Med dessa ord har Paulus kraftigt slagit ner hela världens falska föregivande, att de älskar och fruktar Gud, fast det aldrig visar sej i levernet, utan de med kroppen i hela sitt väsende tjänar synden. Då kan man med dessa ord för ögonen svara: Att du tror, fruktar och älskar Gud, kan jag inte veta, om du inte visar det därmed, att din kropp och dess lemmar också tjänar honom.
Alla människor vill själva förklara sej vara goda, eller att de fruktar och älskar Gud, under det vi dock ser dem fritt och ohejdat tjäna synden och avgudarna. Då säger aposteln: Nej, sådant heter inte att tjäna Herren; ni ska framställa era kroppar såsom offer åt honom och tjäna honom med era lemmar; genom dessa synbara offer ska det visa sej att ni älskar honom.
Låt oss nu något närmare betrakta hur det går till att vi offrar våra kroppar åt Gud. Visserligen har många tusen kristna även i bokstavlig mening lämnat sina kroppar till offer, då de såsom martyrer låtit sin lekamen brännas eller annars marteras och dödas för Kristi skull. Men även då detta inte kommer i fråga, utger vi dock vår kropp till ett offer, när vi dels med dess lemmar och krafter tjänar Herren, dels också för hans skull korsfäster vårt kött med dess lustar och begärelser.
Alltså offrar du allraförst då din kropp åt Herren, när du använder dina lemmar till hans tjänst; när du med din tunga talar sådant som tjänar till hans ära och din nästas nytta; när du bekänner hans namn, prisar och utbreder hans kunskap eller eljest talar det som är gott och sant. Likaså, när du använder dina ögon och öron att inhämta sådant, varmed du kan befrämja Guds ära och din nästas väl, och avhåller dem ifrån fåfängliga och onyttiga ting; när dina händer gör det som är gott och rätt, dels i din kallelses trogna skötsel, dels i kärleksverk mot din nästa; när likaså dina fötter gärna går Herrens och kärlekens ärenden.
Kort sagt: den som för Herrens skull, bevekt av hans barmhärtighet, gärna gör och lider vad kallelsen och kärleken fordrar, den helgar åt Herren sin kropp.
Men härtill hör då ett beständigt korsfästande av köttet; ty vill du tjäna Herren, då får du inte följa din egen bekvämlighet, egen ära, egna lustar, utan måste då ideligen döda dessa. När du ser, hur du kunde vinna eller behålla världens vänskap, aktning och pris, men för Kristi skull försakar allt sådant och tvärtom genom nit för hans sak ådrar dej förakt och smädelse; eller när du i det dagliga livet står emot och dödar syndens retelser, antingen du frestas till otålighet och vrede, eller till egennytta och oredlighet, eller till okyskhet och lösaktighet, eller till högfärd och fåfänga, eller till avund och förtal m. m. dylikt — se, när du inte låter dessa synder bryta ut i verk och gärning, utan med ihärdig bön och vaksamhet dödar dem, då ger du också din kropp till ett offer. Och även till sådant offrande förmanar oss här aposteln vid Guds barmhärtighet.
Men gäller det alltså att stå emot våra egna mäktigaste begärelser, då ska vi erfara att här blir verkligen ett kännbart offrande, då offerprästen ska ge sej själv till offer, såsom också Herren Kristus gjorde. Härom anmärker Luther rätteligen: "Prästatjänstens titel är väl herrlig, snart nämnd och av var man berömd, men själva offrandet blir sällsamt, för detsamma gruvar sej var och en. Ty därvid gäller det liv, gods, ära, vänner och allt, vad världen har, likasom det gällde för Kristus på korset. Det vill ingen på, att välja död för liv, pina för lust, skada för vinning, skam för ära, ovänner för vänner. Men så gjorde Kristus på korset, oss till efterdömelse. Och härjämte måste man göra allt sådant inte åt sej själv eller till sin egen nytta, utan sin nästa till tjänst och Gud till pris och ära, såsom också Kristus till den ändamålet offrade sin lekamen." (Så långt Luther).
Ska vi nu inte tröttna och dra oss tillbaka för ett sådant offrande, utan alltid tåligt och villigt fortfara därmed, fordras förvisso att vi har några kraftiga bevekelsegrunder, och ännu därtill en övernaturlig kraft och hjälp; då fordras att bedja, med allvar och flit bedja.
Vad nu bevekelsegrunderna angår, så blir visst den största och varaktigaste den, varmed aposteln här började sin förmaning, nämligen Guds eviga barmhärtighet. Det som i alla tider ska underhålla vår lust och kraft att så offra, är endast det beständiga emottagandet av Guds barmhärtighet.
Men då bör du också flitigt betrakta, vad Gud gjort för oss. Betrakta då först, vad Gud av sin egen eviga barmhärtighet gjort för hela världen, att, då vi ännu var hans fiender, han för oss gav ut sin egen Son, på det att, "såsom vi genom ens olydnad blivit syndare, vi också skulle genom ens lydnad bli rättfärdiga". Betrakta sedan, hur han genom Sonen berett oss ett sådant nåderike, att synderna inte alls ska tillräknas dem som tror på honom. Betrakta slutligen, hur han efter detta korta, eländiga liv vill föra oss in i sin himmel och skänka oss all den salighet, som överensstämmer med hans kärlek och allmakt.
Tror du av hjärtat allt detta, då kan du villigt bli martyr, då ska du beständigt livas att på nytt fatta mod och lust att fortsätta offrandet.
Herre, för min kropp jag vill
tacksamhetens lov dej bära.
Dina storverk hör den till
och bör hållas i all ära,
fastän satan oss förfört
och vår härlighet förstört.
Särskild tjänst gör varje lem,
särskild kraft ska dem tillhöra
och din Ande helgar dem
att din goda vilja göra.
Kroppen blivit hedrad nog
då din Son själv mandom tog.
Av din Kyrka är min kropp
ju en bild och ett exempel.
Genom kärlek, tro och hopp
vare den din Andes tempel.
Blir den än på nytt till jord,
låt den uppstå härliggjord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar