söndag 12 januari 2020

"Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.

Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.

Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.

Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.

Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".

Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!

Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...

lördag 11 januari 2020

"Älskar du mej?" (Joh. 21:6)

Det är Herren själv, som här talar — han som ska döma på den yttersta dagen, Han, till vilken du ber i bönen. O, vi skulle dock, om det gällde, krypa på våra knän till Jerusalem för att få höra honom själv säga vad han allraförst frågar efter. Nu frågar han allraförst efter din kärlek.

Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mej? —. inte: tjänar du mej? lyder du mej? bekänner du mej? utan: älskar du?

För det andra säger han inte: älskar du mitt, utan: mej. Han säger inte: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mej — mej, såsom själv en gåva till dej, mej, såsom själv, i min person, hela din tröst och salighet?

Vad det första angår, så kan du ju vara säker på att du har kärlek till Jesus, då du tjänar och lyder honom; ty Jesus säger själv: "Den som älskar mej håller mina bud; den som inte älskar mej håller inte mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi håller hans bud."

Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi ska snart få se att det inte är säkert att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt tjänar och lyder honom eller gör de gärningar han befaller dej; nej, att "hålla hans bud" är ännu något mer.

Vi ska med Kristi egna ord visa att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, ha stor andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor nitälskan för Kristi sak och ändå inte rätteligen älska honom. Ty i brevet till "församlingens ängel" i Efesus säger Herren uttryckligt, att denne lärare hade inte endast vanlig kristlig upplysning, utan också en fin, prövande blick — "du har prövat dem som säger att de är apostlar, och dock inte är det, och du har befunnit dem vara lögnare".

Vidare säger han uttryckligen, att denne lärare inte var bland dem som endast har kunskap, upplysning och ord, utan han hade också kraft och nit till helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn, att han fick lida för det, och därvid hade han "tålamod".

För det tredje säger Herren, att denne lärare inte bara var upplyst och verksam med predikande i allmänhet, utan att han också höll god kyrkotukt i sin församling och stod emot falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och du ska se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock — dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var hela hans tillstånd sådant, att om inte ändring skedde, skulle Herren snart komma och stöta bort ljusstaken från dess rum.

Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dej: Älskar du mej?

 Vad det senare angår, eller att du måste ge akt på ordet mej — "Älskar du mej, inte mitt" — är det just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sej ifrån skökokärleken. Många har en viss kärlek till Jesus, men bara för de förträffliga ting som han verkar i dem och andra, men har aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta av honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det han är i sin person, utan de älskar honom, som sagt, för de sköna gåvorna. Detta är "skökokärleken".

Vi talar inte om ett så grovt folk som Judas Iskariot, som följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, som av samma orena begär ville tillhandla sej den Helige Andes gåva; utan vi talar om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: ni ska bli såsom Gud, vetande vad gott och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter, såsom eljest icke, att hos honom är förborgade alla visdoms och förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man sej på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer honom, tillber och åkallar honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor, och inte för vad han gjort och är i sin person. Detta, eller vad han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen prisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är fästad blott vid dessa, inte vid den korsfäste.

O, att vi dock för Herrens skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden, försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper inte att huvudet och tungan är kristliga, utan tänk efter vad som är ditt hjärtas första och sista!

Jesus dej möter med allvar och kärlek
tar dej från folket åt sidan med sej, 
ser dej i ögat och frågar dej ärligt: 
"Du som vill följa mej, älskar du mej? 
Dyrt har jag löst dej med kors och med pina, 
hjärtat mitt brustit av kärlek till dej. 
Se, du är tecknad i händerna mina 
och vill mej följa - men älskar du mej?" 

Vad ska jag säga och vad ska jag svara 
- svara den ende som ser ända in? 
Jesus, du hör om jag än säger bara: 
"Fyll du mitt hjärta med kärleken din!" 
Låt mej med Petrus till gensvar bli färdig, 
även om hjärtkylan ännu mej skär: 
"Herre, du älskar fast jag är ovärdig, 
hur kan jag annat än hålla dej kär?"

fredag 3 januari 2020

"Jesus Kristus är densamme i går och i dag, och desslikes i evighet." (Hebr. 13:8)

Så utropar aposteln i sista kapitlet till hebréerna. Detta är ju dock en stor tröst i tidens alla skiften och växlingar, att Kristus ännu lever och är densamme i går och i dag och desslikes i evighet! Då ska allting kunna hjälpas och bli väl!

Vad skulle också vid ett årsskifte vara en mer tröstande och kär betraktelse för kristna — för vilka Kristus är allt i alla — vad skulle vara mer lämpligt att utgöra deras lösen eller fältrop än detta: Jesus Kristus är densamme i går och i dag, och desslikes i evighet!

Ni som känner Kristus, som någonsin har förnummit att Herren är god, som har erfarit, smakat och sett, hur ljuvlig Herren är, hur stor han är i nåd och barmhärtighet, hur trofast och hur mäktig att allting hjälpa — tänk och besinna, att alldeles på samma sätt är han ännu i dag och i alla tider, i dag som i går, i år som i det förflutna året, och så desslikes i evighet!

Han kan omöjligt förändras, han är "evigheternas Fader", han är alldeles oombytlig, i alla tiders skiften densamme. Det är endast här nere, i oss, i våra känslor, tankar och förnimmelser, som omväxling och förändringar föregår. Mitt under detsamma är Kristus alldeles oförändrad, alldeles densamme. Så att om vi minnas t. ex. att han någonsin förlåtit synder alldeles oförskyllt, om han någonsin gjort oss såsom helt ogudaktiga rättfärdiga, av idel fri nåd, genom sin egen förtjänst, så gör han detsamma alla dagar. Om han någonsin tröstat oss, då vi inte var värda att bliva tröstade, utan hellre hade förtjänt att bliva straffade och förskjutna, så vill han lika oförskyllt trösta oss ännu i dag. Om vi minns att han någonsin förlossat oss ifrån nöd, ifrån synd och frestelser, då vi själva inte hade ringaste kraft att befria oss därifrån, så vet vi, att han både vill och kan i sin tid göra detsamma ännu. Om vi har att förtälja: den och den gången var jag alldeles bortkommen, förvirrad och förvänd, ett borttappat får, men han, den gode Herden, uppsökte och återhämtade mej, rörde mej med sitt ord igen och förde mej tillbaka, se, så vet vi att han alltid även i kommande tider vill göra detsamma.

Ty han är alltid densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet. Han har visst inte ännu bevisat oss sin sista välgärning! "Han har först älskat oss". Och såsom han hade älskat de sina, som var i världen (fritt, oförskyllt och innerligt), så älskade han dem intill änden.

Sådan tröst har vi inte blott av vår egen korta och inskränkta erfarenhet, nej, allt ifrån världens skapelse, genom alla århundradens tidelängd, går samma erfarenhet av vår Herres Jesu Kristi nåd och kraft. Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

Då vi ser, hur han förr tog emot syndare och förlät de grövsta missgärningar, då vet vi att han gör detsamma även nu med oss. Då han fordom till en beryktad storsynderska, som gråter vid hans fötter, säger: "Synderna förlåtas dej, gå med frid"; då Saulus, som var en "försmädare, en förföljare och våldsverkare", blir den mest benådade apostel; då David, som efter den allrastörsta nåds åtnjutande ännu fallit i blodigaste missgärningar, åter får tillsägelse om nåd och förlåtelse — då vet vi att på vår Herres Kristi nåd inte är någon ände, att han ännu vill allting förlåta alla dem som söker honom.

Ja, då vi ser hur han aldrig tröttnade med sina lärjungars svagheter, utan ideligen straffade och rättade dem, men aldrig förkastade dem, då vet vi att han aldrig heller skall tröttna med oss. Och då vi ser hur benägen han var att höra bön, även när den var så kort att den endast bestod i hans kläders vidrörande, då vet vi att han ännu hör också de kortaste böner. Ty vid allt detta ska vi betänka, att Kristus ännu i dag är alldeles densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

Detta är dock en obeskrivligt stor tröst och fast borg, när tiderna växlar, ja, stormar och mörknar. Då kan ännu  en kristen med glädje sjunga: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär! Du, Herre, är min starkhet, min klippa, min borg och Förlossare, min Gud och min tröst. Du förblir den du är, och dina år tar ingen ände".

//: Jesus är densamme
Kristus är densamme
som i går,
än i dag
och i all evighet. Amen. ://

Se, Kristus är densamme,
vad än förvandlas här.