Det ligger i all människonatur att vi ser på våra egna gärningar, vår fromhet eller våra synder, och dömer därefter om Guds nåd emot oss. Men Anden kommer och säger: Nej! här finns en man, som heter Jesus Kristus, "kvinnans säd", som den evige Fadern satte under lagen i ert ställe att fullgöra allt, samt smaka "döden för alla". Hans dyra blod har borttagit både från era synder och era dygder all för Guds dom gällande kraft och betydelse.
"I Honom och ingen annan är salighet; det är inget annat namn under himmelen människorna givet, i vilket vi ska bli saliga, utom i Jesu Kristi Nazareni namn."
Detta är egentliga orsaken, varför otron är den enda fördömande synden. Redan dess storhet är förskräcklig; och dock är det inte egentligen dess storhet, utan dess art och väsen, som gör att den fördömer. Vi bör väl besinna, vad otron är. Den är först ett föraktande av Guds allrastörsta barmhärtighet, ett bespottande av hans största ömhet, ett trampande av den gudomliga barmhärtighetens största gåva, ende Sonen; och för det andra ett bortkastande av det enda oss givna frälsningsmedlet, av det enda offret för våra synder. —
Gud har av sin innerliga barmhärtighet förbarmat sej över vårt elände och givit oss till frälsning sin ende älsklige Son. Han kom och blev vår broder, blev ett människobarn och utgav allt, vad han hade, sin rättfärdighet, sitt liv och sitt blod till vår frälsning. Du vet allt detta, och är dock alltid lika kall och liknöjd för honom; du firar hans födelse om julen, läser, hör och sjunger om barnet i krubban ; du firar hans lidandes- och dödsfest, läser och hör om hans blodsvett i örtagården, hans hudflängning, hans törnekröning, hans händers och fötters genomborrande; du ser honom upphängd mellan rövare, du hör hans tröstlösa ångestrop m. m., och du vet, bekänner och sjunger, att allt detta skett för dej och dina synders skull; du går till nattvarden och firar hans döds åminnelse — och med allt detta förblir du lika död och kall i ditt hjärta, älskar och omfamnar honom inte, gläds och prisar inte, utan går med själ och tankar fulla av fåfänglighet, synd och olydnad mot denne nådige Frälsare.
Undrar du då över att du måste bli fördömd? Undrar du då att Guds vrede brinner såsom från nedersta helvetet över en så förskräcklig otacksamhet för hans älsklige Sons brinnande kärlek och bittra marter? — ett så kallt föraktande och trampande av Guds allrastörsta kärlek! Luther säger i en betraktelse över Kristi lidande: "Ett människohjärta som inte härigenom blir bevekt eller rört måste ju vara hårdare än sten, än järn och stål. Likväl går den kära fina världen sin väg fram och lägger detta alldeles inte på hjärtat, är trög, kall, otacksam och föraktar denna stora skatt. Därför sker det också, att vår Herre Gud däremot lämnar henne därhän, att hon kommer beständigt mer och mer långt därifrån. Och vår Herre Gud gör just rätt, när han säger till den otacksamma världen: Vill du inte kännas vid min stora kärlek, att jag så faderligen och hjärtligen har besökt dej och för dej givit min älskade Son i så stora marter, välan, så vill jag inte heller kännas vid dej; frågar du inte efter vad jag har gjort, så frågar jag inte heller efter dej; vill du inte ha min Son Jesus Kristus, så ta i stället Barrabas, ja djävulen själv" —
När du är så kall, hård och otacksam och har alldeles ingen glädje i Kristus, utan för all hans nåd och kärlek visar Honom blott förakt, undra inte, att Gud då låter dej gå din egen väg till fördärvet. Aposteln säger: "Den som bryter Mose lag måste dö utan barmhärtighet. Hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"
Se här, vad otron är redan i sej själv! Därjämte är den också moder till alla andra synder. Den som inte tror på Kristus är bortvänd och avsöndrad ifrån Gud, har ingen sann kärlek, förtröstan och lust till honom och hans vilja, om han också, såsom trälen, av fruktan eller inbillning om förtjänst ställer sej efter hans ord, såsom skrymtare och verkhelgon göra. "Och alltså följer", såsom Luther säger, "djävulens drakestjärt och hela helvetet med otron".
Men allt detta är likväl inte den egentliga orsaken till att otron medför fördömelsen, utan orsaken är att den kastar bort Guds nåd, att för den som inte tror på Kristus återstår inget offer för synderna utan den är naken i sina synder under Guds dom; såsom Paulus säger: Den som håller sej vid gärningarna, honom blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt.
Den som har Sonen, den äger livet,
så vittnar ordet till evig tid.
Den ej har Sonen, den har ej livet,
fast hårt det ljuder, det blir därvid.
Och Faderns vilja, så säger Jesus,
är den att alla må Sonen se
och tro på honom och finna frälsning
från synden, döden och evigt ve.
Så låt, o Jesus, på oss fullbordas
din Faders vilja som ock är din.
Ja, med din kärlek tag allas hjärtan,
om möjligt, Herre, fullkomligt in!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar