fredag 22 februari 2019

"Genom vilka (Guds och Jesu Kristi herrlighet och dygd) de dyraste och allrastörsta löften är oss givna." (2 Petr. 1:4)

Den store Herren Gud, som i begynnelsen skapade detta besynnerliga släktet, människan, till sin avbild, till barn och arvingar, har trots släktets djupa syndafall dock givit det de allrastörsta och dyraste löften, så att det stannar med ingenting mindre, än att vi blir "hans Sons avbild lika", hans evige Sons "bröder" och "medarvingar" till en evig och över all måtta viktig herrlighet i himmelen.

För detta stora mål gav han människan redan på syndafallets dag det löftet, som väl må kallas det "allrastörsta", och i vilket alla andra är innefattade såsom i sitt frökorn, löftet om en Frälsare, kvinnans säd, som skulle trampa sönder ormens huvud. Det löftet förnyades oupphörligt, först till patriarkerna och sedan till profeterna, och föremålades Israels folk genom de oräkneliga blodiga offren i deras gudstjänst, vilka alla utgjorde blott ett enda stort löfte om en kommande försoning.

Av vilka löften om denne Frälsare det gamla testamentet är uppfyllt, därom kan man få ett slags påminnelse och överblick, om vi bara erinrar oss de namn, under vilka Han utlovades — de högst betydelsefulla, de löftesrika namnen t. ex. kvinnans säd, ormaförtramparen, Abrahams välsignelse, Isais rot, Davids son, Förlossaren, Herren i Israel, Sions konung, den store Profeten, Herrens Zemah, alla hedningars tröst, fursten och läraren i folken, hedningarnas ljus, Herrens arm, Herrens smorde, Guds salighet av Sion, rättfärdighetens predikare i den stora församlingen, Sions gyllene ros o.s.v. Och om denne utlovade person sägs det uttryckligt, att Herren kastade alla våra synder på honom, att han bär våra synder, att "han har givit sitt liv till skuldoffer", att "genom hans sår är vi helade", att "genom hans blod fångarna släpps ut ut ur kulan", att han "förde fängelset fånget", "att han var "helvetet ett gift och döden en plåga", att han "genom sin kunskap skall göra många rättfärdiga, ty han bär deras synder" o.s.v.

Omsider, då tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, för att han skulle  förlossa dem, som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet. Då bådade ängeln en jungfru i Israel om hans födelse, hans namn och hans ärende: Du ska kalla honom JESUS; ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Och när den stora stunden var kommen, att Han skulle fullborda sitt verk, "den natten, då han vart förrådd", sa han själv om sitt blod: Detta blir utgjutet till syndernas förlåtelse. Sedan gick en stor skara av evangelister ut, vilkas sönderdelade eldstungor dock gav ett och samma vittnesbörd: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från alla synder.

Se nu: från detta stora vittnesbörd härflyter sedan de dyra och allrastörsta löftena till varje enskild troende. Var och en, som, nedslagen och brottslig för Guds lag, nu åkallar Jesu namn om syndernas förlåtelse, har de bestämdaste löften, att alla hans synder "är nedsänkta i havets djup och aldrig ska bli påtänkta; att han är alldeles ren för Guds ögon, så att Gud själv kallar honom snövit; att hans synd ska vara "så långt ifrån honom, som öster är från väster"; att Guds nåd är så väldig över all hans synd, som himmelen är hög över jorden; att de troende inför Gud rentav är "gjorda täcka i honom, som är kärkommen"; att vi "inte mer är under lagen, utan under nåden"; att fastän väl "lagen varit oss en tuktomästare till Kristus", vi likväl nu, sedan tron är kommen, "inte längre är under tuktomästaren" o.s.v. Allt detta må väl heta de "dyra och allrastörsta löften".

Men att det ännu kallas löften, då vi likväl redan fått det utlovade, är inte bara ett bibelns talesätt, utan har också en betydelse som vi aldrig får glömma, nämligen att allt detta som är oss givet ännu är så alldeles främmande och hemligt för vår känsla, vårt förnuft och alla sinnen, att vi endast genom ett fast litande på Herrens tillsägelser därom kan behålla vår tröst, i det vi inte annat ser och känner, än att vi ännu har synd och är under lagen, så att vi måste vara vederstyggliga och odrägliga för Gud i stället för rena och täcka. Därför, om du vill förbli i tron, ska du bereda dej på att oupphörligen känna och se motsatsen i dej själv, och på det mest enträgna sätt hålla ögonen fästade på vad den store Guden gjort och sagt. Annars är du snart nergrävd i din uselhet.

Du måste så ha Guds tillsägelser inpräglade i dej, att du kan se synden hos dej och ändå säga: "Jag har ingen synd, jag är alldeles fri, ren och helig; all min synd är ingen synd, nämligen för Gud som vet vad Kristi blod gäller; det är inget fördömligt i dem som är i Kristus Jesus. Fastän jag själv inte har någon rättfärdighet, är jag dock fullkomligt rättfärdig för Gud, som vet vad Kristi rättfärdighet gäller. Det grundar sej allt på Guds eget eviga ord om sin Son."

Löftena kunna ej svika,
nej, de stå evigt kvar.
Jesus med blodet beseglat
allt vad han lovat har.
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna:
löftena de stå kvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar