lördag 26 januari 2019

"Så skicke sej var och en av oss, att han måtte täckas sin nästa till godo, till förbättring; ty också Kristus täcktes inte sej själv." (Rom. 15:2-3)

Kristus täcktes inte sej själv. Här är nu den stora mönsterbilden för allt, vad som är heligt och gott, samt den käraste och mäktigaste bevekelsegrunden för de trognas hjärtan — Kristus och hans exempel. Är du en kristen, äger du den stora nåden att stå i förening med Kristus och ha i honom ditt liv, din tröst, all din rättfärdighet, allt ditt hopp och i honom din bäste vän, då måste det också vara dej både kärt och viktigt att "få vandra, som han vandrade", att få vara och göra, som han var och gjorde.

Och hur gjorde nu han? Aposteln säger, att han inte täcktes sej själv. Han avsåg inte sitt eget goda eller sitt välbehag, utan han såg på vårt bästa, på förtappade syndares väl, då han gav sej ut för oss. Han sökte inte sin egen ära, han var inte nöjd med att bara för sin del vara vis, rättfärdig, prisad och herrlig, utan drog hellre över sej all smälek, bara för att göra även oss delaktiga av sin vishet, rättfärdighet och herrlighet.

Denna höga och heliga förebild ställer aposteln för våra ögon, att vi måtte därav intagas och bevekas att också göra såsom han, vår dyre Herre och Mästare, gjorde — inte täckas oss själva, utan endast täckas vår nästa till godo, till förbättring, och därför "bära deras skröplighet, som är svaga".

När jag frestas att se på min nästas fel, oförstånd, inskränkthet och andra skröpligheter, samt att i egenkärlek tänka på mitt högre ljus, vara förnöjd över mej själv och förakta brodern, då bör denna bild av Kristus genast nedslå och förskräcka mej för sådant. Den sköna, heliga bilden av Kristi ödmjukhet och kärlek bör komma mig att vakna och styggas vid mej själv, så att jag tänker: O, vad är jag för en kristen, som kan med självkärlek och förakt för brodern se på hans skröpligheter, då Herren Kristus, den eviga fullkomligheten, visheten och godheten, likväl inte täcktes sej själv och föraktade oss, dåraktiga och vederstyggliga syndare, utan endast gjorde allt för att hjälpa oss ur vårt elände!

Ja, måtte varje kristen betänka sådant! Du stöter dej på en broders oförstånd eller felaktiga leverne, du är färdig att förakta eller döma honom och att anse dej själv bättre; men se hur Kristus gjorde och ännu gör med oss, vilka dårskaper och fel han dagligen måste se hos dej, och hur han dock i barmhärtighet sköter dej.

Betänk hur Kristus gjorde med sina skröpliga lärjungar! Deras liv var fullt med brister, oförstånd och andra oarter, och dock ser vi, att han aldrig föraktade dem eller fördömde dem, så länge de dock hängde vid honom, utan beständigt bar deras skröpligheter. Deras fel, oförstånd och svagheter var mångahanda. Än ser vi, hur de vill nedkalla eld av himmelen över Kristi föraktare, än hur Petrus vill avråda sin Herre från att ta på sej lidandet, än hur de träter om vem av dem, som vore ypperst, än hur de alla överger honom, och Petrus gruvligen förnekar honom, än hur de alldeles förgätit ordet om hans uppståndelse, ja, så alldeles, att Tomas vill icke tro honom vara uppstånden, med mindre han får sätta sina finger i såren efter spikarna.

Och vad gör då Herren med så oförståndiga och skröpliga lärjungar? Han fördömer dem inte, föraktar dem inte heller, så att han skulle helt tyst lämna dem, nej, utan han sköter dem ännu, såsom de behöver det, talar med dem i den största kärlek, bestraffar med huldhet deras oarter, rättar deras oförstånd och påminner dem om ordet, sägande: "Så är det skrivet, och så måste Kristus lida". Han talar så vänligt med dem såsom med sina käraste barn och vänner, som inte gjort honom det ringaste emot, och söker endast att återställa deras tro och frid, att de på så sätt måtte bli något starkare.

Måtte då Gud förläna oss alla den nåden, att något allvarligare vinnlägga oss om den höga kärlek, som Kristi exempel vill lära oss! Vi ska inte tro vår egen ande, utan låta Herren Kristus vara vår mästare. Honom ska vi ju efterfölja i allt, således även i detta hans sinne.

Att kunna se, bedöma och anmärka människors fel och oförstånd, det är en ganska ringa konst, vilken också de otrogna och fariseerna kan; men att bevisa barmhärtighet, att med ödmjukhet och kärlek "bära" de svagas skröpligheter och endast söka deras förbättring, det är en så fin och hög konst, att även trogna kristna, som själva dagligen behöver och åtnjuter barmhärtighet, ganska sent lär sej, att de också bör bevisa sådan barmhärtighet mot svaga bröder. Men just genom den omständigheten, att vi själva behöver all barmhärtighet, och isynnerhet om vi lär något djupare känna våra egna synders ovärdighet och dock vid all vår synd ser nåden överflöda mycket mer, så att vi kan alldeles försmälta över Guds stora nåd, då torde vi äntligen erhålla något av Kristi barmhärtighetssinne och börja att lära på denna höga visdom i sättet att behandla skröpliga bröder.

Emellertid, då du ser vår Herres Kristi mildhet och själv lever på idel barmhärtighet, glöm inte att det också är hans allvarliga vilja att även du ska bevisa sådan barmhärtighet mot andra. Och då ska den i synnerhet bevisas på det sätt som aposteln lär oss här, att vi inte täcks oss själva, utan täcks vår nästa till godo och till förbättring, såsom Kristus inte täcktes eller tjänade sej själv, utan oss, och ännu dagligen låter sin nåd vara väldig över alla våra skröpligheter.

Måtte han själv ge oss den nåden att även häri vara hans efterföljare!

Tro på vår Herre, älska varandra,
detta är grunden för lycka och frid.
Må vi oss lära
troslivet nära,
så att vår kärlek tillväxer därvid!

Har du ett större ljus än din broder,
visa då detta i kärlek, ty märk:
Tron inget gäller,
bönen ej heller,


om den ej åtföljs av kärlekens verk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar