Aposteln säger här, att då Abraham inte tvivlade på Guds löfte, utan fortsatte tro och vänta dess uppfyllelse hur illa det än såg ut för människoögon, så har han därmed "givit Gud ära".
Detta är ett mycket tänkvärt ord. Den som under svåra trosprövningar ändå fortsätter hålla Gud för sannfärdig i sitt löfte, fortsätter hoppas där inget hopp är, bara därför att Gud har givit löftet, den ger Gud ära; den människan erkänner på allvar att Gud är allsmäktig och sannfärdig.
Såsom Luther säger: "Att ge Gud hans rätta ära är inget annat än att hålla honom för en trofast och sannfärdig, vis, barmhärtig och allsmäktig Gud och, kort sagt, erkänna honom som den, som ensam skapar och ger allt gott." Sådant gör endast tron; då vi däremot genom otron berövar Gud hans ära och gör honom till ett svagt, vanmäktigt eller trolöst väsende, såsom Johannes säger: "Den som inte tror Guds vittnesbörd gör honom till en lögnare", vilket ju är alldeles förskräckligt. Men sådan är otron.
"Därför", säger åter Luther, "fordrar vår Herre Gud inget högre av oss människor, än att vi ger honom hans ära och hålle honom för vår Gud, d. ä. att vi inte håller honom för en inbillad och tom avgud, utan för en rätt sannfärdig Gud, som tar sej an oss, hör våra böner, förbarmar sej över oss och hjälper oss i all nöd. När han får det av oss, då har han sin gudom hel och oförkränkt, ja, då har han allt som ett troende hjärta möjligen kan ge honom. Att av hjärtat ge Gud sådan ära är därför förvisso en vishet över all vishet, en (människans) rättfärdighet över all (mänsklig) rättfärdighet, en gudstjänst över all gudstjänst, ett offer över alla offer."
Om vi rätt besinnade sådant, skulle vi väl något mer än vanligen sker fara efter trons gåva; för det skulle väl dock vara oss en lust att få ge Gud något som riktigt behagar honom. Och det gör vi, om vi endast tror honom på hans ord och tillsägelser och därmed ger honom ära.
Hur Abraham genom tron gav Gud ära, visar aposteln ytterligare då han tillägger: Och han var fullt viss om att den som lovade, han var också mäktig att hålla det.
Han var "fullt viss", djupt övertygad och genomträngd av den sanningen, att han, som hade givit löftet, också var mäktig att fullgöra det. Herren Gud hade med den frågan: Månne för Herren något kan vara omöjligt? bragt Abraham till ett djupt eftersinnande av den omständigheten, att vad än Herren lovade, kunde han också fullgöra eftersom han var själva Skaparen, den Allsmäktige. För Honom kunde ju inte någonting vara omöjligt.
Det var genom samma anmärkning jungfru Maria också bragtes att tro den underliga bebådelsen, att hon, som "visste av ingen man", skulle bli Guds Sons moder, då ängeln erinrade: Ty för Gud är ingenting omöjligt. Vi märker här, att tron måste stå på själva Guds allmakt; tron ska ha så höga och för allt förnuft orimliga ting framför sej, att inget mindre än Guds allmakt betryggar henne.
Det är då inte att tro, när man så jämkar och uttyder löftesordet, att vi, arma, vanmäktiga och blinda varelser, ska kunna begripa hur det ska gå till att fullgöra det. Detta är ju tvärtom att mäta Guds makt och vishet efter vår egen, att alltså göra Gud lika med oss, fallna, vanmäktiga dårar, vilket är rentav en hädelse.
Nej, då jag blott har ett ord av den allsmäktige Guden, låte jag detta vara mej nog! Tron låter då inte mer uppehålla sej med förnuftets frågor: "Hur är det möjligt?" utan hon hugger av alla sådana överläggningar med den enda genfrågan: "Månne något kan vara omöjligt för Herren?" —
Det var också just med dessa språk och våra textord, Luther och hans medkämpar stärkte sej i striden för den rätta läran om sakramenten emot dem som i dessa ville lägga in endast så mycket, som med förnuftet kunde förklaras.
Men isynnerhet må alla trogna bereda sej på sådana prövningar, såväl för tron på den närvarande nåden under all kännbar synd, frestelse och anfäktning, som också för tron på Guds bönhörelse och hjälp i all annan nöd under vandringen — sådana prövningar, att inget mindre skall förslå till trons upprätthållande än Guds egen starkhets makt. Herren Gud ska själv draga försorg om att vi ska få sådana prövningar; ty det gäller hans ära och vår fullkomning i nåden.
Ju hårdare vi prövas, så att vi ropar och skriar av all inre och yttre nöd och dock genom honom blir frälsta, desto mer blir hans makt och trohet förherrligade, såsom han själv säger: "Jag vill gå före dej och göra backarna till jämn mark, sönderslå koppardörrar och sönderbryta järnbommar; på det man ska förnimma, både från östan och västan, att utan mej är inget. Jag är Herren och ingen mer."
Giv att vi för Gud må vandra
såsom Abraham i tro,
till välsignelse för andra
och till egen själaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar