Här begär den store Herren rentav en tjänst av sin arme Petrus och låter också honom bli en fåraherde, såsom han själv var, låter honom bli sin tjänare och medarbetare. Samma nåd ger han alla sina vänner, fastän på många olika vägar i olika stånd och kallelser, men alla får vi bli Kristi efterföljare och Kristi tjänare, göra och vara emot andra detsamma som han är emot oss.
Till alla som älskar honom säger han: Följ mej! Såsom också Paulus säger: "Var Guds efterföljare såsom älskliga barn och vandra i kärleken, såsom också Kristus har älskat oss och utgivit sej själv för oss."
Då nu Kristus säger till oss: "Jag är kommen för att ni ska ha liv och över nog; vad jag har ska även du ha; om dej fattas något, ska det även fattas mig; där har du min rättfärdighet, liv och salighet, så att ingen synd ska fördöma dig, inget ont överväldiga dig, utan du ska vara alldeles trygg i evighet; så länge jag är rättfärdig och lever, så länge ska även du vara rättfärdig och leva för min skull", då vill han att också vi ska med samma kärlek säga till vår nästa: "Se, min käre broder! Jag har undfått min Herre och all nåd och salighet i honom, låt nu även mej tjäna dej såsom han har tjänat mej; ta du vad jag har, såsom jag har fått vad han hade; jag vill inte mer kalla mej eller något jag har för mitt, utan hel och hållen vara dej och alla människor till tjänst, bara för min dyre Herres skull, som gjort och dagligen gör mej så mycket gott."
Att så handla, det heter att vara en Kristi efterföljare och "inte mer leva sej själv, utan honom som är för oss död och uppstånden". Och detta är ju hela vårt livs uppgift, om vi är kristna.
Men ack, när man tänker hur det går med det här i verkligheten, och att det inte är väl med att bara veta detta, utan det ska också dagligen övas i verk och gärning, och när man känner vilka bergstunga hinder som då lägger sej i vägen, så vet man inte om det är värt att mer säga ett ord om saken. Det är ingen som riktigt tror att Kristus så älskar och tjänar oss, som vi nyss sa, och på samma gång att han bryr sig om vår arma tjänst och har något behag däri, och de är få som ens aktar på det och söker att få det in i hjärtat.
Vem tror riktigt att Kristus verkligen har behag i våra arma gärningar? Jo, endast de arma förblindade själar som lever i falsk tro, så att de menar att gärningarnas eget värde är så stort inför Gud, att han rentav skall älska dem för deras gärningars skull. Dessa tror så att det är förskräckligt — emedan djävulen understödjer en sådan tro. Men får en människa rätt ljus över våra goda gärningars stora uselhet och ovärdighet, får hon ljus att se, att ingen enda gärning i sej själv är inför Gud ostrafflig, ren och behaglig, utan att vi måste ha förlåtelse för våra bästa gärningar, eller också fördömas för dem — och att gärningarna behagar Gud, inte för deras eget värde, utan endast av följande orsaker: först att Gud för sin Sons skull har behag till våra personer och för den behagliga personens skull även låter hans lilla kärlekstjänst behaga sej, och för det andra för hans ord i gärningen, d. ä. för att han behagar bjuda oss göra en gärning åt sej, så att gärningen har värde för hans skull som befallt den — se, förstår man detta, då vill man inte tro och glädjas att få tjäna Honom, utan då går man och ser ändå bara på tjänstens eller gärningens egen beskaffenhet, och om nu denna är av ringa betydelse i sej själv, då kan man inte tro att man gör Kristus någon glädje med den.
Detta är den plåga som alltid låder vid den rätta läran om gärningarna, så att man av misströstan om att kunna uträtta någonting kan vilja tystna.
O, den svarta, olyckliga otron och det förblindade hjärtats mörker! Det är egentligen den olyckliga otron, hedningen i hjärtat, som förhindrar de trogna att med den lust och flit göra det goda, som de eljest skulle göra det. Ty så mycket älskar de ändå sin Frälsare, att om de bara riktigt trodde att de finge tjäna Honom, skulle de med stor glädje löpa därtill, om det än vore en lång väg. Om Han själv komme i synlig måtto i deras hus och begärde av dem mat eller kläder, skulle de säkerligen ingenting spara för Honom, utan ta fram det bästa de hade. Men då han i sitt ställe skickar en fattig människa som behöver mat, kläder eller penningar, är man ganska betänksam.
Kunde vi då tro att Jesus står bredvid, ser på oss och säger: Allt det ni gör för dessa minsta, för min skull, det gör ni för mej, o, vilken glädje vi då skulle ha i att ge eller låna ut, allt efter som det behövdes! Men då vi ingenting riktigt tror, har vi heller ingen lust eller drift till att göra det goda.
Vardagskristen vill jag vara,
syn för sägen bär Guds ord.
Samklang mellan liv och lära,
det är himlasång på jord.
Såsom hav och sjöar vida
speglar himlen, klar och blå,
ska en vardagskristen sprida
himlens glans i allt det grå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar