de sköna gåvorna. Detta är "skökokärleken".
Vi talar inte om ett så grovt folk som Judas Iskariot, som följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, som av samma orena begär ville tillhandla sej den Helige Andes gåva; utan vi talar om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: ni ska bli såsom Gud, vetande vad gott och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter, såsom eljest icke, att hos honom är förborgade alla visdoms och förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man sej på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer honom, tillber och åkallar honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor, och inte för vad han gjort och är i sin person. Detta, eller vad han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen prisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är fästad blott vid dessa, inte vid den korsfäste.
O, att vi dock för Herrens skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden, försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper inte att huvudet och tungan är kristliga, utan tänk efter vad som är ditt hjärtas första och sista!
Jesus dej möter med allvar och kärlek,
tar dej från folket åt sidan med sej,
ser dej i ögat och frågar dej ärligt:
"Du som vill följa mej, älskar du mej?
Dyrt har jag löst dej med kors och med pina,
hjärtat mitt brustit av kärlek till dej.
Se, du är tecknad i händerna mina
och vill mej följa - men älskar du mej?"
Vad ska jag säga och vad ska jag svara
- svara den ende som ser ända in?
Jesus, du hör om jag än säger bara:
"Fyll du mitt hjärta med kärleken din!"
Låt mej med Petrus till gensvar bli färdig,
även om hjärtkylan ännu mej skär:
"Herre, du älskar fast jag är ovärdig,
hur kan jag annat än hålla dej kär?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar