"Hämnas inte er själva, kära vänner, utan låt Guds vrede ha rum." (Rom. 12:19)

Här ställer nu aposteln emot varandra Guds rättvisa vrede och hämnd samt vår ogudaktiga självhämnd, varmed han antyder, att om vi låter Gud vara vår beskyddare, vill han i allt ha omsorg om oss, hämnas all orätt som tillfogas oss, och skaffa oss rätt; men om vi själva hämnas, då har vi gått Gud i förväg och tagit saken ifrån honom — och då får vi hjälpa oss själva. Sådant antyds därmed, att aposteln ställer Guds hämnd emot vår hämnd och säger: "Hämnas er inte själva, utan låt Guds vrede ha rum."

Aposteln säger inte, att vår lidna oförrätt ska bli ohämnad, utan han vill endast att Herren Gud ska få behålla sin majestätsrätt och vara alla människors domare, så att vi inte tränger oss in i hans ämbete med någon självhämnd. Herren vill vara ensam konung och domare över sina skapade varelser. För det är skrivet: Min är hämnden, jag ska vedergälla det, säger Herren.

Dessa Herrens ord borde visserligen för alltid göra slut på allt vårt hämndbegär; för då den store Guden vill vara vår hämnare, borde vi med rätta så bäva för hans vrede, att vår vrede bleve vänd i innerligt förbarmande och förbön.

När vi ser, hur högt Gud älskar sina barn och vänner, så att det heter: "Den som rör er, han rör Guds ögonsten" — då vi ser, med vilket brinnande nit Han vakar över dem, så att Herren Kristus försäkrar: "Alla era huvudhår är räknade", vilket också innebär, att Gud ska  ge akt på den mest fördolda ondska och obarmhärtighet, som någon kan tillfoga oss; och då vi därjämte vet, hur gruvligt det går till, när Herren Gud själv vredgas och straffar — då borde vi visserligen bli stilla och endast bedja: Gud, var oss alla nådig! Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Ty då Herren Gud hemsöker dem, som gör dej orätt och ont, tillgår det något gruvligare, än du kanske själv skulle önskat. För vi ska aldrig glömma, att den, som tillfogar oss oförskyllt lidande, har inte gjort det endast mot oss, utan i ännu högre grad åt Herren Gud, som sörjer mycket hjärtligare för oss än vi själva; och då är din förtryckare genast under Guds vrede — och honom ska han inte kunna undkomma, såsom ännu ingen människa undkommit Herren Gud!

Det säkra är, att synden inte blir till intet — det ska Guds höga fullkomligheter sörja för; synden ska alltid på något sätt drabba syndaren, antingen i tiden eller i evigheten; och här i tiden antingen i bättringssorgen och delaktigheten av Kristi lidande, eller också i straffets och hämndens lidande. Kommer syndaren i tiden till bättring och delaktighet i Kristi lidande för synden, då kommer han inte att uppbära syndens rätta straff, eftersom detta har övergått Kristus; men ångerns och tuktans lidande ska han ändå ha.

Sker åter inte detta, då ska alltid Guds vrede drabba honom. Detta sker då ofta här i tiden på ett sådant sätt, att vi inte ser det såsom syndens straff, då det nämligen sker genom vanligare olyckor, sjukdom, hungersnöd, eld, vatten, krig o.s.v., men stundom sker det också på ett sådant sätt, att även vi människor tydligt kan se Guds rättvisa hämnd däri, t. ex. då en man, som förtryckt de svaga, änkor och faderlösa barn och med orätt tillvällat sej andras egendom, blir hemsökt med besynnerliga olyckor och stannar i yttersta fattigdom och elände; då den, som försmädat, förrått och beljugit människor och berövat dem deras goda namn och rykte, själv faller i uppenbar skam och vanära; eller då den, som tillfogat människor svåra hjärtesår, ja, livstidslånga sorger, en som den mänskliga rättvisan inte kommit åt, slutar i det olidliga stumma vemodet, vansinnet eller självmordet o.s.v.

Men sker det inte här i tiden, att Gud hämnas missgärningen, då återstår hans rättvisa hämnd till den förskräckliga evigheten, den tillkommande vreden.

Och nu, hur vill du då vredgas över din ovän, hur skulle du vilja ytterligare hämnas, eller hysa några onda tankar och önskningar emot honom, när du vet, att en så svår Guds vrede redan vilar över honom? Borde du inte hellre då gripas av innerligt medlidande och bedja för honom, att han måtte komma till bättring! Sådant bör vi väl betänka, då den store, fruktansvärde Herren säger: "Hämnden är min, jag skall vedergälla det."

Detta föreställer oss nu aposteln för att rätt allvarligt tillbakavisa och kväva vår starka benägenhet för ondska och självhämnd. Och detta borde förvisso vara nog att förmå alla som vill vara kristna, som själva lever av idel barmhärtighet och för var stund behöver Guds tålamod, att de inte mot en felande medtjänare skulle utöva den ringaste hämnd eller ovilja.

Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå
om han med mej till doms vill gå?
- - - 

Men syndar vi på Herrens nåd
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över dem ej solen må
kanske för alltid nedergå.