"Ni barn, var era föräldrar lydiga i allting, ty det täckes Herren väl." (Kol. 3:20)

Denna lydnad för våra föräldrar och dem, som förstås under faders och moders namn, sträcker sej så långt, att den inte tål mer än ett enda undantag, nämligen om föräldralydnaden skulle komma i strid med lydnaden för Gud. För då heter det: "Man måste lyda Gud mer än människor", och "den som älskar fader eller moder mer än mej, han är mej inte värdig". Med detta enda undantag heter det för övrigt: "Ni barn, var era föräldrar lydiga i allting; ty det täckes Herren väl."

På samma sätt förmanas tjänarna att "vara lydiga sina köttsliga herrar i allting; inte med tjänst för ögonen, såsom människor till vilja, utan med hjärtans enfaldighet och med gudsfruktan, såsom för Herren och inte för människor". Med avseende på överheten heter det likaledes: "Var och en vare överheten, som har väldet, underdånig." "Var underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull; vare sej det är konungen, såsom den översta, eller befallningsmännen, såsom sända av honom." Slutligen med avseende på lärare har också Guds ord sina förmaningar och föreskrifter: "Var era lärare lydiga och följ dem."

Vi erinrar oss åter, att lydnaden har sin gräns, som den inte får överstiga, så att lydnaden mot föräldrar, överhet och lärare inte må bli en olydnad mot Gud, hans ord och samvetet. Ty skulle våra överhavande vara ovärdiga nog att begära en lydnad i sådana stycken som det uppenbarade ordet och det vakna samvetet motsäger, då måste vi ödmjukt men bestämt neka vår lydnad, man må kalla det olydnad eller uppror eller vad man vill.

Men förutsatt denna gräns, som bestämmer hur långt föräldrarätten och makten sträcker sej över oss, är vi skyldiga en oinskränkt lydnad. Och det finns inget enda stycke som det ges så många, allvarliga och hjärtliga förmaningar om som just om denna lydnad. Visserligen kan denna lydnad understundom vara rätt påkostande, då de som har rätt att befalla över oss missbrukar denna rätt till att ge hårda och orättvisa befallningar, eller förråder bristande urskiljning, så att de lydande anser sej mycket bättre förstå den sak, i vilken de nu ska endast lyda och handla. Men så länge befallningen inte strider emot Guds ord och samvetet, är dock villig lydnad en skyldighet, "inte allenast mot de goda och saktmodiga, utan också mot de genvördiga".

Det enda, vartill den lydande är berättigad, är att i ödmjukhet och saktmodighet göra sina föreställningar; men uträttar dessa intet, då måste man lyda, om man också därvid lider orätt eller inser, att man kunde utföra samma sak med vida större vishet och förstånd; ty Herren har inte befallt oss att i detta avseende underkasta faderns och moderns befallningar en granskande prövning, utan att — lyda, i allting lyda.

Det skenbart hårda i denna Guds anordning blir förvandlat till idel ljuvlighet, och det bittra till idel sötma, om vi bara kan besinna, att vi på detta sätt gör Herrens vilja, tjänar honom och inte människor, och att vår lydnad för nyckfulla föräldrar, hårda husbönder och en orättvis överhet täckes Herren väl. Är det inte sant, att om vi riktigt visste, hur vi skulle kunna tjäna Herren och göra Honom rätt behagliga gärningar, skulle vi därför vilja underkasta oss även det svåraste för att kunna säga: Nu vet jag, att jag har gjort något, som Gud själv befallt mej, och som förvisso behagar Honom väl. Se, sådant kan du göra alla dagar såsom barn och tjänare i din anspråkslösaste kallelse, om du bara lydigt gör, vad dej av far och mor, husbonde och husmor blir befallt; ty därom har Herren givit dej sin bestämda vilja tillkänna, att han så vill det, och över en sådan lydnad har han förklarat sitt största välbehag. Därför, såsom Luther säger, "om du än gjorde något så ringa, som att sopa golvet eller plocka upp ett halmstrå, när du gör det av lydnad för dina föräldrar eller husbönder, och eljest handlar i tron och kärleken, så är dessa till utseendet ringa gärningar bättre och större inför Gud, än om du utan Guds befallning kunde genom underverk omvända hela världen."

Så alldeles bör våra gärningar bedömas efter det uppenbarade Guds ord, vari han tillkännagivit sin vilja, så att vi ska veta om de är honom behagliga eller icke. Kunde vi alltså efter ordet betrakta vår lydnad mot föräldrar och dem, som förstås under faders och moders namn, skulle denna lydnad, om än för kött och blod många gånger påkostande, dock för anden, den villiga anden, och för samvetet bli lätt och ljuvlig, ja, en skön gudstjänst. Ty vad kan väl göra mitt sinne gladare och mitt verk ljuvligare, än att jag om vad jag gör kan säga: "Detta har Gud själv befallt, detta behagar honom väl, det vet jag förvisso!"

Jag är ej för liten
lyda mor och far.
Gud till fjärde budet
löfte fogat har.